Kärnkraftens framtid bygger endast på tro

av Lars Sund

Också Finland är med på ett hörn då Åsa Moberg gör upp balansräkningen i Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Hennes kärnkraftskritik är lättläst, välskriven och auktoritativ, skriver Lars Sund.

Kärnkraften är paradoxal. Näst rymdfarten torde kärnkraften representera den mest invecklade teknik som människan någonsin tänkt ut; reaktorerna är svindlande dyra att bygga och driva och avfallet som kärnklyvningen genererar är så farligt att det måste hållas avskilt från biosfären i miljontals år. Ändå används den här tekniken inte till något mer sofistikerat än till att – värma vatten.

Och det är här kärnkraftens paradox ligger: den låtsas vara modern men representerar i själva verket ångkraftsteknologi från 1800-talet. Jämför ett kärnkraftverk med en solcell, där ljuset direkt omvandlas till elektricitet, så förstår ni kanske vad jag menar. Kärnkraften är inte precis smart. Eller effektiv.

Inom anti-kärnkraftsrörelsen brukar vi sedan gammalt kalla kärnkraften ”ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”. Nu har Åsa Moberg – svensk författare, journalist och kärnkraftskritiker – valt att använda det inarbetade talesättet som titel på en ny debattbok om atomkraften – historiens kanske mest långlivade ”framtidsprojekt”, som hon uttrycker det.

 

Marknadsliberaler som planekonomer

Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten är en bok som egentligen borde ha varit onödig vid det här laget – om sunt förnuft hade fått styra energipolitiken. Kärnkraften har inte lyckats infria de stora löften som så frikostigt ställdes ut under åren efter andra världskriget. I början av 1950-talet hette det att vi i början av 2000-talet skulle vara i full färd med att ta fusionskraften i användning; år 1954 hade dåvarande chefen för USA:s Atomenergikommission, amiral Lewis Strauss, spått att elström från fusionskraftverk skulle bli så billig att det inte skulle löna sig att ta betalt för den. Idag är fusion fortfarande långt ifrån att förverkligas och forskningen går i bästa fall på halvfart.

Merparten av världens kärnkraft utgörs fortfarande av första och andra generationens kok- eller tryckvattenreaktorer, som bara skulle vara en tillfällig lösning i väntan på den nya tekniken. Antalet reaktorer i drift blir numera stadigt färre vartefter de når slutet på sin tekniska livslängd och stängs. Få nya reaktorer byggs, och många av de projekt som påbörjas har drabbats av förseningar och katastrofala budgetöverskridanden – Olkiluoto 3 och en systerreaktor i Flamanville i Frankrike är två exempel på sådana fiaskon. Att politiker, tekniker, näringslivsföreträdare och opinionsbildare fortfarande entusiastiskt talar om kärnkraften som om den hade en framtid ter sig ärligt talat svårbegripligt. Själv har jag länge haft svårt att få ihop logiken i detta att folk som annars högljutt hyllar marknadsliberalismen plötsligt blir helhjärtade planekonomer så fort det gäller kärnkraft. Sanningen är ju den att kärnkraften aldrig har kunnat bära sina kostnader, aldrig lyckats konkurrera på avreglerade energimarknader och alltid varit beroende av offentliga subsidier. Det hindrar inte finländska samlingspartister, brittiska tories och liberaler i Sverige – som ju annars borde vara mot sådan nukleär ”socialism” – att entusiastiskt plädera för nybyggen.

Tack vare Åsa Moberg tror jag mig nu lättare kunna förstå hur det kan vara möjligt. Jag återkommer strax till det.

 

Osäker och olönsam, men låt gå

Då jag läst en bit i Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten slår det mig att Åsa Moberg ju har skrivit den bok jag länge saknat och själv faktiskt övervägt att försöka skriva – historien om kärnkraften, tekniken som skulle garantera oss obegränsat och evigt växande välstånd i all framtid. Andra världskriget frambringade atomkraften och än i denna dag är den militära och ”civila” tillämpningen av denna teknik tätt befryndande, de sitter ihop som två dödliga siamesiska tvillingar. Åsa Moberg berättar överskådligt och begripligt om Manhattanprojektet, som gav upphov till såväl atombomberna som fälldes över Japan som drömmen om ”atomer för fred”, benämningen på satsningen att utnyttja kärnkraften för civila ändamål.

