I april röstar Finland fram en ny riksdag och inför valet har partierna pressats att förhålla sig till en reform av socialbidragssystemet. Det nyss avslutade basinkomst-experimentet har ytterligare aktualiserat frågan. Ska reformen inkludera en basinkomst eller inte? Basinkomsten kan bli aktuell i samband med nästa regeringsbildning, men djävulen finns i detaljerna. Jan Otto Andersson granskar de olika partiernas förslag.
Vi har nyss fått de första resultaten av experimentet. Man har jämfört sysselsättningen under det första försöksåret med hjälp av registerdata, och intervjuat både personer som deltagit i försöket och personer som lotten inte föll på när urvalet skedde. Resultaten tyder på att de som erhöll en basinkomst deltog i arbetslivet i samma utsträckning som de som fortsatte att få det ”normala” arbetslöshetsstödet. Basinkomsten tycks alltså inte påverka sysselsättningen för dem som varit arbetslösa en längre tid.
Varken de som förespråkat en basinkomst för att öka sysselsättningen, eller de som motsatt sig den för att den skulle få folk att lata sig, har fått stöd för sina uppfattningar. Huruvida stödet är villkorat eller inte, tycks inte påverka hur arbetslösa lyckas skaffa sig jobb. Anmärkningsvärt är däremot att de som fick basinkomst blev mera benägna att bli egenföretagare.
Mådde bättre
Av det begränsade intervjumaterialet framgår att välfärden förbättrades för dem som fick
basinkomst. De kände sig mindre stressade, hade mindre koncentrationssvårigheter och bättre hälsa än de som hade levt på det normala arbetslöshetsstödet. Dessutom hade de fått lite mer tro på framtiden. De här positiva resultaten kan emellertid till en del vara en så kallad Hawthorne-effekt. Redan det att man blir utvald för ett experiment kan leda till en ljusare syn på tillvaron. Försök i arbetslivet brukar ge upphov till mera samarbete och högre produktivitet bara för att de som deltar känner sig uppmärksammade.
När partierna gjorde sina programförslag för socialskyddsreformen hade de inte tillgång till de här resultaten. De flesta kommentatorerna har tolkat dem som positiva för basinkomsten, trots att försöket genomfördes med antagandet att en basinkomst skulle höja sysselsättningen.
Eftersom alla partier i någon mån har begrundat och beaktat basinkomstidén när de gjort upp sina reformförslag, är det möjligt att försöksresultaten kan påverka deras inställning till hur en tänkbar reform kunde utformas. Den måste ju bli en kompromiss mellan åtminstone de partier som kommer med i regeringen.
För, ditåt, nja eller nej
Det går att dela in partierna i tre grupper – plus en skild grupp för Sannfinländarna och en annan för Svenska Folkpartiet.
Två partier är klart för en basinkomst – de Gröna och Vänsterförbundet. Två partier vill införa en motsvarighet till Storbritanniens bidragssystem universal credit – Samlingspartiet och Kristdemokraterna. Socialdemokraterna och Centern har valt att ställa sig lite ambivalent mellan de här två linjerna, men båda tänker sig en negativ inkomstskatt, som ju innebär att alla så gott som automatiskt skulle erhålla en minimiinkomst som påminner om en basinkomst.
Sannfinländarna kräver ”välfärdstaten tillbaka” och ett slut på ”insläpandet av flera hjälpbehövande” (”Lisää autettavia maahamme ei tule haalia”). De vill gå i riktning mot ett allmänt stöd (”yleistuki”), men vill framför allt främja lösningar för hela familjen. Sannfinländarna är helt emot en basinkomst; finska skattepengar ska enbart riktas till finländare som verkligen behöver hjälp.
SFP svävar på målet
I sitt linjetal under partidagen lovade Svenska Folkpartiets ordförande Anna-Maja Henriksson att SFP skulle ta fram sitt eget förslag till socialskyddsreform.
– Vårt socialskydd behöver förnyas, det är helt nödvändigt. Därför är det fullkomligt klart att också SFP kommer att utarbeta sin egen modell till morgondagens socialskydd, sade Henriksson.
