Ana Luisa Valdés hade nyss fyllt nitton år när hon fängslades av militären. I fyra års tid flyttades hon sedan från fängelse till fängelse, torterades och förnedrades. Orsaken till gripandet var att Valdés, likt många andra ungdomar i Uruguay, var medlem i den marxistiska rörelsen Tupamaros. Tupamaros var visserligen en beväpnad motståndsrörelse, men Ana Luisa och hennes kamrater sysslade främst med att demonstrera mot korruption och fattigdom. Att Ana Luisa och hundratals andra aktivister fängslades och att det uruguayska parlamentet upplöstes, var ett led i Operation Condor. Den CIA-finansierade kampanjen, gick ut på ett systematiskt våld och förtryck som högerdiktaturer utövade runtom i Sydamerika.

Er tid skall komma är ett fascinerande vittnesmål om livet i fångenskapen men också en humoristisk och kärleksfull skildring av Valdés stora brokiga familj. Boken är också en berättelse om en naiv överklassflicka vars sociala samvete vaknar upp.

Man kan inte kalla Er tid skall komma för facklitteratur. Det är snarare fråga om en genreöverskridande reportagebok, med en mycket stark skönlitterär ådra. Valdés delar med sig av minnen, tankar, iakttagelser. Hon klär på sig olika röster, låter sin pappa, sin morbror och till och med en sierska komma till tals. Trots att boken tidsmässigt fokuserar på de fyra åren i fångenskap, gör Valdés konstant avstickare till barndomen i huvudstaden Montevideo och nuet i Sverige. Sverige har för övrigt varit författarens boplats sedan hon frigavs i slutet av 1970-talet.

Er tid skall komma är en ibland hårresande återgivning av de politiska fångarnas vardag, men samtidigt en positiv och optimistisk berättelse. För i misären finns det också stunder av glädje. En oerhörd solidaritet växer fram bland fångarna som blir vänner, nästan systrar. Mellan fängelsemurarna förs stimulerande diskussioner, i smyg bjuds det på hembränd sprit gjord på apelsinskal, men framförallt råder det en genuin omtanke och medkänsla fångarna emellan.

Er tid skall komma är en underbar bok som engagerar och upprör. En bidragande orsak är Valdés mustiga språk. Boken är en fint broderad väv av härliga och hemska berättelser, ett potpurri av människoöden. Vi träffar Valdés stränga mormor och farmor som båda är professorer, hennes intellektuella mödrar Célicia och Cristina, vi följer med hennes uppfostran hos nunnorna och tar del av hur det känns att själv svika och angiva en vän. Boken är också ett levande och energiskt porträtt av den lilla staten Uruguay och staden Montevideo, som är en smältdeg av nationaliteter, språk, kulturer och religioner.

Slutligen bär boken också på ett starkt budskap. Valdés drar naturligt nog paralleller till händelserna i Chile och Argentina men också till den urspårade Israel-Palestina-konfliken. Hon besöker Gaza och konstaterar att fångenskap och förtryck är lika oavsett i vilken del av världen man befinner sig.

”Generaler, generaler, er tid skall komma, var så säkra, er tid skall komma” skrev Ana Luisa på väggen i sin isoleringscell. Händelserna i Uruguay är tyvärr ett lamslående exempel på hur de skyldiga går obestraffade. Efter tretton år vid makten makade militärjuntan på sig mot ett löfte om amnesti. Ingen bestraffas alltså för brott som begåtts under militärdiktaturen, och ingen tar på sig skulden för hundratals människor som än i dag är spårlöst förvunna. Hittills har USA heller aldrig tagit ett uns ansvar för blodbaden som landets regeringar finansierat i bland annat Sydamerika. Därför är det viktigt att man minns det fruktansvärda och tar vara på lärdomen.

---

Ana Luisa Valdés: Er tid skall komma. Ordfront, 2008.