Sverige hörde till de stater som tidigt intresserade sig för den nya tekniken. Den svenska satsningen på atomkraft får givetvis stort utrymme i Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten, Åsa Moberg skriver ju i första hand för en svensk publik. Skildringen har ändå ett allmänintresse, Sveriges agerande visar tydligt på många drag som präglade utvecklingen på andra håll. Atomvapenforskningen och utvecklingen av ”fredlig” kärnkraft gick hand i hand också i Sverige; en märklig sorts desperation präglade atomens vänner och tillskyndare: ”vi blir nödgade (min kursivering) att ta atomkraften i anspråk – kosta vad det kosta vill – om vi inte vill acceptera en standardsänkning”, som det heter i  Atomansvarighetsutredningen från 1959.

Inte ens under kärnkraftens klang- och jubelår på 1950-talet inbillade man sig att den skulle bli lönsam på kort eller medellång sikt, lönsamheten skulle komma med den teknologi som väntade i framtiden (och som fortfarande väntar i samma, avlägsna framtid). Nästan förvånad noterar Åsa Moberg att kärnkraftskritiken funnits med redan från första början, nobelpristagare som Harold Urey och Hannes Alfvén och reaktorfysikern Lawrence Lidsky är några av de mest kända kritikerna. Men varken kritik, kostnader eller säkerhetsaspekterna hindrade entusiasterna från att driva sin agitation vidare. Atomvapnen hade demonstrerat sin enorma potential – en energikälla med sådan kapacitet måste kunna utnyttjas för fredliga syften, predikade atomkraftens apostlar, vilket ledde till att de energipolitiska avgörandena blev snedvridna från början.

Konsekvenserna av det har bland annat ukrainarna, deras grannar och japanerna tvingats leva med. Tjernobyl och Fukushima är långt ifrån de enda olyckor som drabbat kärnkraften: risken för haverier är långt större än de utmålades i de prognoser som gjordes på 1950-talet.

 

Världens kärnkraftskapacitet krymper

Kärnkraftslobbyn brukar gärna påstå att en massiv utbyggnad pågår i länder som Kina och Indien. Åsa Moberg menar att det mest rör sig om myter som bygger på uppblåsta prognoser – 2011 hade Kina med sina 1,3 miljarder invånare ungefär lika mycket kärnkraft i drift som Sverige, som inte ens har en hundradel av befolkningen. Efter Fukushima omprövade Kina sin kärnkraftsutbyggnad – samtidigt som man satsar stort på förnyelsebar energi, framför allt vind och sol.

Internationellt befinner sig kärnkraftsindustrin i dag i en djup och, skulle jag vilja påstå, permanent kris. Den befinner sig på reträtt överallt och den nukleära renässans som industriföreträdarna, biträdda av avlönade och frivilliga springpojkar, desperat har försökt suggerera fram de senaste 20 år vägrar fortfarande envist att infinna sig. Världens kärnkraftskapacitet krymper och kommer att krympa ytterligare de närmaste decennierna när hundratals reaktorer når slutet av sin tekniska livslängd och måste tas ur drift. Nybyggena kommer inte att ersätta den kapacitet som försvinner.

 

Plutoniumrepubliken Finland

Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten innehåller också ett kapitel om Finland, ett av de länder där kärnkraftstron fortfarande är stark. Den bild Åsa Moberg ger av ”plutoniumrepubliken” Finland (uttrycket är mitt och inte hennes) är föga smickrande. Hon berättar om hur Finland, samtidigt som kärnkraften under 1970-talet byggdes ut, drog ifrån jämförbara länder när det gäller elkonsumtion. Idag förbrukar genomsnittfinländaren 16,5 MWh per år jämfört med tysken som klarar sig på 7,8 MWh; den finländska skogsindustrin är den mest energislukande i världen. När kärnkraftslobbyn 1994 fick nej till bygget av en femte reaktor nöjde man sig inte med det beslutet utan satte igång en enorm kampanj för att få till stånd ett nytt, positivt beslut. Resultatet känner vi ju väl till: bygget av Olkiluoto 3 är ett tekniskt, ekonomiskt och administrativt fiasko, huvudentreprenören Arevas arbete stampar på stället på byggplatsen och ordet konkurs har på sistone rent av börjat dyka upp när projektet kommer på tal. Den nya reaktorn skulle bidra till att Finland klarar sina utsläppsmål i Kyotoavtalet, men TVO tvingas i stor utsträckning förlita sig på kolkraft för att skaffa den el som Olkiluoto 3 skulle ha levererat i snart fem år redan. Miljontals euro har gått till inköp av utsläppsrätter. Men i Finland verkar kärnkraftstron vara orubbad. Nya reaktorer planeras i Pyhäjoki och Olkiluoto.

