Låt inte sjuttiotalsskenet bedra! Gunnel Lindes Om livet är dig kärt är en handbok i kärlek som håller streck än i dag.

Han lämnade mig abrupt. Det låg en liten lapp i min pulpet en morgon, hans bästis gav mig en skuldmedveten blick. Det var bästisen som hade lagt den där, han stod och smusslade precis när jag kom in i klassrummet. ”Nu är allting över, inget mera fyrklöver”, löd slutrimmet i brevet. ”Vilket dumt rim!” tänkte jag men kunde inte stoppa tåren som tog sats i ögonvrån och åkte kana ner för kinden.

Så tog den kärlekshistorian slut. Jag var tretton år gammal och olyckligt förälskad i pojken i parallellklassen och det var då författaren Gunnel Linde klev in i mitt liv. En liten mjuk, tummad bok, med ett sorgmodigt flickansikte på omslaget. Två melankoliska ögon stirrade rakt in i mina. Om livet är dig kärt. Så enkel, brutal och hjärtskärande var titeln. Och jag var såld redan efter ett par sidors läsning, det var ju mina känslor som Linde gav ord åt.

Men att jag kom över Om livet är dig kärt i mitten av nittiotalet var ingen självklarhet. Linde var inte alls tidens it-författare, mer bekant var hon för den generation som på sjuttiotalet följde de linblonda barnen Hampus och Fia i jakten på en vit sten. Bland titlarna i Lindes stora produktion hör Den vita stenen – som senare blev en populär teveserie – till de allra kändaste.

Men orsaken till att jag våren 1997 slog upp boken var ganska enkel. Jag tyckte om att läsa om äldre flickor med spännande liv och då kvittade det att boken råkade vara publicerad tjugo år tidigare.

Våren 2009 står jag och väntar vid lånedisken i Böle bibliotek. Bibliotekarien dröjer, hon har gått ner till magasinet. Dit har den underbara boken förpassats för att förfalla i evig glömska. Det känns lite pirrigt inför återseendet. Kommer den att hålla än i dag? Och kan jag fortfarande identifiera mig med Sylvia?

Sylvia Vanna Berg, eller Svan som hon också kallas, är berättelsens hjältinna. Hon är tolv år gammal när boken inleds och nästan femton när den tar slut. Det som genast står klart är att Sylvia inte har något särskilt spännande liv. Hon är tvärtom ”barnsligast i klassen, har korta ögonfransar och inget hårspänne.” Men samtidigt sitter mycket av berättelsens tjuskraft i just den vanliga Sylvia. I porträttet blir nämligen ett av Lindes triumfkort så uppenbart. Hon har en makalös förmåga att skapa mångbottnade och identifierbara karaktärer som man nästan kan ta i. Det är inga typiska hemska tonåringar och sedvanliga monsterföräldrar som skildras. De är figurer som öppnar sig och engagerar. Och i receptet ingår dessutom en stor portion humor och skarpsyn.

Illustrativt är att jag knappt kan tala om Sylvia som en litterär figur, för mig är hon helt enkelt så levande. Men trots den jordnära framtoningen har Sylvia på sätt och vis också magiska egenskaper. Hon har nämligen en enorm fantasi och kreativitet. Jane Eyreskt finner hon en fristad i målandet, hon gillar framförallt att teckna sina ”vildingar”. Vildingarna är mystiska kvinnor som nästan föds av sig själv på pappret och i vars sällskap man kan drömma sig bort från den tråkiga vardagen.

