Montevideo i Uruguay är en stad i förändring, tack vare flyktingarna från Venezuela, Peru, Bolivia, Dominikanska Republiken och nu senast Kuba. Förra månaden anlände 5 400 kubaner till Montevideo, vilket skapade sådan rusning att Migrationsverket fick stänga sitt kontor och avvisa dem som ville ha en tid för att söka arbets- och uppehållstillstånd. Nu får kubanerna vänta i flera månader innan de får ett tillfälligt id-kort. Utan det kan de inte arbeta.
Så i stället jobbar de svart och tar hand om bilar, tvättar håret på enkla frisörsalonger, sjunger karibiska toner på allehanda kaféer, kör Uber, sopar trottoarerna, är nattvakter, lagar mat, blandar mojitos, syr kläder, säljer mat på musikfestivaler, och mycket mer. De gör allt som uruguayare inte vill göra och trots detta är det många som anklagar dem för att ta arbetet från arbetslösa. Detta i ett land som nästan till hundra procent består av ättlingar till invandrare.
Kubanerna som flyr öns stoiska och enkla förhållanden är utbildade, många av dem har tagit vara på förmånerna av gratis universitetsutbildning. Men hög arbetslöshet och låg lönenivå i Kuba har nu lett till en massutvandring. Det kostar nästan tvåtusen dollar att köpa sig en resa till Uruguay, som tar mellan nio och elva timmar. Då resan tidigare ofta gick från Kuba till Miami, är det i dag inte längre självklart att kubaner får visum i USA, efter att Barack Obama normaliserade relationerna mellan länderna. Då är det allt fler som söker sig till Uruguay.
Men det är också problematiskt. Uruguay är kluvet både inför Venezuela och Kuba. När Hugo Chavez levde var han ofta en kär gäst hos den vänsterkoalition som regerar landet sedan tiotals år tillbaka. Chavez använde mycket av Venezuelas tillgångar för att stödja latinamerikanska länder, såväl Uruguay som Nicaragua fick stöd i form av billig olja och pengar för att bygga sjukhus och skolor.
Trots den ekonomiska kollaps som skett i Venezuela under president Nicolas Maduros tid vid makten sedan 2013, har Uruguay fortfarande djupa vänskapsrelationer med Venezuela. Detsamma gäller Kuba: Uruguay har tagit emot femtiotals läkare som behandlar ögonsjukdomar i periferin av Montevideo, på ett sjukhus finansierat av Venezuela under Chavez tid. Uruguay avskrev en del av den kubanska skulden till landet som ersättning. kubanska läkarna.
Kubas ögonläkare anses vara de bästa på kontinenten och Fidel Castro skickade dem till Uruguay för att ta hand om fattiga pensionärer och barn. De kubanska läkarna utför nästan gratis starroperationer och andra krävande behandlingar. De bor på själva sjukhuset under internatliknande förhållanden.
Jag intervjuade en av dem och han berättade hur skönt det var för honom och hans kolleger att känna att de gjorde ett viktigt arbete och att deras familjer på Kuba fick en del av deras lön som gav dem bättre levnadsvillkor.
Längtade de hem?
Visst gjorde de det, men de reste en gång om året till Kuba och några hade tagit familjerna med sig. Klimatet var det värsta, de var vana vid värmen och den uruguaska kylan passade inte dem.
Men nu när Brasiliens nye president Jair Bolsonaro har utvisat flera tusen kubanska läkare från landet är frågan om Uruguay kan ta emot fler. Bolsonaros argument för att slänga ut de kubanska läkarna, som främst verkade i rurala och fattiga områden, var att läkarna arbetade under slavliknande förhållanden. De bara fick bara behålla en bråkdel av lönen, och enligt Bolsonaro var deras familjer var gisslan på Kuba. Och tyvärr det ligger en del i vad han säger. Förra året begärde några kubanska läkare inför brasilianska domstolarna att bli separerade från den kubanska regeringen och få kontroll över all sin lön. Kuba använde ofta både lärare och läkare som export och trots en retorik som använde solidaritet och stöd som ledord, handlade det rätt ofta om en transaktion mellan två stater där gästarbetare användes som shackspjäser.
Ana Valdes