Trots det verkar SFP inte riktigt veta vad som borde göras. I partiets valprogram för riksdagsvalet får vi nöja oss med en ”vi vill”-sats, i ett i övrigt digert valprogram: ”Vi vill … att socialskyddet ska vara sporrande och garantera en skälig utkomst – vi behöver en helhetsreform av socialskyddet”. Hur reformen ska se ut och hur den ska finansieras finns det inget besked om. Partiet är betydligt tydligare när man föreslår olika skattelättnader för att underlätta ägande, företagande och incitament att ta emot jobb.
De Gröna och Vf
De Gröna och Vänsterförbundet har lagt fram var sitt förslag för hur man gradvis ska införa en basinkomst. De Gröna vill under den kommande valperioden införa en basinkomst på 300 euro per månad åt dem som varken får barnbidrag eller pension. När det är gjort vill De Gröna höja beloppet till 600 euro. Vänsterförbundet vill först sammanföra olika bidrag och verka för en basinkomst, som i slutändan skulle vara 800 euro i månaden. Partiet vill bibehålla möjligheten till utkomststöd, som ska kopplas till ett förstärkt socialt arbete.
Saml och KD
Samlingspartiet och Kristdemokraterna har inspirerats av en socialskyddsreform som har börjat genomföras i Storbritannien. Den kallas universal credit och innebär att man sammanslår olika stöd till ett, så att mottagaren får samma stöd oberoende av orsaken till det. Stödet trappas efterhand ner när mottagaren börjar förtjäna. Avsikten är att det alltid ska löna sig att arbeta i stället för att leva på olika stöd.
Universal credit-systemet har lånat drag av negativ inkomstskatt, men det är inte universellt – stödet gäller bara om personerna visar upp en giltig orsak, och om arbetsföra mottagare är beredda att ta emot de lämpliga arbeten som erbjuds. I England har övergången inneburit stora administrativa problem, och de stödberättigade har fått vänta alltför länge på sina stöd. Andra har upprörts av att deras stöd har blivit mindre.
Samlingspartiet kallar sitt förslag ”vastikkeellinen yleistuki”, allmänstöd beroende av motprestationer. Stödet får inte vara ”vastikkeeton” – det vill säga ovillkorligt eller utan motprestationer. Det svåröversatta ”vastikkeellinen” innebär att den ansökande ska vara arbetslös arbetssökande, sjuk eller anhörigvårdare för att kunna få stödet – men inte studerande, för då har man ju rätt till studielån.
Kristdemokraterna kallar sitt förslag ”sporrande grundtrygghet” (kannustava yleisturva). Båda partierna vill förenkla socialskyddet genom att rensa i understödsdjungeln och stimulera sysselsättningen genom att minska ”flitfällorna” och ”papperskriget”. De anser att digitaliseringen kan underlätta övergången från ett stöd till ett annat så att stödmottagaren behåller sitt allmänna stöd oberoende av om motiveringen för det ändras.
Centerpartiet
Centern har länge visat intresse för en basinkomst. Det var ju också på Centerpartiets initiativ som experimentet med basinkomst genomfördes. Efter ett partikongressbeslut förra sommaren har man nu – äntligen – lagt fram ett konkret förslag. Det kallas ”sporrande basinkomst” (kannustava perustulo), men är enligt många – även en del centerpartister – ingen riktig basinkomst.
Den förutsätter nämligen att man måste vara beredd att ta emot ett lämpligt arbete om man är arbetsför, och den ges bara till dem som ansöker om att få den. Formen är en negativ inkomstskatt (käänteinen tulovero) vilket skulle innebära att alla med små inkomster automatiskt skulle garanteras en minimiinkomst på 550–560 euro per månad. Partiet är övertygat om att systemet skulle lämpa sig bra på landsbygden där det finns möjligheter till temporära jobb och mångsysselsättning.
Socialdemokraterna
Socialdemokraternas förslag till socialbidragsreform är det mest utarbetade och kräver därför en lite djupare analys. SDP är ju också det parti som leder i opinionsmätningarna. Partiets linje bygger på ett förslag som fördes fram av ungdomsorganisationen Demarinuoret redan 2015.
