Joakim Groths nyskrivna tvåaktare, som han också regisserat, ställer in skärpan på teaterbranschen och dess intrikata relationer och oskrivna regler. Den är på sätt och vis en parodi på teatervärlden som framstår som en ytlig bransch, fylld av stora egon som sitter i sina elfenbenstorn. Detta förmedlas inte minst genom huvudpersonen Kaarlo Menning (Marcus Groth). Han förkroppsligar manlig hybris och får allt mer karikerade drag i takt med att intrigen vecklas ut.
En teaterkritikers död handlar också om tvåsamhetens villkor och mycket kretsar kring Mennings relation till frun Carita (Marika Parkkomäki). Parkkomäkis karaktär är delvis en spegling av sin man, regissören. Precis som han är hon en yrkesfixerad och självupptagen streber.
Joakim Groth behandlar också den känsliga processen som allt konstnärligt skapande innebär, och ställer frågor om kritik och framförallt självkritik. ”Det är jag som är Breck” säger regissören Menning uppgivet till sin terapeut. Och så är det ju. Vi tenderar vara vår egen värsta fiende.
Med sin regi bygger Joakim Groth upp många snygga scener. Det bästa med föreställningen är definitivt vardagsdialogen som förs mellan Menning och hans fru. Här finns energi, humor och skärpa. Replikväxlingen löper som smort mellan Marcus Groth och Marika Parkkomäki, som överlag är samspelta. Textmässigt finns det en tilltalande självironi och Joakim Groth lyckas demaskera många av branschens fånigheter.
Men tyvärr har pjäsen sina brister. Föreställningen hade vunnit på att förkortas. Två och en halv timme känns helt enkelt för tungt. Ämnet känns för snävt och lite för inside för att jag ska kunna ta till mig det. Det är visserligen roliga iakttagelser och poänger som Joakim Groth kommer med men han lyckas aldrig förflytta publiken utanför det finlandssvenska teaterrummet. Trots att pjäsen behandlar universella teman som skuld, hämnd och försoning når den inte riktigt fullt ut.
Isabella Rothberg