Höstens folktomma Mariehamn med dess sprakande röda trädkronor, grå gator och silvervita ljus utgör fonden för Martin Högstrands melankoliska roman Skymningsland. Någonstans i de tusen lindarnas stad på en hemmafest möter den uttråkade radiojournalisten Marcus den deprimerade pianisten Daniel som vill att hans sorgliga livshistoria ska förtäljas i ett radioprogram. Smått motvilligt tar Marcus sig an uppdraget som i slutändan visar sig ha en påtändande effekt på hans trista liv.
Genom den sällsamma vänskapen som föds mellan männen ställer Högstrand konstnärskapet mot den småborgerliga livsstilen. Detaljerat skildras svenssonlivet: slentrianmässigt jobb, Thailandsresor, tråkiga förfester, te och kakor i skenet från brasan, det lilla nöjet i att köpa ett par handskar eller inreda sitt arbetsrum. Det är i stunder så händelselöst att man nästan blir tokig, men det är också här det fina med Högstrand ligger. Han vågar verkligen skriva ”livet gick sin gilla gång” utan att generas av det oerhört platta i frasen. Monotonin är nästan effektfull.
De filosofiska diskussionerna som förs om konstnärssjälen antar däremot pretentiösare toner. Ibland nuddar ändå Högstrand vid något angeläget – det finns en finstämdhet i den dämpade dialogen som utspelar sig under en förfest, där en av karaktärerna ställer frågan: ”Vad är det för fel på de lyckliga?” Huvudpersonen Marcus nedstämda svar lyder: ”Felet med dem är att lyckan är längre från sanningen än olyckan.”
Stilistiskt är Högstrand konsekvent. Han strör ut enkla iakttagelser, håller dem på ytan och undviker översvallande beskrivningar. Resultatet är inte fantasifullt, men prydligt och genomarbetat.
Igenkänningsfaktorn i den åländska debutantens bok är hög – på gott och ont. Jag har själv, precis som Marcus, jobbat på Ålands Radio, promenerat kring Svibyviken, fikat på Svarta Katten. Medan de bekanta miljöerna ger mervärde sänker bristande detaljer i beskrivningen av radioarbetet trovärdigheten. Men inte många fler än jag och mina före detta kollegor lär irriteras …
Trots att man aldrig riktigt kommer in under huden på det musikaliska geniet Daniel är karaktären tilltalande. Finns det inte spår av konstnären Joel Pettersson i detta original som Högstrand med fina linjer tecknar? Också Pettersson såg sina sista dagar på Grelsby mentalsjukhus, också han var en konstnärssjäl kvävd av det instängda lilla samhället, där det inte finns mycket förståelse för de olyckliga, där det lönar sig att ty sig till de lyckligas skara.
Isabella Rothberg
Martin Högstrand: Skymningsland. Schildts 2010.