Samhället speglas

Om livet är dig kärt föddes precis mellan två trender inom ungdomslitteraturen. Mellan 1965 och 1975 var samtidsrealismen tongivande. Vietnamkriget och det sociala engagemanget inom politiken avspeglade sig i såväl vuxen- som ungdomslitteraturen. Det var aktualiteter och missförhållanden som avhandlades mellan pärmarna och i större grad än tidigare användes böcker som underlag för diskussioner i skolan. ”Det var en rik, om än brokig och inte alltid speciellt ’litterär’ period, som avgjort satt spår i ungdomsbokens historia” skriver Lars Furuland med flera i boken Ungdomslitteraturen. Furuland menar också att en ny period inleds vid 1975 då författare börjar ta avstånd från de realistiska tendenserna och i stället försöker skapa en mer fantasifylld ungdomslitteratur med fokus på individen. Kontrasten mellan perioderna är i verkligheten kanske inte så bjärt men visst går det att skönja en pyrande individualism och ett försiktigt avståndstagande till partipolitik i Om livet är dig kärt. Scenen där Sylvia hamnar in i en antikärnkraftsdemonstration illustrerar egentligen båda vågor. ”Bättre aktiv i dag än radioaktiv i morgon”, står det på ett av plakaten och Sylvia tänker: ”Precis vad jag tycker. Somliga plakat var röda och somliga gröna, det var olika partibeteckningar på dom. Men det struntade jag i. Det som är viktigt, det är viktigt vem som än säger det, tycker jag.”

Det som är slående är det orubbliga rättvisepatoset i boken. Sylvias mamma hjälper aktivt till i sin omgivning och hon och Sylvia för ofta långa filosofiska samtal om vikten av solidaritet och integritet. Jämställdhet är en självklarhet men konflikter kring könsroller vädras också. I klassen fäktas killarna med trävärjor och Sylvia är sur för att hon inte får vara med och bråka. ”Om jag bara får hålla på en stund tills jag hinner bli vild kan jag fäktas lika bra som dom allihop”. En viss brytning med traditionella könsroller kommer också i dagen i relationen mellan Sylvias föräldrar. Sylvias pappa känner sig utanför och det vanliga grälämnet i hushållet är att han tycker att mamman lägger ner för mycket tid på andra och för litet tid på honom.

Att Linde år 1971 var med och grundade den svenska föreningen Barnens rätt i samhället, BRIS, har också satt sina spår i boken. Bästisen Maggan har en mamma som klår både henne och hennes lillasyster och Sylvia är inte sen med att ryta till:

”– Säg åt dom att det är förbjudet att slå barn här i Sverige, sa jag. Hör du inte vad jag säger? Det har mamma sagt. Det togs bort ur föräldrabalken år 1966. För resten står det i Skolstadgan också att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning och förödmjukande behandling.”

Första kärleken

Men framförallt är det intensiteten i den första kärleken som Linde förmedlar i Om livet är dig kärt. Objektet för Sylvias känslor är Pelle Marosi, nykomlingen i klassen. Det slår gnistor redan första skoldagen när Pelle knycker hennes suddgummi och hotar att äta upp det. En dag får Sylvia ett konkret kärleksbevis, Pelle dyker upp med den efterlängtade trävärjan som han gjort själv i slöjden. Men den kärleksfulla gesten väcker frågor hos Sylvia: ”Varför finns det ingen handbok för tolvåringar: Konsten att älska, kap. 1: Hurusom man besvarar en trävärja.”

Trots att det är fråga om trävärjor, snöbollskrig och oskyldiga kyssar är känslorna innerligt allvarsamma. Sylvias beskrivning av Pelle gör det dessutom omöjligt för läsaren att motstå hans charm: ”Pelle är det finaste som finns. Är det inte fantastiskt att människor kan ha särskilda näsor som går att känna igen överallt? Och särskilda öron som står ut från huvudet som blommor på tvären?” Vidare beskriver hon: ”Pelle kan spotta längre än jag. Han kan vissla genom framtänderna och falla baklänges utan att ta emot sig. Men jag kan knäcka med tårna som ett rådjur, så fort jag rör mig.”

Sylvia faller platt för Pelle och ”när man tycker om nån kan man inte bara skruva av det”. Duon börjar umgås titt som tätt men romansen flyter inte friktionsfritt. Det finns en hel del krångliga sociala spelregler att förhålla sig till i en parrelation.

