1,1K

Försöker dra mig till minnes när jag för allra första gången stiftade bekantskap med den persiska lyrikens kärleksdruckna poeter, Shams al-din Mohammad Hafiz (1320-1388) och Jalal al-din Rumi (1207-1273).

För drygt 15 år sedan studerade jag esoterisk filosofi och läste vid sidan om mig genom hyllmetrar med all världens mystik och någonstans där och då stötte jag på Isabelle Eberhardt och hennes poetiskt vibrerande prosatexter, i böckerna Södra Oran och Berättelser från Maghreb och sökte mig därifrån vidare till en närmare bekantskap med sufismen, med Hafiz och Rumis tidlösa poesi. Idag kallar jag mig själv dock helst ateist och betackar mig för allt vad esoterik och elitism heter.

Var Hafiz och Rumi egentligen indoktrinerande teologer med dold agenda? Jag tillhör dem som anser Hafiz och Rumi mest av allt vara livsbejakande poeter, trogna endast lyriken, kärleken, livet – excentriska individualister, som beskriver en allmänmänsklig och universell värld. Min åsikt i den här frågan kanske är symptomatisk och säger följaktligen mer om mig än om de gamla skalderna!?

“A poet is someone who can pour light in to a cup then raise it to nourish your beautiful parched holy mouth” – Hafiz har för sin del inspirerat inte bara sin egen kulturkrets, Goethe jämförde honom med Horatius – som myntade begreppet Carpe Diem – och jämförelsen är onekligen ganska mitt i prick. Sven Hedin, den svenska upptäcksresanden, kallade Hafiz för österlandets Bellman. Även Tangore tog stort intryck av Hafiz diktning. Hur mycket självaste Platon på sin tid var påverkad av zoroastrerna må vara osagt, men att zoroastrerna i hög utsträckning påverkat islam är bara ett religionshistoriskt och krasst faktum. Detta kunde föranleda till en längre utläggning om en kanske missförstådd Nietzsche och något om i fall Edith Södergran möjligtvis kan anses vara en arvtagare till persiska diktare och zoroastrer.

Unesco utnämnde lagom till 800-årsminnet, 2007, Rumi till fredspoet. I något sammanhang har jag läst att Rumi sedan början på 1980-talet sålt 500 000 ex i form av Coleman Barks engelska översättningar. Genom århundradena har Rumi inspirerat personer som exempelvis Rembrant, Gandhi, Dag Hammarskiöld och Gunnar Ekelöf. På internet ploppar nya bloggar med Hafiz och Rumis tidlösa dikter upp nu som då.

Dyker man ner i den här gamla persiska lyriken kan man finna rent av matriarkala dikter som denna från Rumis hand: ”The Prophet said that women/totally dominate men of intellect and possessors of heart,/but ignorant and dominate men dominate women/for they are shackled by ferocity of animals.”

Hafiz gick för sin del ännu längre, idag skulle vi definitivt kalla en dikt som den här för queer: ”It happens all the time in heaven, and some day it will begin to happen again on earth – That men and women who are married, and men and men who are lovers and women and women who give each other light, often will get down on their knees and while so tenderly holding their lover’s hand, with tears in their eyes will speak saying: ’My dear, how can I be more loving to you: How can I be more kind’.”

Det finns de som samlar på porslinskatter eller Woody Allen-filmer, somliga samlar på moden konst för att det är big business, själv samlar jag på citat om kameler. Med sina avlånga röda blodkroppar kan kamelen uthärda hetta på ett sätt som är helt unikt band däggdjuren och den kan klara sig utan vatten i dagar! Vid det här laget har jag samlat på mig ett tiotal kamelcitat. Det senaste är en dikt av Hafiz: ”First the fish needs to say: Something ain’t right about this camel ride – and I’m feeling so damn thirsty.”

Jag fortsätter att läsa de gamla poeterna, att söka mig bakåt i tiden, allt för att hitta en tidlös sinnlighet, en surrealistisk lyrik som inte söker efter att tillfredställa religiösa hycklare och maktgalna manipulerande mullor, eller som Rumi skrivit: ”Jag är varken jude eller kristen, varken zoroastrier eller muslim! Jag tillhör varken öst eller väst … Jag är berusad av kärlekens bägare …”

Eva-Stina Byggmästar

är poet