Under några få år hann den ryska poeten Jelena Guro skapa ett egensinnigt poetiskt uttryck som attraherade tidens unga futurister och som känns friskt och levande än i dag.
Det är något vackert och behjärtansvärt när glömda författarskap lyfts fram ur skuggorna, historien krymper. Jelena Guro (1877–1913) är en mångfacetterad röst som blåser fram ur St. Petersburgs futuristiska larm över de karelska vidderna. Hon debuterade trettiotvå år gammal med boken Positivet. Pjäser, prosa, dikter 1909, och gav under de följande åren tillsammans med sin man, målaren och kompositören Michail Matiusjin, ut banbrytande antologier med dikter av de unga radikalerna Velimir Chlebnikov och Aleksej Krutjonych, där hennes egna dikter intar en framskjuten plats.
Dikturvalet i ellerströms Lilla serie innehåller dikter från antologin De tre, den postuma Himlens kamelföl från 1914 – som fått ge sitt namn till denna samling – samt en dikt ur pjäsen En höstdröm.
Sistnämnda dikt inleder samlingen, efter ett informativt förord av översättaren Mikael Nydahl, och det är som att landa i ett poem av Arsenij Tarkovskij. Samma slags besjälade landskap, samma sorg och saknad, men samtidigt förtröstan:
Och efter honom går livet bort –
det gör inget.
Där ligger han och är så fin –
det gör inget.
För något fjärrans skull slet han ut sig…
Tallarna, tallarna!
Tallarna ovanför den tysta och försynta dynen
väntar på honom…
Men Guros språkuniversum är större än så, i dikten ”Finland” närmar hon sig onomatopoesin; ibland är det saga och språklek: ”Katten gnodde nosen med tassarna, gnodde och gnodde, tills han förvandlades till en Gnodd.” Men ofta är det naturen som talar och som det talas om, med lika mycket delar respekt som humor: ”Till sist har jag fått se dig slå ut till en stor, dum åkerkamomill.”
I den postuma delen, som utgör lejonparten av samlingen, talar återigen en annan röst. Det är imponerande hur Guro under de få år dessa dikter skrevs, lyckas behärska så många olika uttryck. Här är stilen prosalyrisk, stundtals Kalevala-inspirerad, och de ”o” och ”ack” som ibland tynger ned De tre-dikterna, är utbytta mot rakhet och sanningsiver. Guro vill inte längre ”strö främmande fagra ord” omkring sig, ”för det är ju självmord”.
Ja, det är verkligen en fräck rättframhet man möter i Himlens kamelföl, både uppfriskande och aktuell. Ibland blir poeten dock alltför pratig, en jagcentrerad pratighet som ligger nära Majakovskijs – det skulle ännu dröja två år till hans Ett moln i byxor.
”Jag är en poet, och ingen gråsugga”, skriver Guro i ”Vid den sandiga backen en blå dag”, och senare: ”Och jag lovar att utan att dra mig för det låta de elegantaste jägare, hur attraktiva de än må vara, veta att de är – uslingar – uslingar!!!”, men genast kommer ambivalensen: ”Men kommer jag att hålla mitt ord?… Kommer jag att hålla det?” Diktjaget är alltså en osäker revolutionär, och en lågmäld sådan. Denna dikt är inte den enda som kan tolkas genom ett politiskt och samhälleligt raster, men ofta undgår Guros diktning sådan lättköpt etikettering. Hon skriver med rättvisepatos mot skövling av natur och djur, om sorg och saknad, men också om eufori och glädje; allt med en smittande fräschör.
Himlens kamelföl är en frisk samling från en egensinnig stämma. I Guros dikter andas skogarna, ängarna och sjöarna – man vill gärna se det karelska landskapet hon levde i om somrarna i hennes verser. Hon dog också – av leukemi – i den natur hon besjälade. Guro ligger begravd i Uusikirkko på Karelska näset.
Andreas Holmström
Jelena Guro: Himlens kamelföl. ellerströms, Lilla serien, 2011. Förord och tolkningar av Mikael Nydahl.
