Män, dags att samla mod

av Tom Kettunen

Under hösten 2017 började kvinnor runtom i världen använda hashtaggen #metoo för visa att de utsatts för sexuella trakasserier och sexuellt våld. På ett plan handlar #metoo om enskilda kvinnors rätt att berätta om de övergrepp de utsatts för, men #metoo växte också till en politisk rörelse genom samlade berättelser som blottade problematiska strukturer och tystnadskulturer.

I Svenskfinland hade vi #dammenbrister, men också #övistoo, #bakomkulisserna och #sanningen­befriar. #dammenbrister fick sin start via en Facebookgrupp för finlandssvenska kvinnor och icke-binära som upplevt sexuellt våld och sexuella trakasserier. På en vecka hade gruppen uppnått över 20 000 medlemmar och nästan tusen vittnesmål samlades in.

Många delade med sig av trauman som de levt med i åratal, och gruppmedlemmar gav stöd och delade varandras smärta. Inom gruppen delades också information om jourer, skyddshem och rättshjälp. Att skapa ett tryggt forum där man kan samtala om sexuella trakasserier är i sig en otroligt viktig gärning, men #dammenbrister handlade också om att blottlägga övergreppen, och berättelserna öppnade upp en verklighet som blev mer gripbar än den statistiska kunskap vi redan har.

Den finlandssvenska ankdammen brast i slutet av november 2017 då de första av dessa anonyma vittnesmål publicerades på tidskriften Astras webbplats, tillsammans med ett politiskt upprop med över 6 000 underskrifter. Diskussioner om sexuella trakasserier och sexuellt våld tenderar ofta att fokusera på brottsoffren, men uppropet uppmanade  till att vända blicken mot förövarna, det vill säga pojkarna och männen.

Då vittnesmålen publicerades var många män överraskade av omfånget av trakasserierna och av hur grova många av övergreppen var. Alldagligheten i berättelserna var också slående. Förövarna är bland annat livskumpaner, familjemedlemmar, släktingar, vänner, bekanta, kollegor och lärare, och övergreppen sker till exempel hemma, i skolan, på jobbet, i församlingen, på stan, och på fester. Det finns en del typiska drag i de beskrivna övergreppen och trakasserierna. Handlandet är avsiktligt och överlagt, det förekommer manipulation, utnyttjande av offrets utsatta status, och efteråt hot eller emotionell utpressning. En oroväckande aspekt är också att det ofta funnits någon som valt att blunda för det som hänt.

#dammenbrister visade hur utbrett problemet med sexuella trakasserier och övergrepp är även i Svenskfinland och uppropet väckte en bred samhällsdebatt. Nu, ett år senare, kommer boken Dammen brister som innehåller 200 av vittnesmålen. Boken ger också en inblick i hur otroligt hektisk själva processen var för den lilla grupp som samlade ihop vittnesmålen, administrerade gruppen och tvingades ta ställning till otaliga stora och små frågor under en väldigt kort tid.

Under året som gått har vi på olika nivåer i samhället satsat resurser på att förebygga sexuella trakasserier och sexuellt våld. Medborgarinitiativet för en samtyckeslag samlade över femtiotusen underskrifter, och går således till riksdagsbehandling. Det har också blivit en aning lättare att tala om sexuella trakasserier och det finns en lite mer utbredd medvetenhet om att skulden och skammen inte ska ligga hos offret. Men det kommer att ta länge att förändra de underliggande strukturerna och kulturella mönstrena bakom problemet.

Diskussionen har också nyanserats under det gångna året. Det är naturligtvis sant att vi män också har erfarenheter av att vara utsatta för sexuella övergrepp och trakasserier men dessa upplevelser har en annan plats i våra liv. Våra dagliga liv karakteriseras till exempel inte i allmänhet av utarbetade strategier för att undvika risken för sexuellt våld. #dammenbrister har blottat hur svårt vi män har att se den här typen av privilegier och strukturella könsskillnader.

Dammen brister kan läsas som en påminnelse om att vi ännu har mycket jobb framför oss. Men vad är nästa steg? En sak är åtminstone klar. Vi män måste träda fram, engagera oss, och ta vårt ansvar.

Det är inte svårt att känna igen sexuella trakasserier eller övergrepp, men #dammenbrister har blottat hur svårt vi män har att prata om det vi själva gjort eller blundat för. Det är positivt att en rad män har stigit fram i offentligheten och pratat om sina egna inställningar och beteenden, om hur vi vuxit upp med ett trångt manlighetsideal och problematiska idéer om sex och sexualitet.

Vi män har inte varit tillräckligt engagerade i att förebygga sexuella trakasserier, kanske för att vi inte upplevt det som vårt problem. Vi måste bli mer aktiva, och också våga utmana andra män. #dammenbrister har blottat hur svårt vi män har att se bortom ett individperspektiv. Det är nästan otänkbart för oss att tänka på oss själva som representanter för alla män, och ännu svårare har vi att föreställa oss att vi skulle vara ansvariga för handlingar som begås av andra män. Det här är ett problem.

Vi måste bryta tystnaden gällande andra mäns beteende. Ett skäl till att det är så svårt är att den som ifrågasätter rådande normer riskerar att falla utanför gemenskapen, men ett annat är att vi i vårt individperspektiv föreställer oss att vi inte ens har rätt att göra det. Det inte brist på kunskap utan brist på mod som hindrar oss att ifrågasätta andra mäns sexistiska handlingar. En del har redan samlat mod, men inte alla män.

Dammen brister. 2018, Förlaget.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.