2,1K

Hur ska vi förstå ondska, hat och aggression, eller förklara hur likartade psykiska strukturer i ett fall kan leda till förstörelse och i ett annat till skapande? Vår psykiska utveckling är sällan eller aldrig fullkomlig, och upptakten till grava störningar står ofta att finna i våra tidiga relationer. Harri Virtanen diskuterar stagnerad manlig utveckling, dödsdrift och narcissism i relation till i Anders Behring Breivik och Steve Jobs. 

Psykoanalytikern C. G. Jung kallar människans psykiska utveckling individuation. Han delar in individuationen i två centrala skeden: den första och den andra levnadshalvan. Egots struktur skapas under den första. Uppgiften då är att anpassa sig till den yttre världen. Den andra levnadshalvan handlar om sökandet efter mening. Den är koncentrationens och integrationens skede. Övergångsfaserna från  barndom till ung vuxendom och från vuxendom till medelålder utmärks av kriser. Jung liknar dem vid hjältemyten, ett slags omedvetet drama som vi bara kan se genom projiceringar.

I myten måste hjälten strida mot draken. Draken symboliserar modersfiguren eller det hotande omedvetna. Den är samtidigt både ett hinder och ett mål för vår längtan. Men draken kan också vara en incestönskan, en önskan om att aldrig bli vuxen, att få leva i Edens lustgård i all evighet – en önskan som måste dödas för att prinsessan, eller själen, ska frigöras.

Hjältemyten handlar om libidons, livskraftens, förändring. Hjälten företar en lång resa under vilken libidon regredierar och det är det regredierade egot som kan hitta en skatt. Risken är egots försvinnande. Enligt Jung kan regressionen också framträda som depression. Hjältens mytiska resa är en nödvändig inåtvändhet, ett fall in i det förflutna. Depressionens innehåll måste göras medvetet, annars kommer samma mönster att upprepas för alltid.

Under den första levnadshalvan är hjältemyten knuten till en strävan att bli självständig. Under den andra handlar det om att integrera de kontrasexuella psykiska elementen, för att libidon (den psykiska energin) ska hållas levande. I detta skede syftar modersymbolen inte längre tillbaka till början, utan mot framtiden, mot den omedvetna kreativa matrisen. Att återvända till modern är då att skapa en relation mellan egot och det omedvetna.

 

Hjältemyten, Breivik och Jobs

Hjälten är en bild av egot, av självet som en gudalik gestalt som skapar sig själv, som är sin egen far. Hjältebilden som självbild inbegriper en föreställning om att vara utvald. Den norska massmördaren Anders Behring Breivik och den amerikanska Apple-skaparen Steve Jobs behöver egentligen ingen introduktion, de såg båda till att skapa en grandios bild av sig själva. Men bakom denna bild finns en historia om en splittrad familjetillhörighet.

Breivik levde under sitt första levnadsår med sina föräldrar i London. Hans pappa var diplomat och hans mamma sjukskötare. De skiljdes då han var ett år gammal. Hans pappa kämpade i rätten för att få vårdnaden om honom, men förlorade. I sitt manifest skriver Breivik ungefär 25 år senare att barn alltid borde ges till sin far vid skilsmässa. När Breivik var tre-fyra år gammal tog hans mamma kontakt med en barnpsykiater, men materialet från denna kontakt är inte offentliggjort.

Som 22-åring började Breivik isolera sig. Han flyttade tillbaka till sitt pojkrum hemma hos sin mamma. Hans datorföretag hade gått i konkurs och han ville spara pengar för sin terroristattack den 22 juli 2011, bland annat med hjälp av pengar som hans mamma tvättat åt honom.

Efter att ha detonerat en bomb i Oslos regeringskvarter körde han till ön Utøya, där 536 unga socialdemokrater höll möte. Breivik dödade 69 av dem. Enligt honom fanns det inga civila på ön, bara ”multikulturalister” och ”marxister”. På hans ärm stod det ”The marxist Hunter”. Han hade döpt sina vapen efter den skandinaviska mytologins hjältar, identifierat sig med ett hemligt riddarsällskap och sade senare till sina rättspsykiatrer att han ville bli Norges kung.

Breiviks mamma ville att han skulle bli läkare eller polis. Då han utförde sin massaker var han utklädd till det senare. Han sade också till rättspsykiatrerna att han önskade att hans mamma inte skulle komma till rättssalen, eftrsom hon var den enda som skulle kunna provocera hans känslor. I sitt manifest skrev han att hon var hans Akilleshäl.

