Klass och etnicitet hamnar under lupp i Magnus Nilssons litteraturvetenskapliga studie.
Under de senaste åren – inte minst sen det omdiskuterade mångkulturåret i Sverige 2006 – har begrepp som ”invandrare”, ”invandrarlitteratur” och ”mångkultur” problematiserats och debatterats flitigt i svensk offentlighet. Man har med rätta menat att begreppen bottnar i ett slags skillnadstänkande som delar in befolkningen i ”oss” och ”dom”, i ”svenskar” och ”inflyttade svenskar”. En av kritikerna av detta skillnadstänkande i Sverige är Aleksander Motturi, som i boken Etnotism – en essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening på ett mycket elegant sätt dissekerar samtidens neoexotism och skillnadsfixering. Boken fick ett gott mottagande och Motturis föregångare på området, Stefan Jonsson, drog sig inte för att i Dagens Nyheter utse denna ”briljant[a] stridsskrift” till den ”främsta utvärderingen av mångkulturåret”.
I boken visar Motturi hur ”mångkultur” har blivit ett substitut för det negativt laddade rasbegreppet och han lanserar begreppet ”etnotism” för visa hur rasismen ingår som ett led i skillnadstänkandets historia. ”Begreppsparet kultur/etnicitet har därför, genom att släpa med sig ett slags semantiska rester från övergivna vetenskapliga och politiska diskurser, blivit den funktionella motsvarigheten till begreppet ras”, noterar han. Etnotismen är ”de goda avsikternas rasfilosofi” och Motturi visar hur skillnadstänkandet inte bara genomsyrar gatans språk, utan all vår kulturpolitik, och hur det förvandlar musik till världsmusik och en författare till en invandrarförfattare. Genom intresset för det exotiska och den Andre låser vi fast konstnären i den identitetspolitiska skillnaden och gör honom/henne representant för ett helt folk, en uppsjö olika kulturer och språk eller rentav, för en hel världsdel.
Autentisk rinkeby
Den här fixeringen vid den litteräre andre och den ”autentiska” Rinkebyrösten har av vissa kommentatorer kommit att beskrivas som ett slags ethnic turn inom svensk litteratur. Genom verk av författare såsom Jonas Hassen Khemiri och Marjaneh Bakhtiari har Kultursverige fått sina begärliga multikultiexportprodukter och politiskt korrekta tillskott i en vit svensk litteraturkanon. Men samtidigt har kritiska röster höjts i leden, inte minst av författare såsom Astrid Trotzig och Khemiri, som kritiserar användningen av ett ”etniskt filter” i läsningen av romaner skrivna av författare med icke-svensk härkomst. På finländsk botten har bl.a. författaren Ranya Paasonen (tidigare Ranya ElRamly) riktat en liknande kritik mot den finska kritikerkåren i samband med mottagandet av hennes roman Auringon asema (på svenska: Där solen står högst) i början av 00-talet. Att etnotism hänger samman med föreställningar om ”ras” bekräftas, enligt Trotzig (i en essä i antologin Orientalism på svenska), av att det ingalunda är alla ”invandrarförfattare” som blir tolkade genom ett etniskt filter – tänk bara på författare såsom Jan Guillou!
Magnus Nilssons litteraturvetenskapliga studie Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa är ett bidrag till ovannämnda diskussion. Genom titeln – som anspelar på Benedict Andersons verk Den föreställda gemenskapen – introducerar Nilsson ledmotiven för sin studie, d.v.s. att föreställningen om att det postindustriella Sverige har blivit ett mångkulturellt samhälle genom invandring, bottnar i en vanföreställning om att det skulle ha funnits ett ”före” bestående av en homogen, etnisk ”svensk” kultur. Genom analyser av skönlitterära texter och receptionen av dem, visar Nilsson hur etnofieringen eller rasifieringen av kulturen inte enbart har låst författare i ett identitetspolitiskt fack, utan också har kulturaliserat klass i analogi med etnicitet.
Den föreställda mångkulturen består av sex kapitel varav ett ägnas ”det etniska filtret”, ett problematiserar klassbegreppet, tre är närläsningar av sammanlagt sex romaner och det sista kapitlet, som heter ”Bortom den föreställda mångkulturen”, i långt är en nytolkning av klassbegreppet och en dialog med Nancy Frasers Den radikala fantasin. De romaner som analyseras i Nilssons bok är Khemiris Ett öga rött, Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Lindeborgs Mig äger ingen. Alla romaner är utgivna under de senaste tio åren och medan de fyra första känns ganska självskrivna i sin kritik av det svenska samhällets särskiljande och exotiserande multikultipolitik, är de två senare mer utpräglade ”arbetarskildringar”.