Och det är här jag tror att Åsa Moberg finner pudelns kärna. Det finns inga sakskäl för en fortsatt satsning på kärnkraften. Ökad energiförbrukning är inte längre en förutsättning för ekonomisk tillväxt, redan på 1980-talet kunde forskningen visa att det sambandet var brutet. Förespråkarnas sista argument, att den behövs om vi ska hindra en skenande uppvärmning, håller inte för närmare granskning: för det första är kärnkraften allt annat än koldioxidfri, för det andra skulle det behövas hundratals reaktorer á 10 miljarder styck enbart för att ersätta den kapacitet som måste avvecklas.

Så varför fortsätter då starka intressen att driva kampanjer för kärnkraften?

Jo, menar Moberg, det handlar helt enkelt om tro. Inte förnuft, inte vetenskap – utan en närmast religiös tro. Kärnkraftsförespråkarna framstår idag närmast som en sekt. En sekt som tyvärr fortfarande har mäktiga medlemmar och alltför stort inflytande.

Åsa Moberg för också in ett genusperspektiv i sitt resonemang. Hon skriver att ”andra världskrigets vapenromantik hade i 1950-talets euforiska efterkrigsatmosfär omvandlats till dyrkan av atomvapen och atomkraft hos ministrar och forskare. Atomen var framtiden.” Och atomens förespråkare var och är i stor utsträckning män.

 

Atomens brödraskap

Jag skulle gärna ha sett att Åsa Moberg hade ägnat just genusaspekterna på kärnkraften en grundligare analys. Det är knappast en slump att kärnkraftstron är så utbredd just i Finland, ett land som är långt mer präglat av manliga och martialiska värderingar än till exempel Sverige. En liten sekt, ett atomens brödraskap inom industrin och arbets- och näringsministeriet, skriver fortfarande reglerna för den finländska energipolitiken. Besluten för miljontals euro fattas i bästa broder-kretsar i slutna sammanträden, utan att medborgarna, som i sista hand blir tvungna att betala, får någon som helst insyn.

Åsa Mobergs bok är lättläst, välskriven och auktoritativ. Den ger en god översikt om kärnkraftens utveckling och var den står nu. Det är inte alls så illa som jag trott, skriver Åsa Moberg på ett ställe – det är i själva verket betydligt värre.

Men, påpekar hon också, de som påstår att det inte finns några alternativ till kärnkraften har fel. Det har alltid funnits alternativ.

Alla som engagerar sig i kärnkraften har anledning att läsa Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Boken borde absolut hitta ett finskt förlag: Åsa Mobergs kritiska resonemang skulle behövas i debatten här.

 

Lars Sund

 

Åsa Moberg: Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Natur & Kultur, 2014.

2 kommentarer

Tony 19 maj, 2014 - 22:43

Vad trist att en redan ”frälst” recenserar. Skulle ha varit mera givande ifall någon med mera kritiska ögon skulle ha nagelfarit boken.

Reply
Ernst Mecke 22 maj, 2014 - 22:32

I am afraid that the push for nuclear energy is not only based on the belief of enthusiasts. At least I see also the very Capitalist reasoning that nuclear power is an absolutely wonderful way of creating a monopoly (with the subsequent possibility to impose prices). Because: Once a nuclear power station is ready-built, hardly anybody will suggest to close it down before its projected life-expectancy is over (after all, it WAS very expensive, it DOES – normally – produce a steady, reliable and weather-independent supply of electricity, and it is VERY tricky to close down – in fact there is hardly anybody around who has any experience about that job). Thus, the owners of a nuclear power station can calmly look forward to a steady and reliable stream of profit from it. – Compare this to, e. g., wind power, where a unit is so cheap that even normal people can hope to own a sizable share of one, resulting in the possibility that there could be very many small firms who are producing electricity, even competing with each other, perhaps pressing prices down… . Such a really ”untidy” prospect will not please our elites, who will BY FAR prefer to keep such an essential thing as the supply of electricity in their own (of course very responsible – who would doubt it …) hands, i. e. under their control. And other members of Finland’s elite (as assembled in Finland’s very own Keskiviikkokerho – where presumably all larger ideas are first tested whether they ”feel acceptable”) will understand and share this aversion against the above ”untidiness”. With resulting ever more hindrances to, e. g., wind energy and a resulting reputation for Finland as something like the Promised Land of nuclear energy.

Reply

Lämna ett svar till Ernst Mecke

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.