År 1984 säljs Nils Dardels verk Den dödende dandyn för 3,4 miljoner svenska kronor. Fyra år senare klubbas tavlan för 13 miljoner kronor.

I Klas Östergrens nya bok Den sista cigarretten har Dardels målning flera funktioner. Romanen skildrar åttiotalet och auktionsrekordet på Bukowskis illustrerar den fusion som sker mellan konst- och finansvärlden. Motivet med den unga mannen som tar sina sista andetag omgiven av tre kvinnor, är också en effekfull bild för en era, ett system, en idé som går mot sitt slut. Men på ett konkret plan är tavlan en ariadnetråd till en av romanens främsta karaktärer, den tvetydiga Jörgen. Han är handelskillen med det mystiska konstprojektet, Closing the Deal. Han förkroppsligar decenniets dygder och ideal, däribland en fanatisk övertro på marknadskrafterna. I sina italienska skor och dyra armbandsur utgör han också en estetisk kontrast till det småsunkiga sjuttiotalet.

Berättarjaget är däremot inte lika hemma i det nya årtiondet. Han håller sig på kanten där utsikten är klarare. Precis som i romanerna Gangsters och Gentlemen är han någon sorts alias till Östergren. Kopplingen är däremot mindre explicit, det rör sig om små ledtrådar. Man får till exempel reda på att han är en författare som likt Östergren skrivit om Soutine och översatt Ibsen.

Trots rollen som betraktare utsätts berättaren för prövningar, främst i form av kärleksbekymmer. Ett äktenskap går i kras och en femme fatale dyker upp. Madeleine, som hon heter, lyckas emellertid aldrig riktigt övertyga som litterär figur. Hon blir heller inte lika spännande som Maude i Gangsters och Gentlemen.

Betydligt intressantare är den utsvävande Jörgen som tvärkrockar med berättarens moraluppfattning. Han är en karaktär som väcker anstöt på grund av sin amoral, men som samtidigt framkallar sympatier hos läsaren. Trots allt är han bara en pojkspoling, en ensam själ som halkar runt i tunnbottnade läderskor.

Den sista cigaretten är en berättarteknisk kraftmätning. Romanen är en klusterbomb av skikt, bilder och metanivåer. Till exempel pjäsen Svart som berättarjaget skriver, blir ett slags mise en abyme. Paradigmskiftet som sker i samhället kring karaktärerna, där folkhemsbygget hejdas till förmån för marknadens fria hand, återspeglas i berättarens pjäs om hovpredikanten Peder Svart.

Östergren är en intrigdriven författare som frossar i skrönor. Den sista cigarretten har thrillerns form, där varje händelse är avgörande för att handlingen ska framskrida i rätt riktning. Då och då slänger författaren emellertid i lite grus i maskineriet, bromsar upp berättelsen med resonemang om konstkritik. Och Closing the deal, Jörgens makabra projekt, fungerar som ett inlägg i debatt-en om hur långt man får gå i konstens namn, något som i våras aktualiserades av Anna Odells omtvistade examensarbete vid Konstfack.

Trots att jag är mer intresserad av själv biffen, Östergrens story, nuddar han ändå vid något tankeväckande. Åttiotalets konstsyn bygger på pastischen, remaken, kommentaren. Allt är redan använt och missbrukat och därför måste man göra upp med det gamla. Men är inte Den sista cigarretten lite av en uppgörelse med ett författarskap? Är det inte Östergren som skriver en pastisch på Östergren?

Den sista cigarretten är en sådan där tjock bok man lever med och som så småningom får sitt eget liv. Jag skulle inte ha trott det för en vecka sedan, men finansvalpen Jörgen lämnar efter sig en vemodig tomhet. Och Dardel blir aldrig sig lik.

---

Klas Östergren: Den sista cigarretten. Albert Bonniers förlag, 2009.