Katabasis och anakondan i kristallkronan

av Frank Borg

I tredje delen av Per-Erik Lönnfors memoarer står de finlandssvenska högborgarna i centrum, framför allt Svenskis och Hbl.

Åtminstone bland tidningsläsande finlandssvenskar torde det vara få som missat namnet Per-Erik Lönnfors, eller hans signatur ”Peik”. Mannen bakom namnet och signaturen har man också kunnat bli närmare bekant med genom hans memoarer som nu kompletteras med en tredje del kallad Vändpunkter. Mitt liv som drama. Första delen, Svenska talande sämre folk (2005), handlade om barndomen och skolåren. Fadern beskrivs som en ryggradslös suput medan modern tappert får dra större delen av lasset. Andra delen, Mitt livs reportage (2007), handlar om yrkeslivet som reporter och diplomat, och lite familjeliv också. Tredje delen fortsätter från år 1973 då Lönnfors återkommer till Hbl och s.a.s. tvingas in i företagsledarrollen när han egentligen suktar efter chefredaktörsposten vid det som han anser vara Svenskfinlands viktigaste institution. Lönnfors försökte bida sin tid som VD vid Hbl men fick småningom nog av intrigspelet där och övergick till att jobba som chef för FNB 1984. Det som slutligen släckte hans hopp om att återkomma som chefredaktör var utnämningen av ”amatören” Håkan Hellberg till chefredaktör år 1986. En som satte käppar i hjulen för Lönnfors var Lars Rönn, uppenbarligen urtypen för en streber, som hedras med epitetet ”bov i mitt livs drama”. En annan nemesis, Harri Puolakanaho, mötte han senare på FNB. Utnämningen av Hellberg inspirerade Lönnfors att skriva en sorts bokslut över Hbl med den talande titeln Mannerheimvägen 18 (1986), vilken väckte en del uppseende bland den finlandssvenska noblessen. För en yngre generation är dessa saker kanske en ovidkommande fotnot, men som drama har det sina poänger och just drama har sedermera blivit Lönnfors passion.

Författaren

Efter att Lönnfors framgångsrikt skött finanserna vid Hbl och FNB som VD och chef, har han äntligen i mogen ålder förvärvat sin licentia poetica och kan släppa loss som fri litteratör. Vid 72 års ålder invaldes Lönnfors i Finlands författareförening efter den andra memoarboken och succén med pjäsen Mannherheim – mannen och myten (premiär 2007). Tillkomsten av denna pjäs och dusterna med teaterchefen Johan Storgårds, som försökte göra intellektuella anspråk på pjäsen, saknar inte humoristiska poänger. Han kan inte låta bli att komma med en pik: ”Jag har inte sett Johan Storgårds namn i medlemsförteckningen. Måhända är han inskriven i medförfattarförteckningen.”

Lönnfors kommenterar och karaktäriserar en mängd personer i sina memoarer vilka är behändigt försedda med namnregister, så hugade personer snabbt kan kontrollera ifall de varit tillräckligt betydelsefulla för att ha bevärdigats ett omnämnande. För en som inte känner dessa personer kan man bara foga Lönnfors beskrivningar till mosaiken av tolkningar, som en av rösterna men inte en oviktig sådan. Han var ju med och kan därför med fog säga ”därom kan jag ge besked”.

Dramat

Vändpunkter har av naturliga skäl en kanske mer filosofisk prägel än de tidigare delarna. Ett av kapitlen heter till och med ”2000–2002: Jag möter Gud”. Ett grundtema hos den äldre Lönnfors är att betrakta sitt liv och världens händelser ur dramats perspektiv, sub specie dramatis. Att i händelserna igenkänna shakespearska intriger och aktörer kan hjälpa en att hålla en sund distans till dem. Någonting liknande upplevde jag i ungdomen då jag konfronterades med strukturalismen och semiotiken (Bahtin, Propp, Saussure, Barthes, Piaget, Eco, o.s.v.). Plötsligt öppnade sig en ny värld då man kunde analysera politik, ekonomi, massmedia o.s.v. som fält för ett spel med urgamla återkommande mönster. Men Lönnfors ger uttryck också för ett annat mer eskapistiskt motiv: ”På min ålders höst har jag varit betydligt lyckligare i fiktionens osynliga värld än bland den synliga världens alla dystra fakta.” Samma sak skriver han i företalet till andra delen av sin memoarer: ”Jag har börjat leva mera i fiktion och drömmar än bland fakta, helt enkelt för att de är angenämare. Samtidigt har jag lärt mig att gränsen mellan realiteter och fantasier är flytande, och inte särskilt viktig”.

Detta kan jag förstå: att till exempel skriva fiktion och trollbinda teaterpubliken är mer givande än att skriva ekonomisk-politiska kolumner som inte ens statsministern läser, än mindre förstår. Men i övrigt för Lönnrots passus tankarna till scenen i filmen Matrix där karaktären Neo ställs inför valet mellan det röda pillret (lära sanningen) och det blåa pillret (slumra vidare bland illusionernas sköna drömmar). Trots allt verkar det som om Lönnfors svalt det röda pillret.

När Lönnfors reflekterar över sitt liv som drama så kan han bekräfta att dagens motgång kan bädda för morgondagens framgång. Han lånar via poeten Robert Bly det grekiska order ”katabasis” som betyder att gå ned (depression inom psykologin). För en del blir ned-/motgång katabasis, ett avstamp till att växa som människa. Det är ju nästan en kliché att kris betyder nya möjligheter att utvecklas, att bryta sig loss från stagnationen. Men kriser vore inte kriser om de inte också hade den andra sidan: förstörelse, hopplöshet, nederlag, att brytas ned. Många reser sig aldrig upp igen. Det är som med sjukdomar. Ibland rider man ut sjukdomar med ett stärkt immunförsvar, men har man otur, är undernärd o.s.v., så händer det att ens immunförsvar övermannas med fatala följder. Det finns många som sitter fast i gropen. Lönnfors citerar skådespelaren Nils Brandt: ”Världen är full av tappade sugar”.

Ödet hbl

Navet i Lönnfors drama verkar vara Hufvustadsbladet som han kallar ”min Penelope” och med vilken han delar en ”ödesgemenskap”. Han har förhoppningar om att den nuvarande chefredaktören Harri Olkinuora med sitt finska påbrå och sin journalistiska erfarenhet skall kunna lotsa Hbl mot framtiden, och undgå att strypas ihjäl av ”anakondorna” inom Kulturfonden et consortes. ”För att Hufvustadsbladet skall kunna överleva måste tidningen bli en lika stark personlig angelägenhet för alla som vill vara finlandssvenskar som den alltid varit för mig”, skriver Lönnnfors.

Tidvis har nog den journalistiska nivån (som kanske mindre berott på journalisternas kompetens än redaktionella riktlinjer) och debatterna vid Hbl gjort att jag knapp-ast skulle ha kännt någon djupare saknad om den halat ned flaggan. Men det är självskrivet att vi behöver kvalitetstidningar och att Hbl förhoppningsvis borde höra till dem. Men hur det kommer att gå med finlandssvensk press är ännu en oskriven historia.

Per-Erik Lönnfors: Vändpunkter. Mitt liv som drama. Söderströms, 2010.

Frank Borg

Lämna en kommentar