I Claes Anderssons nya diktsamling samspelar mörkret med vackra fragment av hopp.
I den nyutkomna diktsamlingen Mörkrets klarhet bjuder Claes Andersson på en blandning av samhällskritiska iakttagelser med språklig skärpa, med glimten delvis i ögat. En dämpad höstvind prasslar längs somliga textrader och i utkanten av en del sidor står döden och lurpassar. Men naturligtvis finns det även plats för den stora och livsbejakande kärleken.
För den som är bekant med Anderssons poesi sedan tidigare bjuder Mörkrets klarhet inte på några större överraskningar. Läsaren kommer snarare att känna igen Anderssons sätt att skriva och de stora, genomgående och närvarande temana: kärlek och politik, som går att spåra både längs med och mellan raderna.
Vad de politiska och samhällskritiska dikterna beträffar är en del av dem skrivna med glimten i ögat och andas lek. Speciellt dikten om mumlarna och dikten som består av fyra små ”till salu på webben”-annonser för tankarna till delar av Peter Mickwitz Där bara diset återstår av paradiset. ”Mumlarna lever i torra och dammiga trakter / När de inte tiger mumlar de / De har aldrig lärt sig sjunga ut / Allt de säger finns gömt under stavelserna / … /”. Och så fortsätter det.
Andersson har också lyckats med att fläta in stora politiska – eller kanske är det mer träffande att kalla dem medieuppmärksammade – händelser från det senaste året i sin poetiska kontext. Det bidrar till en känsla av att vissa dikter kan ses som direkta samtidsporträtt, som en inblick i hur vi har det nu. Det finns en skarp och ironisk dikt om vad en statsminister anser om de fattiga, och en annan minst lika ironisk dikt om hur en politiker bör gå tillväga för att inte bli bortglömd. De goda råden för en strålande politisk karriär är många, bland annat: ”Döms politikern i riksrätt är framgången i följande val garanterad / Goda resultat nås även genom sexuella trakasserier och telefonterror”. Men trots det roliga anar man att det bakom humorn och ironin gömmer sig ett betydligt mer allvarligt och sorgligt djup. För visst finns det dikter som väcker frågor kring varför vi låter samhället runt omkring oss ta allt mer oregerliga uttryck, varför vi bara ser på medan människor mår dåligt?
Men störst av allt är kärleken. För vad vore Anderssons dikter utan den stora, ibland svåra, kärleken som ständigt är närvarande, pulserar och sjuder av lust och livsbejakelse där den breder ut sig över sidorna. Andersson visar hur få ord som krävs för att uppnå exakt språklig precision och uttrycka det kanske allra finaste och svåraste på en och samma gång; ”Det var bara kärlek, trots allt / Men det v a r kärlek! / Trots att det bara var kärlek var det allt / Det var allt som bara kärlek kan vara /… /”. En annan dikt om kärlek i kombination med ett citat ur Roland Barthes Kärlekens samtal utgör också en snyggt fungerande helhet.
Även dödens närvaro kan anas från och till, men inte som något hotfullt eller skrämmande. För trots döden och åldrandet och kroppens oundvikliga förfall låter inte Andersson läsaren glömma att det också finns liv; liv som fortsätter och går vidare. Och trots att en dikt om mörkret äter upp en, går det ändå att spåra vackra fragment av hopp bland sidorna i Anderssons diktsamling. Och klarhet i mörkret.
Claes Andersson: Mörkrets klarhet. Söderströms 2010.
Anna von Bonsdorff
