De viktigaste orsakerna till frågorna ovan kan sammanfattas såhär:För det första var klasskompromissen ingen stabil situation. Det var en kompromiss i en konkret och väldigt specifik historisk situation och kapitalismens grundläggande ekonomiska och sociala förhållanden var fortfarande intakta.

För det andra har det, som kunde ha setts som en viktig, men taktisk kompromiss från arbetarrörelsens sida, omvandlats till ett långsiktigt strategiskt mål. I stället för att man skulle se på den som ett steg på vägen mot en grundläggande social och ekonomisk frigörelse och demokratisering av samhället, har klasskompromissen och dess barn välfärdsstaten gradvis gjorts till själva slutmålet.

För det tredje visade sig klasskompromissens ideologi vara felaktig. Demokratisk kontroll över ekonomin uppnåddes aldrig, det var ingen krisfri kapitalism som skapades och klasskampen var inte förbi.

För det fjärde togs arbetarrörelsen på sängen av den marknadsliberala offensiven. I stället för att mobilisera sig för att försvara välfärdsstatens landvinningar och vidareutveckla den sociala kampen pressades stora delar av fackförenings- och arbetarrörelsen över på defensiven, medan ledarna klamrade sig fast vid klasskompromissen, gjorde eftergifter vid förhandlingsbordet och själva anammade stora delar av den marknadsliberala ideologin. Det finns ingen orsak att moralisera över denna utveckling. Varken konspirationsteorier eller beskyllningar om svek är särskilt förklarande eller fruktbara i detta sammanhang. Det finns orsaker till att detta skedde och det är möjligt att både förstå och förklara de politiska och ideologiska effekterna av den specifika historiska utveckling vi upplevt. Det viktigaste är nu att analysera och få insikt i orsakerna till och drivkrafterna bakom de bakslag som drabbat och drabbar arbetarrörelsen – och, inte minst, att lära sig av dem och sedan handla i enlighet med dessa lärdomar.

Vidare från keynesianismen

Den viktigaste lärdomen från välfärdsstatens historia, som blir allt klarare ju flera bakslag vi nu upplever, är att den inte gick tillräckligt långt när det var fråga om att uppnå demokratisk kontroll över ekonomin. Ett av de mest lyckade dragen hos välfärdsstaten har varit dess förmåga att omfördela inkomster i samhället. De grundläggande dragen hos kapitalismen som produktionssätt har däremot inte förändrats väsentligt. Den starka koncentrationen och monopoliseringen av kapital och produktionsmedel utgör därmed en mycket stark maktbas, som kan användas som utgångspunkt för hårda angrepp på välfärdsstatens fördelningspolitik. Det är just detta som vi bevittnat under de senaste åren. Det är detta som är kärnan i den pågående marknadsliberala offensiven.

En ny och alternativ samhällsmodell måste därför gå vidare från den keynesianska välfärdsstaten. Demokratisering och frigörelse från marknadens otrygghet och dess upp- och nedgångar förutsätter en mer grundläggande förändring av maktförhållandena i samhället. För att uppnå detta är det nödvändigt att fokusera starkare på makt och ägande. Det är alltså inte tal om goda avsikter, god vilja eller hög moral (eller företagens samhällsansvar, som någon kallar det), utan om maktförhållanden, om styrkeförhållandet mellan arbete och kapital, mellan marknadskrafterna och medborgarsamhället.

Om vi verkligen vill kämpa för ett annat samhällssystem, som tillgodoser stora samhällsgruppers intressen, måste vi därför konfrontera de ekonomiska och sociala intressen som står bakom angreppen på den offentliga sektorn och välfärdsstaten. Maktstrukturer och maktförhållanden måste förändras. Strukturreformer som avgift på finanstransaktioner, kapitalkontroll, ökad beskattning av de multinationella bolagen, ökat bruk av direkt och deltagande demokrati kan vara goda utgångspunkter och visa riktningen för den kamp som måste komma.