Jobs å sin sida hade två mammor. Hans biologiska mamma Joanne Schible hade förälskat sig i hans biologiska far Abdulfattah Jandal. Schibles familj godkände inte hennes äktenskap med den syriske muslimen, så när Jobs föddes beslöt hon att adoptera bort honom. Hon hittade en juristfamilj, men de ville inte ha en pojke. Sedan hittade hon Paul och Clara Jobs. Men adoptionen var öppen, trots att barnet redan bodde hos sina nya föräldrar. Eftersom adoptivföräldrarna inte var akademiker slutfördes proceduren först då de lovade att betala för barnets utbildning.

Jobs adoptivföräldrar talade öppet om adoptionen och sa till honom att de hade valt honom. När Jobs var 23 år övergav han sin egen dotter. Han var då lika gammal som hans biologiska far var när han själv föddes. Barnets mamma sa att Jobs var full av krossat glas. Hans vänner har vittnat om att övergivenhetstematiken var central i hans liv. Jobs själv förnekar det i sin självbiografi och säger att hans adoptivföräldrar var hans verkliga föräldrar till tusen procent.

Jobs stora dröm var att sammanföra kreativitet och teknologi. Han ville få till stånd en revolution inom datorbranschen, förändra världen. Hans kolleger berättar om en förvriden verklighet som Jobs kunde skapa omkring sig. Han kunde manipulera människor. Hans synsätt var extremt svartvitt: folk var antingen gudar eller arslen och uppfattningen kunde bytas ut mycket fort. Han var känd för sina raseriskov och bodde hellre utan några möbler än med en inredning som inte motsvarade hans ideal. Då han dog 2011 var han en av världens rikaste män.

 

Fantasi och ideologi

Det finns drag hos både Breivik och Jobs som tyder på en narcissistisk personlighet och en negativ individuation. Men där Jobs kunde kanalisera sin eventuella narcissism, grandiositet och aggression på ett kreativt sätt – han styrdes av en positiv fantasi om att förändra världen – så ledde något i Breiviks personlighetsstruktur honom till en destruktiv fantasi, som han målmedvetet förverkligade, buren av sin högerextremistiska ideologi.

Den amerikanska rättspsykologen Stephen Diamond menar att det i de antisociala personlighetsstörningarna finns ett omedvetet mål att åsamka andra en upplevelse av samma rädsla, övergivenhet,  skräck och svek som åsamkats personen själv som liten. Bakom störningarna finns alltså ofta, men inte alltid, problem i de tidiga föräldrarelationerna, traumatiska upplevelser i barndomen eller instabila familjeförhållanden. Det kan också finnas ett kroniskt förtryckande av aggressionen ända sen barndomen.

Medlen att åsamka det lidande man en gång själv upplevt kan också i sig bli mål. Diamond menar att sociopaten överträder normer, för att skaffa sig stimulans, åtminstone delvis på grund av ett kroniskt depressivt tillstånd. För att undvika att sjunka ner i den depressiva dyn behövs konstant intensiv stimulans, beroendeframkallande spänning och adrenalinkickar. Dessa uppstår genom att bryta lagen, ta risker och missbruka våld.

Aggressionen i sig är inte patologisk – den kan också vara ett svar på en objektiv, reell fara. Men då hatet förekommer som ett kroniskt personlighetsdrag, avspeglar det alltid aggressivitetens psykopatologi. När fientligheten blir oöverstigligt dominerande kallar man den inom psykoanalysen för dödsdrift.

Den ondartade narcissismen är ett kroniskt tillstånd som sammanför en intensiv aggressiv affekt och en narcissistisk personlighet. I den här kombinationen kan aggressiviteten bli det dominerande omedvetna motivationssystemet. En fantasi om förstörelse börjar födas. Världen blir endast en bild av förhållandet mellan förövare och offer.

I sin extrema form kräver fientligheten objektets fysiska eliminering, och den kan också universaliseras symboliskt till en eliminering av alla objekt. Kombinerat med ideologier så som nationalism, fascism, rasism eller kapitalism lockas denna dödsdrift att realiseras. Det kollektiva innehållet erövrar sinnet på ett sätt som egot inte kan bära, och man upplever det som meningsfullt att offra sig för målet.

Dessa former av ideologi tenderar att kompensera för strukturer i personligheten. Då ideologin kombineras med dåligt självförtroende, en narcissistisk skada, kan den åstadkomma ett svällande av egot, alltså grandiositet. Då förlorar egot förmågan att göra moraliska överväganden. Ideologin blir istället ett svar på det narcissistiskt sårade egot. Hatet och smärtan får en förklaring och en orsak, och framförallt en fiende. I de högerextremistiska rörelserna som Breivik anslöt sig till, ser man islam och ”multikulturalister” som fiender. Den andras, fiendens, subjektivitet förnekas.