Intressant är att Sylvia verkar befinna sig mitt emellan två normer. På ena sidan finns bästisen Maggan som är uppfostrad med ett järnhårt grepp, hon kallar mamma mor och får inte lov ens lov att brevväxla med pojkvännen Rejne. Maggans motpol är Solveig, Sylvias brännbollskompis, som är tuff och gatusmart. Solveig dricker bärs, snyter sig i underkjolen och sällskapar med den laglösa pojkvännen Johan. När Sylvia frågar henne om hur hon vet var hon har sin pojkvän svarar hon: ”För att jag ligger med han. Vad annars?” Och trots Maggans konservativa uppfostran tycks hon tänka i liknande banor, något som blir uppenbart när Sylvia en dag hittar henne storgråtande: ”Jo, men han sa att det inte är någon idé att vi träffas mer. Om jag inte vill ligga med honom. Han står inte ut med att vänta, säger han, för han är i alla fall tjugo.”

Det är en stark press som både flickorna och pojkarna utsätts för, inte heller Pelle är särskilt redo när det väl kommer till kritan. Utan att moralisera framför Linde sitt budskap om att sex aldrig får vara ett tvång och att man ska vara barn precis så länge man bara vill. Men Linde är ändå rätt liberal och påminner sina läsare om att oavsett vad man gör måste man ta reda på vad det hela handlar om först. Med hjälp av sin härliga, avväpnande humor lyckas hon förmedla lite preventivmedelskunskap i den oerhört komiska scenen där Sylvia förtvivlat försöker få tag i p-piller: ”Jag rev ut alla mammas byrålådor och pappas också, krafsade runt i badrumsskåpet och steg upp på toan för att se om det låg något uppe på spegeln. Men nej. Inte som jag kunde se. Om jag bara hade gått till RFSU åt Maggan, så hade jag vetat allting nu, tänkte jag. Då kom jag på det. Jag kunde ringa till RFSU och låtsas att jag ringde för någon kamrat och fråga hur P-piller såg ut. Så jag kunde leta bättre.”

Olycklig kärlek

”Där nere märkte jag en liten figur som var Pelle, säkert som amen i kyrkan. Jag kan känna igen honom på rörelserna på en mils avstånd. Några tjejer spelade basket och Pelle tittade på. När dom gick in i omklädningsrummet var han efter en av dom och la armen om axlarna på henne.”

Så en dag tar det slut mellan Pelle och Sylvia. Han flyttar en klass upp, börjar hänga med Anja i stället och ”Ödet med stort ö tappar intresse för Pelle och Sylvia”. Men det är här romanen egentligen tar vid och i skildringen av den fruktansvärda, obesvarade kärleken kommer Linde in på de allmänmänskliga frågorna:

”– Varför kan man inte få äga en annan människa? sa jag till mamma. Det är väl inget fel på det? Varför kan man inte få stoppa in den andra i en liten ask eller nysta in den i en tvångströja eller låsa in den i ett skåpfack i skolan och bara ta ut den ibland och titta på den?”

För Sylvia känns tillvaron hopplös, hon vill försvinna, kanske slänga sig framför ett tåg eller svälja en näve sömntabletter, för just så ont gör det. Men samtidigt är hon ingen Anna Karenina eller Werther, tvärtom bär boken på ett livsbejakande budskap. Kärleken är en kraftkälla också om den är obesvarad och ett brustet hjärta kan faktiskt vara karaktärsbyggande. Eller som mamman formulerar det:

”Men det finns ju folk som slutar tycka om. Ibland är det inte ens sorgligt. Kanske Pelle också kan göra det. Men då finns det andra som tycker om dej i stället – hela livet är fullt! Även om du inte litar på dej själv eller Pelle. Kan du inte satsa på det i stället? På livet som helhet … ?”

Om livet är dig kärt hör till de finaste kärlekshistorierna jag läst för i den finns allt: glädjen, vreden, besvikelsen och tröstlösheten. Och förstås den sköna insikten om att livet går vidare, också utan Pelle Marosi.

Gunnel Linde: Om livet är dig kärt. Bonniers Junior förlag 1977.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar