Om inte vänstern, och politiken, lyckas återerövra en betydande makt över ekonomin så är man illa ute. Då hjälper det inte med allmänna vädjanden och deklarationer om humanism och rättvisa, skriver Nikolai Enckell som spinner vidare på debatten Hannes Nykänen startade i Ny Tid 17/2007.
Vad är vänstern i dag? En sannerligen angelägen fråga, och nu har en diskussion påbörjats i Ny Tid. Hannes Nykänen, Trygve Söderling och Lars D. Eriksson, tack för det. Och den diskussionen har vi skäl att hålla igång!
Att diskussionen börjat som en boxningsmatch med diverse tjuvnyp angående beskrivningen av vänsterns historia tycker jag inte är speciellt konstruktivt. Jag skall förbigå den med tystnad. Visst kan den diskuteras, och lärdom via historiska exempel är alltid välkomna. Det viktiga är ändå frågan om dagens problem. Och om dem har den politiska vänstern haft mycket litet att säga åtminstone här i vårt avlånga land.
Nykänen har, tycker jag, på denna punkt rätt. Vänstern har varit helt oförmögen till analyser av dagens politiska skeenden och klamrat sig fast vid mantran som ”välfärdstaten skall bibehållas” eller ”världen är orättvis och allt är nyliberalernas fel – usch på dem” etc. Inte mycket till analys alltså.
Och analys av dagens situation är det huvudsakliga innehållet i Nykänens text. I Eriksson text är däremot avsaknaden av analys lika stor som hans ovilja att alls se något vett i Nykänens tankar. Någon systematisk genomgång av detaljerna i den här diskussionen skall jag inte ge mig in på. Jag tror det är mera klargörande med en egen punktanalys av dagens problem.
POLITIK OCH INVESTERINGSPOLITIK
Jag tar avstamp i Erikssons besynnerliga avfärdande av Nykänens syn på investeringspolitiken som central politisk fråga. Eriksson talar om den här synen som ”ett besynnerligt återfall i den för 70-talets radikalvänster så typiska ekonomismen”. Nu förhåller det sig ändå så att investeringspolitiken är helt avgörande för hur vårt, eller vilket som helst annat samhälle utformas. Vi kan först konstatera att investeringspolitik handlar om hur vi väljer att rikta våra resurser. På vardagsprosa – vad vi väljer att göra med de resurser vi har till förfogande.
I dagens Finland bestäms investeringarna delvis av staten. Staten samlar in skatter och investerar år efter år hela statsbudgeten i bl.a. den offentliga verksamheten i enlighet med politiska beslut. Det här vet förstås alla, inklusive Eriksson, mycket väl. Så visst är investeringspolitiken viktig. Vad är alltså problemet eller, som man hellre borde säga, problemen?
Låt mig nämna några. Vi har en massa arbetslösa. Vi har svårt att samla in skattemedel så att de skulle räcka till att upprätthålla dagens offentliga sektor ens i sin nuvarande omfattning. Inkomstklyftorna i vårt land ökar hela tiden. Vi har mycket stora svårigheter med att omvandla vår produktionsapparat i en riktning mot det ekologiskt hållbara. Vi har enorma problem med att ta oss ur beroendet av energikällor som förpestar vår värld och/eller kommer att sina inom en överskådlig framtid.
Hur skall dessa problem åtgärdas. Givetvis finns det ingen patentlösning. En sak är i alla fall säker. För att problemen skall få en lösning så måste vi använda våra resurser till att lösa dem. Eller hur! Och detta betyder att vi i våra investeringsbeslut bestämmer att resurser skall avsättas för att lösa problemen. Det stora problemet idag är att investeringsbesluten fattas utgående från en ideologi som tenderar att bara förvärra problemen.
En av de viktiga poängerna Nykänen gör handlar just om detta. Hela den resurspotential som vi kallar det privata näringslivet styrs i dag av en ideologi som har den maximala avkastningen i euro och cent som det allt överskuggande målet för alla affärsverksamheter. Till denna ideologi hör att vinsterna skall visas upp varje kvartal. Dessutom skall de öka hela tiden. Annars är något fel. På ren svenska betyder det här att det inte spelar någon roll hur man gör sina pengar bara det sker inom lagens ramar. Huvudsaken är att pengarna förmeras. Om vi behöver produkterna eller inte spelar ingen roll. Om produktionen förstör miljön spelar ingen roll. Om sättet att investera företagets vinster är bra eller illa för företaget spelar ingen roll. Investeringarnas betydelse för nationens ekonomi spelar ingen roll. Och så vidare. Det enda som gäller är att använda kapitalet så att vinsten maximeras. Tanken är att om vinstintresset får styra oinskränkt så kommer investeringarna i det långa loppet att råda bot på problemen. Idén är givetvis befängd, den är antisocial, kortsiktig och enögd.
Saken blir inte bättre av att staten i snart tjugo år genom administrativa reformer strävat efter att omskapa de offentliga institutionernas verksamheter så att ”den maximala avkastningens” idé också i dem skall fungera som den centrala styrmekanismen. Sammantaget betyder allt detta att vår alienation från ett mänskligt liv på det ideologiska planet är fullständig. Värst av allt är att många, kanske de allra flesta av oss, avskyr den här ideologin men lever i föreställningen att inget alternativ finns. På den globaliserade marknaden är avsteg från den maximala avkastningens politik lika med undergång, tror man.
EN TREDJE FORM AV ALIENERING
Nykänen talar i sin artikel om två olika former av alienering. Den klassiska där arbetarna utnyttjas av företagen på profitens altare. Den rådande där både arbetstagare och företag utnyttjas i jakten på den maximala avkastningen. Men man kan också peka på en tredje, som redan antytts ovan. Kapitalets alienering från den politiska gemenskapen. Kapitalets hemvist är definitionsmässigt alltid tillfällig. Kan det ge mera avkastning någon annanstans så skall det iväg. Och det är framförallt den här alieneringen, som institutionaliserats genom de marknadsregler vi kommit överens om, som gett den politiska vänstern, inklusive Eriksson, kalla fötter.
(Att den verkliga ekonomin på det hela taget inte fungerar enligt dessa principer är i och för sig tydligt. Orsaken är att ideologin är till den grad bisarr. Men det betyder inte att den är overksam eftersom marknadsreglerna hela tiden anpassas i riktning mot de krav ideologin ställer upp. Vi tvingar oss sakteligen att följa regler vi helst skulle slippa).
Vi kan alltså inte irritera kapitalet för då styr det kosan någon annanstans. Att försöka demokratisera förvaltningen av kapitalet skulle därför vara synnerligen farligt. Enligt Eriksson har det också visat sig att den vägen inte är framkomlig. Löntagarfonderna begravdes i sin linda och bankernas socialisering har aldrig lett till ett rättvisare samhälle säger han. Vad han egentligen menar har jag ytterst svårt att förstå. Jo, löntagarfonderna begravdes, men genom politiska beslut. Och det här bevisar bara att en tillräckligt stark politisk vilja att skapa ett system av arbetarägda företag saknades. Det är t.ex. inte bevisat att ett sådant ägande skulle göra företagen olönsamma. Man kunde också tänka sig att sådana företag skulle prioritera andra värden i sin verksamhet än den maximala avkastningen. För att kunna existera måste de givetvis, liksom alla andra företag vara självbärande, d.v.s. vinstbringande. Alltså följa den här marknadsregeln. Men att beakta den är något helt annat än att ha den maximala avkastningens princip som den enda ledstjärnan för sin verksamhet.
Låt mig ännu kort förtydliga skillnaden mellan vinstregeln och idén om den maximala profiten. Skillnaden är helt enkelt den att vinstregeln inte alls har något med motiven för verksamheten att skaffa. Vad den handlar om är ett lagrum som företaget måste beakta i sin verksamhet. Följs regeln inte så får man inte fortsätta driften (företaget söks i konkurs). Den maximala avkastningens princip är där-emot inte en sådan regel. Det är ett motiv för själva verksamheten. Ett konstigt sådant men likafullt endast ett sådant. Inget företag kan sökas i konkurs därför att den maximala avkastningens princip inte är ledstjärnan i verksamheten.
Alltnog, när det gäller Erikssons uttalande om bankerna så finner jag det lika gåtfullt. Inte för att jag suktar efter ett förstatligande av alla banker. Men jag undrar vad det skulle vara för fel på statsägda banker. T.ex. i Norge förstatligade man banker under krisen i början på 90-talet när de blivit konkursmässiga p.g.a. sina våldsamma spekulativa excesser. I statlig ägo sattes de i skick och drevs professionellt på ett lönsamt och ansvarsfullt sätt. Exemplet visar att staten kan driva banker och givetvis då också, om den så önskar, bestämma deras investeringspolitik utgående från andra premisser än den maximala avkastningens politik.
(Angående bankkrisen i Finland, månne Eriksson tycker att norrmännen borde ha gjort som vi gjorde? Låtit skattebetalarna stå för notan och avstått från penningautomaten.)
