Kära Helena!
Jag har inte skrivit på länge, kanske för att det den senaste tiden har varit svårt att hitta t.o.m. dendär aningen av sol bakom molnen som man helst ska ha (du vet ju själv) för att det inte ska bli ett enda klagande. Det har gällt både världens gång i allmänhet och skötseln av detta land i synnerhet. Nu har det gått så långt att jag frestas säga till mina vänner som bott utomlands en tid att de gör klokast att stanna där.
Men för en gångs skull goda nyheter, som visserligen är små sådär med tanke på hela landets problem, men ändå har ett visst intresse för dig. Vi fick nämligen ett statligt informationspris häromdagen, med motiveringen att ”Ny Tid har följt de senaste årens omvälvningar i Europa på sitt eget distinkta sätt. I tidningen har publicerats ingående rapporter från områden – t. ex. Tjeckoslovakien, Baltikum – som i övrigt ägnats mindre uppmärksamhet i massmedia. Även i ämnesvalet har Ny Tid i sin rapportering om Östeuropa hållit en egen profil. I förhållande till sina resurser har tidningen förtjänstfullt bidragit till att allsidigt, även kritiskt, belysa integrationen i Västeuropa, allt i den finlandssvenska pressens bästa traditioner”. Jag citerar det eftersom det innebär att en del av förtjänsten ju faktiskt är din.
Priset utdelades förra fredagen, och det blev en hektisk dag. Först måste jag ut och köpa kostym, skjorta och slips — när jag provade min 30 år gamla kavaj gick den inte riktigt fast, det kändes som ett halvmeters glapp, fast jag inte mätte det. Expediten verkade vara beredd att pröva hur många kavajer på mig som helst och verkade tycka jag var en slarvig och oengagerad kund när jag klarade upp saken så snabbt som möjligt. Och det hade hon ju rätt i. När jag sedan kom till jobbet hade vi någon timme på oss för att få ut viktiga brev som måste ut den dagen, men naturligtvis hade vi inte alla adresser. Och naturligtvis dök det just precis då upp en serietecknare som undrade varför han inte fått betalt (vilket faktiskt var hans fel eftersom han inte gett alla uppgifter) och vart pärmen med hans serier tagit vägen och det var vårt fel att vi inte hittade den fast vi sökte överallt medan vi sneglade på klockan). Det var mycket pinsamt, han såg på oss som skojare (vilket vi på det stora hela inte är) och kriminella slarvar (vilket vi på det stora hela är, även om det finns vissa förmildrande omständigheter; jag ska inte börja räkna upp dem). Jag är inte alldeles säker på att han inte från redaktionen gick raka vägen till polisen. Det hann vi i så fall inte vänta på, vi måste, medan han ännu var där, störta iväg i taxi till statsrådets festvåning, för fint skulle det vara. Lite konstigt kändes det ju där under kristallkronorna, men vi klarade det utan att bli fulla av champagnen.
Efter champagnen åkte jag tillbaka till jobbet för att få åtminstone en del av breven på posten, och hann till vårt lokala postkontor först tre minuter efter stängningstiden. Fortsatte till huvudposten där köerna var långa, nästan som vid skattedeklarationsdags. Det gick en hel del tid, men det var egentligen riktigt bra att jag hamnade där. En medlem av presstödsnämnden stod nämligen också där i en kö och han hann berätta en hel del under tiden. Det statliga presstödet är en viktig del av våra (liksom av många andra tidningars) inkomster och det är meningen att det ska omorganiseras och skäras ned. Eftersom vår ekonomi är så stram att den inte klarar någon sådan nedskärning har vi varit rädda för att inte kunna fortsätta att ge ut tidningen nästa år. Nu verkade det i alla fall på honom som om vi skulle kunna ha gott hopp om att kunna få ungefär lika mycket stöd nästa år. Vilket innebär att vi ska försöka fortsätta att ge ut tidningen också nästa år. Goda nyheter alltså.
Detta extra uppehåll innebar dock att jag kom försenad till den turkiska, eller kurdiska krog där vi samlat en del av våra medarbetare för att fira priset och vårens eventuella ankomst (den var faktiskt här ett tag, rekordtidig, men så ångrade den sig och det kom snö på nytt). Jag missade därför diskussionerna om vi borde intervjua ”vanliga mänskor” eller inte. Däremot gladde det mig att se att två av de tre ägarna av krogen var bekanta unga killar. Det blev turkisk (kurdisk?) musik och finsk magdans och förstås diskussioner om väsentliga och mindre väsentliga frågor fram till småtimmarna.
Och när det blev stängningsdags märkte jag att jag inte hade nycklar hem eftersom jag bytt byxor med anledning av festligheterna. Så det var inget annat att göra än att gå ut till Kabelfabriken, konstatera att ingen glömt att låsa våra lokaler och försöka sova på träbänkarna utanför. Den turen hade jag haft att jag bytt från kostymen före kvällen – den hade inte längre sett ny ut efter en sådan natt.
Som du ser händer det i alla fall något positivt i detta land.
Ahoj,
Peter
Artikeln publicerades 30.4.1992