Växande motstånd

Efter betydande bakslag, politisk och ideologisk förvirring och många isolerade och förlorade kamper under 80- och 90-talet, upplever vi i dag ett växande motstånd mot den marknadsliberala ordningen. Medan många lät sig duperas av de många rosenröda löftena om en lysande framtid bara marknadskrafterna kunde befrias från sina bojor och regleringar, upplever allt flera nu i praktiken att det marknadsliberala projektet inte är i stånd att uppfylla de löften som givits. Såväl marknadsliberalismen som dess globala institutioner upplever därför en växande legitimitetskris.

Makt föder motmakt – och det är den här makten detta handlar om. Tiden är därför mogen att konfrontera nyliberalismen och kapitalkrafternas växande makt i samhället. Det finns inte något annat sätt att bryta med den nuvarande utvecklingen än att mobilisera breda rörelser nedifrån i samhället. Allt flera inser att den s.k. globaliseringen av ekonomin inte bara representerar kapitalismens offensiv, utan också dess svagheter, dess sårbarhet, dess vulgariteter och interna motsättningar. Hand i hand med det växande motståndet mot den marknadsliberala globaliseringen upplever vi därför också en ökande globalisering av motståndet.

Ständigt återkommande öppna angrepp på välfärd och sociala tjänster från multinationella bolags, regeringars och internationella finansinstitutioners sida framkallar ett växande socialt motstånd. I många länder kan vi se en aktivering av fackföreningsrörelsen. Nya och otraditionella nationella och internationella allianser utvecklas mellan fackliga organisationer, sociala rörelser och frivilliga organisationer. Den nya globala rättvise- och solidaritetsrörelsen, som visat sig kunna samla hundratusentals mänskor till sociala forum och mobilisera miljoner mänskor på gatan, har skapat optimism och stärkt tron på att en annan framtid är möjlig.

Ett växande antal fackföreningar märker att den fackliga rörelsens snäva fokus på företagens samhällsansvar och sociala dialog inte ger några betydelsefulla resultat, utan att det är nödvändigt med ett långt mer systemkritiskt perspektiv. Den växande insikten om att arbetarskyddsregler inte kan uppväga de negativa effekterna av privatisering och avreglering bidrar till att skapa en växande opposition mot hela det marknadsliberala projektet. Lyckad kamp i många länder mot privatisering, så kallat offentligt-privat samarbete (OPS), avreglering och andra uttryck för marknadsliberalismen bidrar till att stärka självförtroendet och förståelsen för att en social mobilisering representerar vägen vidare.

Den just nu mest uppmuntrande utvecklingen kan vi se i Latinamerika, där starka sociala rörelser t.o.m. klarar av att vinna nationella val i uttalad opposition mot marknadsliberalismen.

Omedelbara uppgifter

Till de viktigaste omedelbara uppgifterna för arbetarrörelsen hör:

a) Att försvara de landvinningar som uppnåtts genom välfärdsstaten.

Detta är vår första försvarslinje. Det är en defensiv kamp och vi är tvungna att erkänna att vi befinner oss i en defensiv situation. Detta innebär kamp mot privatisering, avreglering och angrepp på vårt sociala system, motstånd mot undermineringen av våra universella stödformer och försök att ersätta dem med behovsprövning och andra förödmjukande stödsystem. Det innebär också kamp för en finansieringsmodell som även i fortsättningen huvudsakligen baserar sig på progressiv beskattning av dem som har det bra ställt, snarare än på egenandelar av de mindre bemedlade.

b) Att motarbeta institutionaliseringen av marknadsliberalismen på det internationella planet.

En viktig del av den marknadsliberala strategin kommer till uttryck i försöken att institutionalisera denna politik på ett övernationellt plan. På så sätt försöker de intressen som ligger bakom dessa marknadsorienterade lösningar att kringgå och åsidosätta demokratiska strukturer och processer på lokalt och nationellt plan. På så sätt framtvingas marknadsorientering och marknadsöppning på område efter område genom lagstiftning baserad på direktiv från EU (t.ex. tjänstedirektivet) eller avtal i internationella organisationer som WTO. Det allmänna avtalet om handel med tjänster (det s.k. GATS-avtalet) är ett exempel. Detta används inte bara för att låta hänsynen till den fria marknadskonkurrensen bli överordnad alla andra hänsyn, men också för att göra sådana avregleringar och privatiseringar oåterkalleliga. Under de senaste åren har det uppstått breda nätverk av fackliga organisationer, sociala rörelser och frivilliga organisationer som kämpar mot detta slags marknadsliberala handels- och investeringsregimer. Nätverket Vår värld är inte till salu (OWINFS, se www.ourworldisnotforsale.org) är det viktigaste och är förtjänt av stöd från alla som vill försvara välfärdsstatens landvinningar.

c) Att demokratisera och vidareutveckla välfärdstjänsterna i en allians mellan klienter och anställda.