Frågan är om Eriksson anser att staten inte heller kan äga oljebolag, andra energibolag, telefonbolag etc. Enligt den gängse ideologiska retoriken borde staten helst inte alls vara inblandad i dessa verksamheter och allra helst borde allt som det bara är möjligt att privatisera, privatiseras. Om det nu p.g.a. historiska omständigheter, som man helst inte vill tänka på, råkar vara så att staten äger företag så skall den åtminstone inte blanda sig i själva företagsverksamheten. Ja, hela temat är ytterst pinsamt. Granskar vi saken lite närmare visar det sig nämligen att staten (och den offentliga sektorn i övrigt) är en otroligt stor ägare, industrialist och kapitalförvaltare. D.v.s. oerhört stora kapitalmassor står i princip under demokratisk kontroll (värdet av bara statens aktieportfölj var 2005 19,5 miljarder euro). Och dessa behöver alltså inte förvaltas enligt den maximala avkastningens princip om man från ägarhåll önskar något annat. Det enda som krävs är att man i branscher där man konkurrerar med privata företag håller sig till marknadens regler. På dem skall alltså också offentligt ägda företag drivas med vinst. (Man kan t.ex. fråga sig om det är rätt att kommunalt ägda affärsverk, t.ex. energiföretag slipper betala den mervärdesskatt som de privata företagen måste betala).
Givet allt detta finner jag det gåtfullt att inget parti resolut annonserat att man kommer att överge den maximala avkastningens politik i förvaltningen av det offentliga kapitalet och företagsdrift. Man tycker att en sådan deklaration skulle falla sig naturlig för alla vänsterpartier, inklusive socialdemokraterna. Tystnaden har tyvärr varit påfallande. Varför, kan man med fog fråga sig? I den kombineras en diffus ovilja att smutsa sina händer i hanteringen av det förhatliga kapitalet, oviljan att ta ansvar för dess förvaltning och ett behov att bevara en idé om vänstern som samvetet för de förtrampade och maktlösa i samhället. Vad skall man kalla en sådan identitet? Närmast liknar det posén hos någon sorts puristisk masochist.
ETT SUNT RESONEMANG
Trots globaliseringen kan man alltså säga att bara förvaltningen av den statliga ”aktieportföljen” sannolikt innehåller en stor och outnyttjad möjlighet för en annorlunda investeringspolitik. Nykänen pekar i sin artikel också på en annan ofantlig outnyttjad potentiell resurs för en annorlunda investeringspolitik. Pensionsfondernas (de statliga och till socialskyddsfonderna hörande) kapital vars sammanlagda värde 2005 var ca 100 miljarder euro (varav ca 25 miljarder investerade i aktier, mest utomlands). Jämför detta med Helsingforsbörsens totalvärde på ca 203 miljarder år 2005. Frågan är vilken ideologi som styr förvaltningen av detta kapital. Hur det än förhåller sig med den saken så kan man säga att det spelar en roll hur det här kapitalet används.
Så här säger Phil Angelides, Kaliforniens förra skattmästare som drivit igenom en investeringspolitik som beaktar en hel del annat än den traditionella maximala avkastningen bl.a. i Calpers, Kaliforniens offentliganställdas pensionsfond med ett kapital på ca 180 miljarder dollar år 2005.
”De gamla kapitalförvaltarna – som vill hålla status quo – är mycket nervösa över den här diskussionen om kapitalet och om vad som är bra för ekonomin i ett vidare perspektiv. De vill inte att frågor ställs. De vill inte att den gamla ordningen rubbas. De vill kontrollera kapitalet och de vill att kapitalet gynnar dem själva, inte ekonomin i stort.”
Den logik i investeringspolitiken Angelides talat för kan kort beskrivas så här. Pensionsfondens formella åtagande är att betala pensioner åt sina kunder. Merparten av fondens kapitalinflöde kommer via pensionspremierna som dess kunder betalar. För att den här kapitalströmmen inte skall sina är det viktigt att den lokala ekonomin kan erbjuda arbetsplatser, helst med anständiga löner. Alltså är det viktigt att investera i Kalifornien. Det är viktigt även om investeringar i t.ex. Kina skulle ge bättre avkastning. Det är nämligen orealistiskt att hoppas att den högre avkastningen skulle kunna uppväga det inkomstbortfall som fonden skulle drabbas av om återinvesteringarna i den lokala ekonomin skulle utebli. Följden skulle nämligen vara ökad arbetslöshet, pressade löner och därmed ett bortfall av pensionspremier.
Men detta är inte allt. Angelides säger att ”vårt investeringsperspektiv är 30 år och vi måste därför ha ett långsiktigt perspektiv” på ekonomin. Många av dagens pensionssparare börjar lyfta sina pensioner först om trettio år. Alltså måste också tidsperspektivet för investeringspolitiken vara långt. Det här har inneburit att Calpers har gjort sig av med alla aktier i tobaksindustrin, svartlistat tio s.k. spirande marknader som ignorerar internationella standarder för arbetsförhållanden, plöjt ner kapital i återuppbyggandet av nedgångna innerstadsområden och utvecklandet av ny miljöteknik etc. Man har också skarpt kritiserat aktiebolag, banker, mäklare och finansiella marknader för deras ekonomiska tänkande och praxis.
