Året 2008 var det europeiska temaåret för interkulturell dialog. Genom olika projekt – bland dem många kulturella och konstnärliga – ville man fokusera på dialogen mellan olika kulturer och minoriteter i Europa. I Finland markerades detta temaår bland annat av en novelltävling som resulterade i antologin Mikä ihmeen uussuomalainen? (ungefär: Vaddå nyfinländare?).

Novelltävlingen var öppen för personer över 16 år som inte hade publicerat sig tidigare och som hade ”erfarenhet av att leva bland olika kulturer, särskilt personer med invandrarbakgrund”. Temat för tävlingen var ”nyfinländare”, ämnet var valfritt och tävlingsspråket var finska. Av de närmare 110 bidrag som kom in valde en jury (bestående av Maarit Halmesarka, Silja Hiidenheimo, Olli Löytty och Mikko Rimminen) 13 noveller som gavs ut i bokform.

Novellsamlingen är ett välkommet tillskott i den finländska litteraturen. Det är en brokig samling som på olika sätt tacklar teman såsom främlingskap, in/utvandring, kulturmöten, smärtsamma uppbrott och avsked, förlust, hemlängtan, krig, främlingsfientlighet och kulturella missförstånd. En del noveller drivs av en nostalgi över det förlorade hemmet medan andra fokuserar mellanrummet mellan det man förlorat och det nya landet där man inte riktigt känner sig hemma. Som helhet är samlingen ojämn – medan en del noveller är formmässigt starka, drivs andra snarare av viljan att berätta en historia rakt av – nästan som terapeutiska anteckningar.

Till mina egna favoriter hör Maryan Hamadons novell ”Seurapiirihai” (ungefär: Societetslejon) och Alexandra Salmelas ”Se oikea, aito maahanmuuttajablues” (ungefär: Den riktiga, äkta invandrarbluesen) som också blev prisbelönta av juryn. Båda sticker ut i samlingen genom sin språkliga och formmässiga medvetenhet – inte minst Salmelas novell, som är en excess i litterära strategier och metafiktivitet (ibland blir den överdrivna leklusten nästan för mycket). Medan Hamadons novell finstämt skildrar tillvaron mellan två kulturer – den syriska och den finska – är Salmelas novell snarare en högljudd och spretig parodi över den finländska multikultipolitiken och vilka förväntningar ”vi” finländare har på ”etnisk” kultur. En annan, mer stillsam och avrundad berättelse är översättaren Tarja Roinilas novell om avskedet vid dödsbädden och språket som en magisk bärare av minnet.

Intressant nog är en stor del av skribenterna mycket unga och flera av dem går ännu i skolan, vilket gör att många noveller problematiserar ungas upplevelser av uppbrott, kulturellt utanförskap och kulturmöten. Man förstår att den här tematiken kopplad till unga människor gör novellsamlingen ytterst lämplig som diskussionsunderlag i skolundervisningen. Vid sidan av romaner såsom Ranya Elramlys Där solen står högst (på finska: Auringon asema) och Marianne Backléns böcker saknar den finländska litteraturen nämligen fortfarande samtida skildringar av kulturmöten och den mångkulturella finländska verklighet som de unga lever i.

Begränsande grepp

Samtidigt som novellsamlingen känns viktig är det något som skaver och irriterar mig, inte minst i utlysningen av tävlingen. Det är syntesen mellan temat ”nyfinländare” och den förväntade ”invandrarbakgrunden” hos skribenterna. Salmelas novell, som jag hänförde till ovan, är en hälsosam påminnelse om den kulturpolitik som ofta riktar sig till ”invandrare”. I viljan att skapa en mångstämmig kultur reserverar man gärna speciella ämnen för Den andre – i fallet ”invandrare”, teman som utanförskap, främlingsskap och ut/invandring. Om man vill ge ”nyfinländare” en röst, om man vill främja interkulturell dialog varför då begränsa dennes röst till ovannämda tema? Eller omvänt: om man vill skapa en interkulturell dialog, varför då främst prioritera ”invandrarens” röst i denna fråga? Och vem är den invandrade främlingen som man vill höra?

En annan fråga som irriterade mig var att tävlingen förutsatte finska som skrivspråk. Som ett interkulturellt projekt ignorerar den således den grupp ”nyfinländare” som lärt sig svenska som sitt första finländska språk. Det är något pedagogiskt över hela tävlingen som naturligtvis hänger samman med tema­året – d.v.s. att fokusera på interkulturell kommunikation. Just detta pedagogiska syfte understryks i Mikko Rimminens förord där han tar fasta på det tematiska i novellerna. Rimminen konstaterar att förvånande få noveller berättar ”om främlingshat eller ens om en svår relation till det nya hemlandet” och att de i stället tycks styras av en ljus underton. Underförstått i Rimminens förord finns en förväntan på hur den riktiga invandrarbluesen borde se ut, eller åtminstone hurdan ”vi” tycker att den borde se ut. Fortfarande känns den interkulturella dialogen fjärran.

---

Maarit Halmesarka, Olli Löytty & Mikko Rimminen (Red.): Mikä ihmeen uussuomalainen? Teos, 2009.