Teatrarna borde ha kvoter för finlandssvensk nyskriven dramatik, tycker Anna Simberg, verksamhetsledare för Labbet. Som bäst ger föreningen ut nya pjäser i bokform – ett sätt att ge dramatikerna en plats i litteraturhistorien.
Under året har skaran vuxit och bokryggarna kläds av namn som Susanne Ringell, Anders Larsson, Johanna Enckell, Annina Enckell, Bengt Ahlfors, Christina Andersson, Per-Erik Lönnfors, Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo. Totalt 31 pjäser har den ideella finlandssvenska teaterföreningen Labbet gett ut i bokform sedan projektet kom igång i januari.
– Oftast har pjäserna inget liv efter uppsättningen. Labbet har visserligen sin pjäsbank på nätet men få hittar dit. Ändå är dramatik litteratur och har sin plats i litteraturhistorien, säger Anna Simberg, som är verksamhetsledare för Labbet.
För tillfället säljs böckerna via nätet och i samband med föreställningar, men målet är att de också skall nå ut till biblioteken.
– Jag tror att alldeles vanliga människor letar efter pjäser på bibliotek och som det är nu finns det nästan inga nyskrivna där. Dessutom skulle det vara ett bra sätt för amatörgrupper att hitta pjäser att sätta upp.
I Labbets monter i mässcentret i Helsingfors, där vi träffas i samband med årets bokmässa, finns den digra hopen uppradad på en hylla. Med finns pjäser som redan satts upp och rönt framgång, till exempel Joakim Groths En teaterkritikers död, Bengt Ahlfors Hissvägraren och Ann-Luise Bertells Gustava, du drömmer! Men många alster är ouppsatta och bland dramatikerna påträffas också nya namn som Petra Sandqvist, som under en skrivarkurs utarbetat pjäsen Fetabocken, om sexuellt utnyttjande. Det Simberg tycker är viktigt är att se dramatikens litterära kvaliteter.
– När jag var barn fick jag Hamlet i julklapp i nyöversättning av Clas Zilliacus. Det var en hisnande läsupplevelse för det var en privat chans att ta till mig pjäsen. Pjäser fungerar bra i bokform, det finns repliker men man kan själv lägga in allt annat där emellan. Man rollbesätter själv och skapar egna miljöer.
Simberg medger ändå att all teater inte kan läsas.
– Konceptuell teater gör sig sällan i pjäsform för det är så visuellt och ofta framimproviserat. Ett talesätt bland skådespelare är ”vi behöver lite material”. Något sånt är det inte fråga om här utan helheter, litterära verk.
Tre böcker med nyskrivna barnpjäser har också sammanställts i samband med pjäsutgivningen. Serien Vad ska vi spela? riktar sig till lågstadieskolor och bekostas av stödorganisationen för finländsk litteratur, Fili.
– Det började med att Labbets dramaturger Gunilla Hemming och Annina Enckell gick på julfester och konstaterade att man fortfarande spelar Topelius i skolorna. Det är inget fel med att ibland sätta upp Topelius, men visst är det viktigt med annat också. Så vi beställde verk av författare och bad dem skriva pjäser med många roller som barn kan spela.
Uppsving för nyskrivet
I våras debatterades varför teatrarna så sällan sätter upp nyskriven finlandssvensk dramatik på kultursidorna i Svenskfinland.
– Det uppfattas som en risk med ett aldrig tidigare prövat verk. Det är lite som man säger: ingen är profet i sitt eget land. Det som är prövat verkar ofta bättre och lättare att sätta upp, säger Simberg.
Det var just för att främja svensk dramatik i Finland som föreningen Labbet bildades år 2005. En del av verksamheten utgörs av den nätbaserade pjäsbanken, där både kända och okända förmågor kan dela med sig av sina verk. Föreningen ordnar också regelbundet Dramaslam-kvällar där dramatiker läser upp passager ur ouppsatta pjäser. Med åren har Labbet blivit litet av en institution, konstaterar Simberg.
– Vi kan nog inte sluta på länge, inte förrän teatrarna tar över jobbet. Vår målsättning är ju att göra oss onödiga. Men åtminstone ytterligare fem år framåt behövs vi.
På finskt håll har den nyskrivna dramatiken högre status, enligt Simberg. Till exempel har Finlands nationalteater under de senaste åren beställt många nya verk av finländska dramatiker.
– Jag skulle vilja att teatrarna hade en kvot. Svenska Teatern kunde åtminstone bestämma sig för att en viss del av allt de spelar är finlandssvenskt. Det hör till varje blomstrande kultur att man sätter upp nya verk.
Framtiden ser heller inte alldeles mörk ut. Tvärtom tycker Simberg att man kan skönja ett gryende intresse för finlandssvensk dramatik.
– Dramaturgerna på Svenska Teatern jobbar bra, både Christoffer Mellgren och Hanna Åkerfelt är intresserade av nyskrivet. De mindre teatrarna tenderar att spela eget, vilket också är positivt. Vasa Teater spelar Peter Snickars, Åbo Svenska Teater har satt upp upp Harriet Nylund-Donner och Unga Teatern sätter upp sin konstnärliga ledare Christian Lindroos pjäser. Med Viirus verkar det riktigt lovande: ”gamla” Viirus avslutade med Anders Larssons nyskrivna In kommer Gösta och ”nya” Viirus inleder med Aurora Helsinki, en nyskriven pjäs av Sofia Aminoff.
Isabella Rothberg
Kolla in den finlandssvenska pjäsbanken på nätet: www.labbet.fi
