Finland ligger efter Sverige i mycket gällande genusfrågor, men på två punkter leder Finland 1–0 i landskampen om genus. Den ena punkten gäller införandet av allmän och lika rösträtt år 1906 som gav den finska kvinnan rösträtt som en av de första kvinnorna i världen (i Sverige fick kvinnor rösträtt först 1921). Den andra är språklig och handlar om pronomen. Finskan är ett av de få språk i Europa som använder sig av könsneutrala pronomenformer, i detta fall ”hän” (nominativ) och ”hänen” (genitiv). En språklig och grammatikalisk petitess kan man tycka, men ord betyder och ord gör.
Tanken på alternativ till könsspecifika pronomen har sysselsatt forskare länge – såväl lingvister som genus- och queerforskare. I den engelskspråkiga världen problematiserades pronomenfrågan redan så tidigt som 1795 och sedan 1850-talet har språkvetare utarbetat flera olika förslag på ersättande pronomenformer. Under de senaste decennierna, framför allt som en följd av bl.a. queer- och transaktivismen, har diskussionen om pronomen blivit en återkommande och bränn-ande fråga. En av de viktigaste rösterna på det queera fältet är författaren och aktivisten Kate Bornstein, som i sitt liv och sina texter ljudligt har propagerat för användandet av det könsneutrala pronominet ”ze” och dess genitivform ”hir”. Bornstein föddes som Albert, genomgick ett könsbyte på 1980-talet och har sedermera sökt sig en identitet bortom tvåkönsmodellen. I sitt författarskap, inte minst i klassikern på området Gender Outlaw: On Men, Women, and the Rest of Us (1994), kritiserar hen medikaliseringen av transsexuella som tvingar dem att välja sida och försvarar rätten till en flytande könsidentitet.
I det här numret av Ny tid används de svenska konstruerade pronomenformerna ”hen” och ”henom”. De introducerades i mitt-en på 1990-talet och används i dag främst i queera sammanhang såsom i den svenska queerfeministiska kulturtidskriften Ful. I ett debattinlägg i Aftonbladet (25.1.2010) motiverar Nashim Aghili, chefredaktören för Ful, användningen av ”hen” med liknande argument som Bornstein. Hen menar att de könsspecifika svenska pronomina ”begränsar oss till att tro på den så kallade tvåkönsmodellen, det vill säga ’sanningen’ om att alla människor är indelade i två väldigt specifika könskategorier som inte lämnar utrymme för några andra könsuttryck”. Hen (och Ful) kopplar alltså användningen av ett könsspecifikt pronomen till tvåkönsmodellen som, enligt dem, förstärker ”ett patriarkalt och heterosexistiskt system”. Ett annat konkret exempel på användningen av ”hen” i Sverige, är de nya rekryteringsprinciper som Sensus studieförbund har infört och som gör det möjligt för arbetssökanden att välja mellan tre genus och tre pronomen – han, hon eller hen.
Bornstein, Ful och Sensus vill alla genom valet av pronomen problematisera exklusiva språkpraktiker och introducera ett språkbruk som är bekräftande, inkluderande och icke-normerande. Samtidigt som könsneutrala pronomina underlättar och förändrar allas vår, och framför allt transpersoners vardag, ska vi vara försiktiga med att överdriva deras förändringspotential. Om pronomen ensamt kunde revolutionera tvåkönsmodellen, ja då borde ju Kina, Estland och Finland går i täten för denna rörelse! Avsaknaden av könsspecifika pronomina gör inte per automatik t.ex. texter och samhällen könsneutrala och i stället kan de leda till att andra språkliga strategier blir viktiga, såsom t.ex. könskodade suffix, egennamn och attribut. Vid sidan om neutrala pronomen behöver vi alltså förändrade tankemodeller samt nya språkbruk som ifrågasätter hela idén med ett dikotomt könssystem.
Ord och pronomen gör kön, de fryser flexibiliteten och mångfalden. Styrkan i diskussionen kring pronomen och i de ibland lekfulla, men i grunden allvarliga, försöken att frångå ett könsspecifikt pronomen är framför allt att de synliggör och gör oss medvetna om språkets begränsande, performativa och normerande praktiker. Praktiker som ibland verkligen skaver och gör ont. Och det är kanske en början. Kanske ord ibland också kan öppna?
Rita Paqvalén