Jung talar om skugga istället för dödsdrift. Han menar att igenkännandet av den personliga och kollektiva skuggan, tillbakadragandet av dess projektioner och vägandet av de moraliska uppskattningarna är ett medvetet, etiskt arbete. Det moraliska övervägandets tyngd bärs alltså av medvetandet, av egot.

Den personliga skuggan utvecklas i de tidiga objektförhållandena. Skuggan representerar det som individen vägrar se i sig själv, men som ändå påverkar henne. Under psykoanalysens tidiga historia representerade det omedvetna mentalsjukdom, sexualitet, förstörelse, drifter och instinkter. Jung ger dock redan i boken Symbols of Transformation från 1912, som också blev brottet med Freud, en positivare bild av det omedvetna. Det kan vara farligt, men det är också transformerande och skapande. Skuggan, som ses som allt som inte är jag, som det andra, kan vara en källa till kreativitet.

Allt omedvetet projiceras. Jung skriver att projektionerna gör världen till kopior av individens eget, okända, ansikte. Att lära känna detta ansikte är en källa till skapanda och utveckling. Den jungianska psykoanalytikern Marie-Louise von Franz menar att denna process alltid sker, men att det beror på vår medvetna attityd om processen blir destruktiv eller positiv. Hon poängterar att människans psyke lever i relation till andra människor. Individuationen är både en relation till andra och en inre process. I den negativa individuationen är båda processerna störda. Det grandiosa jaget föds alltid i isolation.

 

Tillbaka till hjälten

Förflyttningen från det omslutande omvårdnadsskedet till vuxenvärlden förutsätter att hjälten äntrar scenen. Den här övergången sker oftast i 12-21-års åldern, men speciellt i västvärlden kan övergången förlängas, fördröjas eller helt utebli.

Hindret är incestönskningen. Murrey Stein, också han postjungiansk teoretiker, menar att identifikationen med hjältefiguren befriar egot från regressionens lockelse – lockelsen att återgå till ett tidigare beroendeförhållande till modern.

Övergången kan hindras på grund av ett tidigt trauma. Då äger identifikationen med hjälten aldrig rum. Incestönskan utmanas inte, egot stannar hos modern. Beroendet av en vårdande omgivning fortsätter. Fantasin kvarstår som verkligare och mer lockande än verkligheten. Den narcissistiska personligheten utvecklas när man stannar kvar i individuationens första skede och individen förväntar sig bara beundran och spegling av andra. Narcissismens kärna är att avskära förhållandet till objektet, till den andra.

Vad händer med 20-30-åriga män som inte lyckas bli vuxna? Individuationen motverkas, som Jung skulle ha sagt. Individen kan vara ofarlig, men han möter aldrig den verkliga världen. Han har möjligheter, med de förblir bara sådana. Han lever i en fantasivärld som han aldrig utmanar. Fantasierna kan vara sexuella, ideologiska eller religiösa. Fantasin kompenserar hans regredierade existens i den riktiga världen. Om hans personlighetsstruktur är narcissistisk eller antisocial, kan hatet göra fantasierna destruktiva. Den negativa individuationen söker uppfyllelse, och kan vara pervers och ibland farlig.

Faders- och modersfigurerna är centrala i hjältemyten. Den utvecklingspsykologiska myten om omvårdnadsgestalter är alltid traumatisk. I föräldraskapet finns det alltid någon störning. Hjälten måste övervinna svårigheter och utföra omöjliga uppgifter. Han måste klara av den inre och den yttre världen. Han måste klara av sexualiteten, aggressiviteten och åldrandet. Han möter våld, förlust, gränslös orättvisa och sjukdom – hjältemyten är en bild av livskraften i förändring.

Mot slutet av den här skrivprocessen drömde jag om Breivik. Hans straff var att bli kokad levande i en stor gryta. Kollektivt försöker samhället behandla massmordet med en detaljerad, öppen rättegång och psykiatriska begrepp. Men Breivik är också en del av vår inre subjektiva värld. Han symboliserar destruktionen av tilliten och livets fortgång. Han representerar vår rädsla för att förlora våra närrelationer. På ett individuellt plan måste vi ”koka” honom i en alkemisk gryta, i en psykologisk process, till någonting annat. Och inte bara honom, utan vår egen ondska, som Breivik symboliserar. Och jag har skrivit det här på en tunn, silverfärgad Mac.

 

Harri Virtanen

Översatt och bearbetad för Ny Tid av Sofia Aminoff

Artikeln i sin helhet och information om jungiansk psykoanalys finns på www.harrivirtanen.fi.