Klass i centrum
Klassbegreppet och dess omvandlingar, snarare än etnicitet, utgör den röda tråden i Nilssons verk (vilket i sig inte är så överraskande då han framför allt profilerat sig som en forskare av arbetarlitteratur, bl.a. med verket Arbetarlitteratur 2006). Samtidigt som Nilsson, liksom Motturi, vill problematisera kategorier såsom ”mångkultur”, ”etnicitet” och ”invandrarförfattare”, har hans studie ett klart uttalat annat syfte, d.v.s. att rädda begreppet ”klass” från att utarmas och tömmas på innehåll genom kulturaliseringsprocessen. Genom att klass har tolkats analogt med etnicitet har förståelsen av klass som ekonomisk kategori ersatts med synen på klass som en kulturellt konstruerad kategori och/eller identitetsposition, samtidigt som klass som en distinkt analyskategori har eliminerats, menar Nilsson. Och vidare, att användandet av etnicitet som en nyckel för att förstå samtiden har trängt undan den tidigare självklara kärnan klass. Men samtidigt har etnotismen också lett till ett ökat intresse för kombinationen klass och litteratur.
Nilssons diskussion kring etnicitet och mångkultur i relation till klass är ett välkommet bidrag till den ännu rätt småskaliga litteraturvetenskapliga forskningen om frågor kring etnicitet, mångkultur och postkolonialism på det nordiska litterära fältet. Inte minst Nilssons kritiska inställning till receptionen av litteratur skriven av författare med icke-svensk härkomst känns befriande, även om all kritik kanske inte är lika välgrundad. Speciellt intressanta är hans analyser av Khemiris och Bakhtiaris (rätt så omskrivna) romaner samt av romanernas kritik av föreställningen om det mångkulturella Sverige och parodier på ”invandrarlitteratur”. Speciellt i fallet Khemiri går läsningen in på litterära grepp och berättarstrategier, vilket Nilsson gärna kunde ha fokuserat mer på även i diskussionen kring andra texter. Valet att utgå från verkens tematik snarare än författarbiografi och andra paratexter fungerar bra som en illustration av studiens teoretiska ansatser, men däremot verkar det teoretiska bagaget ibland styra tolkningarna av verket i allt för hög grad. Nilssons bok är tesdrivande och i vissa fall blir de skönlitterära texterna närmast exemplifieringar av hans teser. Även behovet att återinskriva klass som en analyskategori ter sig ibland som ett självändamål och får honom att stundvis avskriva andra kategorier som enbart kulturella och ointressanta i sammanhanget.
Ett exempel på detta är hans kritik mot tidigare läsningar av Alakoskis roman Svinalängorna som en berättelse om FINSK invandrad arbetarklass. Nilsson menar att omtolkningen av sociala förhållanden i etniska termer gör att dessa kulturaliseras snarare än att bli lästa i ekonomiska termer. Samtidigt som jag förstår hans poäng, anser jag att klass bör läsas och förstås i relation till andra kategorier (såsom genus, etnicitet och sexualitet). Det betyder inte att klass som ekonomisk analyskategori bör utgå eller nertonas, men att de ekonomiska faktorerna samverkar och är tätt sammanbundna med kulturella föreställningar och identitetskonstruktioner. (Vilket även bl.a. fjolårets klassböcker utgivna av Schildts och Söderström med all tydlighet visade.) Alakoskis roman är varken en arbetarklassroman eller en roman om finska invandrare i Sverige, utan den är både och, och mycket mer. Klass och etnicitet samverkar i romanen, liksom även kulturell och ekonomisk underordning. Lika mycket som det etniska filtret (eller varför inte t.ex. genusfiltret) kan osynliggöra klassmässig och ekonomisk underordning, kan ett alltför uttalat klassfilter osynliggöra andra former av underordning som hänger samman med t.ex. etnicitet, genus eller sexualitet. Men bortsett från detta förbehåll innehåller Nilssons bok många övertygande och fräscha nyläsningar av några av 00-talets mycket omtalade romaner.
Magnus Nilsson: Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa. Gidlunds förlag 2010.
Rita Paqvalén