Också om de offentliga tjänsterna har ett brett folkligt stöd så finns det också ett omfattande missnöje med många sidor av dem – t.ex. köer, stelbent byråkrati, låg kvalitet o.s.v. Underfinansiering i syfte att försvaga och diskreditera offentliga tjänster, och därmed lämna vägen öppen för framtida privatisering, är också en välkänd strategi från marknadsliberalernas sida. Det är viktigt att vi utvecklar en offensiv politik för att motarbeta sådana svagheter och utvecklar tjänsterna så att kvalitet, anpassning till brukarna och tillgänglighet säkras. Demokratiska och organisatoriska reformer är avgörande, inte minst för att stärka tjänsterna strukturellt, så att de står sig starkare mot försök till privatisering och politiska angrepp i framtiden. Utvecklingen av sociala och politiska allianser mellan de anställda och klienterna är av stor strategisk betydelse också på lång sikt.

Medan alla dessa omedelbara kamper är viktiga i sig, är det emellertid också viktigt att de organiseras och utvecklas så, att de stärker våra mer långsiktiga, strategiska mål. Alla våra omedelbara, konkreta krav och kamper bör därför:

• bidra till att förändra maktförhållandena i samhället, från kapital till arbete, från marknadskrafterna till medborgarsamhället

• knyta an till de aktuella samhällsgruppernas erfarenheter, problem och intressen, eftersom detta är en förutsättning för en effektiv mobilisering

• bidra till att bygga upp de breda sociala allianser som är nödvändiga för att erövra samhällellig makt på längre sikt.

samarbete & koordinering

En mer omfattande förändring av maktförhållandena i samhället kan bara uppnås genom en bred, intressebaserad mobilisering av fackliga organisationer, sociala rörelser och andra folkliga organisationer som tillsammans är starka nog att konfrontera kapitalintressena och pressa dem på defensiven. Allt större delar av våra samhällen drabbas av marknadsliberalismens offensiv och det är dessa grupper som borde förena sig i nya, otraditionella allianser.

Speciellt viktigt är det att utveckla alliansen mellan fackföreningsrörelsen och den nya globala rättvise- och solidaritetsrörelsen som vuxit fram under de senaste åren. Även om den senares insikt i klassförhållanden och intressekamp ofta är svagt utvecklad har denna rörelse på ett sätt åter vitaliserat det folkliga motståndet och – genom sitt dynamiska arbetssätt, sitt fasthållande vid oavhängighet och demokratisk kontroll nedifrån, sin radikalism och sin förmåga att genomföra synliga aktioner – skapat hopp och inspiration bland många. Dessa egenskaper kunde också bidra konstruktivt till att åter vitalisera många gammalmodiga och byråkratiska fackliga organisationer. Ifall förhållandet mellan dessa två rörelser sköts på ett konstruktivt och korrekt sätt kan de ömsesidigt stärka varandra och föra upp den samhälleliga kampen på en högre nivå.

Internationellt samarbete och koordinering av dessa allianser och rörelser är också viktigt, men för att man ska kunna koordinera över gränserna bör det naturligtvis finnas starka och aktiva sociala rörelser som kan koordineras. Det finns ingen abstrakt global kamp mot marknadsliberalismen. Sociala kamper blir globaliserade om och när lokala och nationella rörelser erkänner behovet av koordinering över gränserna för att kunna stärka sin kamp mot internationella och väl samordnade motkrafter. Också om det är nödvändigt med ett globalt perspektiv och internationell koordinering förblir den främsta uppgiften att organisera kampen och bygga upp de nödvändiga allianserna lokalt.

