Finland – Den nakna sanningen

2,5K Framför mig står den finske mannen. Han lutar sig lätt mot bastuns verandastolpe, svettig och röd, allt rödare ju närmare hårfästet man studerar honom. Hans breda fötter står inte alldeles stadiga på det brunbetsade brädgolvet. I ena handen kramar han en ölbutelj. Med den andra handen håller han i ett närmast ömsint och beskyddande grepp sin pung. Den finske mannen är röd, lite omtöcknad efter värmen och alkoholen, och rädd om sina kulor. Detta grepp vittnar både om den finska mannens medvetenhet om sitt kön, och hans ingrodda osäkerhet. Man vet aldrig, man vet aldrig om. Man kan aldrig säkert veta.

Bredvid står den finska kvinnan. Också hon är rödblommig och varm. Ångande, naken. Emellertid har hon inget behov att ta stöd av verandastolpen. Hon står stadigt ändå. Också hon har – så fort tillfälle ges – ett stadigt grepp om samma ädla kroppsdelar. Den finske mannens kulor. Greppet är emellertid mindre ömsint, snarare fast och kontrollerande. Finland är ett manschauvinistiskt matriarkat.

Denna vision slår mig med styrkan av en rejäl finsk söndagsmorgon när jag tänker på Finland. Den är inte verklig, men den bygger på ingående studier av det finska samhället, faktiskt ett livslångt studium. På håll har jag betraktat denna folkspillra, som är mitt eget folk, en del av mig själv som jag varken kan fly eller närma mig. Ty det finska är inte bara bastuvarmt, något omtöcknat, lätt ångestkramat och hämmat, ett slags nationell bakfylla som bara kan övervinnas tillfälligt genom en eller annan överdrift. Det är också ouppnåeligt för den som en gång hamnat vid sidan om. Vad jag längtar till denna gemenskap, denna värme, detta fasta självbekräftande grepp. Även om det också skrämmer mig, förbryllar mig, förundrar mig.

Scenen inhägnas av en ungbjörks lätta grenverk. Denna björk är sinnebilden för den finska naturen, med sitt ljusa flor lutat över en spegelblank sjö. Det är kväll. Det är alltid kväll i Finland. Om det är sent på jorden är det alltid något senare i Finland. Denna lilla eftersläpning, historiskt bara en enda timme, är Finlands styrka och svaghet. Alltid lite efter, aldrig så lite, men när Finland ska fram måste man ta ett extra steg. Därför är Finland allra bäst på att vara näst bäst. Det är en förarglig belägenhet, men också trygg. Lagom må vara ett svenskt ord, men i Finland är ”lagom” moral och riktmärke. Det kräver ögonblick av omåttlighet att göra sig synlig. Det omåttliga är till sin natur tillfälligt – eller en katastrof.

Också jag vill hjälpa Finland. I dessa tider av flytande och flyende genderperspektiv vill jag närma mig den finska kvinnan. Jag ser det tydligt, som en spegling i den spegelblanka sjöns yta: där står jag och har inte bara ett stadigt grepp om den finska björken. Jag kupar min hand kring den finska kvinnans, och tillsammans kramar vi om de finska kulorna. Finland, vi måste visa lite mera ”balls”. Den finska kvinnan och jag måste tillsammans krama lite hårdare. Vi får inte tappa greppet. Finland behöver oss alla tre.

Pontus Kyander
är konstvetare

Foto: Bundesarchiv