Om det här låter som ett återfall till radikalvänsterns 70-talsekonomism så har jag inget emot att bli kallad radikal 70-talist. För mig låter det i alla fall som uttrycket av ett synsätt, i ord och handling, där ekonomin underordnats en idé om ett gott liv och ett blomstrande samhälle. Just av denna anledning kan man säga att det bottnar i ett sunt ekonomiskt resonemang.
VÄNSTERNS FRAMTID
Ända fram till slutet av sjuttiotalet var det vänsterekonomer med John Maynard Keynes i spetsen som förklarade hur ekonomin fungerade. Det här var ett viktigt skäl till vänsterns politiska framgång, inte minst i de nordiska länderna. Men sedan tystnade den vänsterinspirerade ekonomiska diskussionen och företrädet i problemformuleringen gled över till högern med nyliberalerna i spetsen. Det här har varit förödande för vänsterns förmåga att artikulera politiska alternativ.
Det är intressant att vänsterns tystnad i ekonomiska frågor har sammanfallit med en annan, och överraskande utveckling. Eriksson konstaterade att löntagarfonderna är begravda. De begravdes till förmån för status quo i det blandekonomiska systemet. Man ansåg att det ändå var bäst att hålla ägare och arbetare på olika sidor om staketet. Utvecklingen sedan dess har allt mer satt press på den blandekonomiska modellen mot ett utpräglat kapitalistiskt samhälle. Men vad har det resulterat i? Förvisso en alltmer orättvis inkomstfördelning, men parallellt med detta har ägoförhållandena s.a.s. av misstag demokratiserats. Med pensionsfonderna i spetsen har det kollektiva kapitalets roll i den finansiella sektorn vuxit. Till detta kan tilläggas att den finansiella sektorn samtidigt vuxit enormt. (Detta bl.a. p.g.a. vänsterns politiska framgångar fram till 70-talets slut. Det i dag ofantliga kollektiva kapitalet har skapats bl.a. genom den sociallagstiftning som man då lyckades driva igenom.)
Vad den här utveckligen lett till är att de ”gamla kapitalisterna”, inkluderande bl.a. verkställande direktörer i storföretag, har blivit politiska språkrör för ett yrkesskrå bestående av mäklare, placerare, affärsjurister och allsköns andra operatörer allierade med den finansiella sektorn. Men pengarna som ger dem möjlighet till stor synlighet, god organisering och som ger deras uttalanden tyngd och status, består till stora delar av det kollektiva kapitalet. Det är alltså inte ägandet, som ger skrået och dess förespråkare den politiska makten, utan makten över ”lånta” pengar som de förvaltar. En makt som man tagit och som frivilligt getts åt dem bl.a. av våra politiker. Och märk väl. De ”gamla kapitalisterna” har mycket klart, med ”lånta pengar”, uttryckt sin politiska syn i sin kapitalförvaltning och företagsskötsel. Varför skulle alltså inte ägarna till pengarna få handskas med dem på ett annat sätt? Har de ett annat perspektiv på företag, samhälle och ekonomi så skall de väl ha rätten att i ord och handling manifestera det.
Uppgiften för den politiska vänstern är inte lätt. Varken den möjlighet som ovan diskuterats eller andra problem som man har att ta itu med kan lösas i en handvändning. En sak är i alla fall säker. Om inte vänstern, och politiken, lyckas återerövra en betydande makt över ekonomin så är man illa ute. Det är nämligen så här. Den politiska högern och dagens ekonomiska makt som gjort sig relativt självständig i förhållande till den politiska gemenskapen drar åt samma håll. Det här betyder att vänstern, även om den genom val får den politiska makten, har ytterst svårt att implementera en vänsterpolitik eftersom ”makthavarna” över de ekonomiska resurserna som är nödvändiga för verkställandet av de politiska besluten, i dag, i praktiken har tilldelats vetorätt i de centrala ekonomisk-politiska frågorna. Faller ett beslut inte ”det ekonomiska prästerskapet” på läppen, säger de nej, då blir det nej. Och då hjälper det inte med allmänna vädjanden och deklarationer om humanism och rättvisa. Det är mot den här bakgrunden man kan förstå att vänstern i Finland de senaste tjugo åren backat in i framtiden.
Må diskussionen fortsätta!
Nikolai Enckell