I Norge har vi genom For velferdsstaten lyckats bygga upp en bred allians mot privatiseringspolitiken – för en stark offentlig sektor. Alliansen omfattar fackförbund i både den privata och den offentliga sektorn, kvinnoorganisationer, studentorganisationer, pensionärsförbund, Norges bonde- och småbrukarförbund, konsumentorganisationer o.s.v. Det är ännu inte en verklig folklig rörelse, men denna breda allians representerar den politiska, sociala och organisatoriska infrastruktur som blir nödvändig om målet är att stoppa marknadsliberaliseringen, avregleringen och privatiseringen – och göra en annan värld möjlig.

Konklusion

Välfärdsstaten är inte bara en summa av sociala institutioner och offentliga budgeter. Den blev möjlig genom bestämda maktförhållanden som genomsyrade alla sidor av samhället:

• en politik för full sysselsättning

• reglerade marknader och dämpad konkurrenspress

• ökat inflytande på arbetsplatsen

• omfördelning av tillgångar och bekämpning av fattigdomen

• universella stödformer i motsats till behovsprövning.

Förändringar i styrkeförhållandet mellan arbete och kapital under de senaste 25 åren har påverkat alla dessa utvecklingsdrag (genom ökad arbetslöshet, utstötning från arbetslivet, ökad fattigdom och växande sociala skillnader, psykiska problem o.s.v.) och välfärdsstaten riskerar att vittra sönder i takt med sin maktbas.

Välfärdsstaten hade tre grundpelare:

a) Behovet i den nya kapitalistiska ekonomin att reproducera arbetskraft, som tog sig uttryck i socialliberalernas s.k. socialhjälpsstat.

b) Arbetarrörelsens kamp (i den konkreta situationen uttryckt genom dess styrka i klasskompromissen).

c) Existensen av ett konkurrerande system i Sovjetunion och Östeuropa som bidrog till försiktighet bland kapitalägarna i väst.

Det sistnämnda har brutit samman. Den relativt stabila klasskompromissen håller på att bryta samman. Detta betyder att om arbetarklassen och dess allierade ska lyckas försvara det de uppnådde genom välfärdsstaten och inte falla tillbaka på paternalistiska, behovsprövade minimilösningar av socialliberal typ, måste de mobilisera den sociala och ekonomiska styrka som de fortfarande besitter och kan mobilisera i dagens samhälle – i konfrontation med kapitalets intressen.

Eftersom välfärdsstaten var resultatet av en väldigt specifik historisk utveckling kan den knappast kopieras. Inte heller kan den bli en enkel exportprodukt. De försök som många i arbetarrörelsen i Nord gjort att exportera sin lyckade samhällsmodell till vänner i Syd misslyckas vanligen av två orsaker. För det första undervärderar man de hot och angrepp som välfärdsstaten utsätts för här hemma och som, under fortsatt press från marknadsliberala krafter, kommer att leda till att välfärdsstaten gradvis undergrävs. För det andra är det inte bara politiskt felaktigt att framhäva social dialog och trepartssamarbete som den rätta vägen, frikopplat från en bedömning av de aktuella styrkeförhållandena mellan arbete och kapital. Det är direkt kontraproduktivt och kommer att leda kampen på avvägar.

Det viktigaste vi kan lära av den nordiska modellen är för det första vilka hårda sociala konfrontationer och stora förändringar i styrkeförhållandet mellan arbete och kapital som behövdes för att uppnå välfärdsstatens sociala landvinningar. För det andra hur skör modellen är och hur instabil och sårbar dess maktgrundval har visat sig vara.

På basen av de senaste 25 årens erfarenheter blir det därför viktigt att skapa ett perspektiv som höjer sig över välfärdsstaten och riktar blicken vidare mot ett socialt och demokratiskt organiserat samhälle där mänskors behov och naturens gränser blir de ledande principerna. Det viktigaste för fackliga och sociala rörelser i både Nord och Syd bör därför i dag vara att begränsa kapitalets makt och placera ekonomin under demokratisk kontroll. Detta uppnås inte genom social dialog och trepartssamarbete, utan genom klasskamp och sociala konfrontationer. Är det något som historien lärt oss är det att makt aldrig abdikerar frivilligt. Den måste kämpas ned.

översättning: Peter Lodenius