Man framhåller att förslaget inte innebär en basinkomst; partikongressen röstade redan 1996 omkull ett förslag som ville utreda basinkomstidén. Men, om man om Centerns basinkomstförslag kan säga att det inte är en riktig basinkomst, så kan man om Socialdemokraternas säga att det är ett basinkomstförslag, som inte får kallas basinkomst.
Socialdemokraternas ”allmäntrygghet” (yleisturva) består av tre stödnivåer: en ”garantiinkomst” (takuutulo), en ”allmän inkomst” (yleistulo) och en ”aktiv inkomst” (aktiivitulo). Den allmänna nivån skulle motsvara 100 procent av en beräknad skälig minimibudget; det vill säga nivån skulle vara ungefär densamma som för garantipensionen. Garantiinkomsten skulle täcka 80 procent, medan den aktiva inkomsten skulle vara 125 procent av den beräknade budgeten (viitebudjetti). Viktigt för Socialdemokraterna är att de inkomstrelaterade socialförsäkringarna bibehålls.
Den garanterade nivån är en slags negativ inkomstskatt, som motsvarar utkomststödets grunddel, men som utbetalas automatiskt månatligen till dem som saknar andra inkomster. Den kan sägas vara en basinkomst, men kräver att allas inkomster kan registreras i realtid för att överföringarna ska kunna göras utan dröjsmål varje månad. Detsamma gäller nog också Centerns ”basinkomst”, men i motsats till socialdemokraternas garanterade inkomst, är den mera villkorlig.
Den allmänna nivån är konstruerad enligt universal credit-modellen och skulle omfatta flera olika villkorliga socialstöd, utom för arbetslöshet och sjukdom också studier.
Den aktiva nivån är tänkt att ge en extrainkomst utöver den allmänna nivån för dem som ägnar sig åt verksamhet som är aktiverande eller allmännyttig. Det är en slags delaktighetsinkomst (participation income), som föreslagits av den brittiska nationalekonomen Tony Atkinson. Tanken om delaktighet i allmännyttig verksamhet fanns ju faktiskt med i de första visionerna som förde fram en medborgarlön.
Basinkomst möjlig med nästa regering
Om SDP, tillsammans med de Gröna och Vänsterförbundet, bildar regering med Centern, borde det inte finnas oöverkomliga hinder för att genomföra en modell med alla tre komponenter:
En basinkomst som förverkligas i form av en negativ inkomstskatt, förutsatt att registreringen av allas inkomster sker i realtid.
Ett allmänt stöd som inkluderar huvuddelen av alla villkorliga stöd och som kan kompletteras med bostadsstöd och olika socialförsäkringar.
En delaktighetsinkomst, som kompletterar de två andra stöden, för verksamheter som ordnas av allmännyttiga organisationer och kommuner. Också omskolning kunde vara en tillräcklig motivering.
Tyvärr sitter djävulen i detaljerna. Därför är det inte så lätt att göra en radikal reform av det gällande socialskyddet. Det finns alltid de som kommer att känna sig förfördelade, överbeskattade eller annars bara missnöjda för att deras utmärkta idé inte har beaktats på rätt sätt. Spåren efter vårdreformen förskräcker. Alla partier ville reformera och i stort sett var de ense om målen med reformen, men ändå har de i tio års tid snubblat på ”detaljerna”. Det som varit viktigast för ett parti har inte varit lika viktigt för de andra, och hur man än vänt sig har man retat upp någon central aktör. Problemet har kanske framför allt varit att de många målen har varit omöjliga att uppnå samtidigt.
Vårdreformen kan ha gett oss en dyrköpt men användbar lärdom. Det går inte att reformera socialskyddet i ett nafs. Om man vill ha en basinkomst är det antagligen bäst att nöja sig med en negativ inkomstskatt, eller en så oansenlig basinkomst som de Grönas förslag. Det är antagligen bäst att inte försöka slå ihop så många socialbidrag som möjligt. De bygger på olika motiveringar och delvis olika finansieringskällor, och därför kan ett universal credit-system knappast minska byråkratin alls, men däremot kan det lätt leda till konflikter mellan grupper som idag behandlas på lite olika sätt. Man kan rentav tänka sig att skapa en ny ”byråkrati” för att administrera en delaktighetsinkomst – en tanke som antagligen möter politiskt motstånd. N
Illustration Otto Donner
