K-pop: Slavlika förhållanden bakom popundrets fasad

av Gordana Malešević

K-pop är en av Sydkoreas viktigaste exportvaror och den sydkoreanska musikindustrin är nu den sjätte största i världen. Popindustrin subventioneras med offentliga medel och popbanden används som ambassadörer för landet. Men succén är byggd på olagliga kontrakt och sexism. Efter år av kritik tvingades musik- och nöjesföretagen att ändra kontrakten, men sexismen är fortfarande utbredd.

Under den tid som Sydkorea har tagit plats vid G20-bordet har k-popen intagit kulturscener i Asien, Europa och USA. Sydkoreansk pop är en av de viktigaste exportvarorna och den största attraktionen för turister, enligt sydkoreanska Ministeriet för kultur, sport och turism. Uppskattningsvis finns det över 40 miljoner k-pop-fans i 86 länder, varav merparten lever i Asien och Stilla havs-regionen. Till Seoul reser ungdomar från alla världens hörn för att gå på k-popkonserterna som hålls i världscupsarenan som rymmer 67 000 fans.

När Seo Taiji och hans band i april 1992 deltog med låten Nan Arayo och koreograferad dans i en av Sydkoreas största tv-sända talangtävlingar gällde omfattande censurlagar och juryn lät sig inte imponeras. Gruppen kom sist i tävlingen och möttes av hårt motstånd från musik- och nöjesindustrin. Bandet anklagades för att sätta griller i huvudet på unga. Men de unga sydkoreanerna var mer än redo för Seo Taijis texter, musik och dans. Nan Arayo toppade landets pop-lista i 17 veckor och blev startskottet för det man i dag kallar k-pop.

Den snabbt växande skaran anhängare – potentiella konsumenter – fick företagsledarna att tänka om, vilket i sin tur ledde till att censurlagarna ändrades. Musik- och nöjesindustrin lämnade de socialt medvetna och samhällskritiska artisterna åt sitt eget öde och skapade istället själva grupper. Industrin har total kontroll över sina produkter och grupperna uttrycker vad företagsledningarna anser är lämpligt. K-popindustrin har även fått tillgång till offentliga medel i form av subventioner och lågräntelån. I samma veva utsågs k-popen till ambassadör för landet och grupperna användes vid marknadsföring av produkter från till exempel Samsung. Bakom stöden ligger det konservativa Stora nationella partiet, som 2007 fick presidentposten genom den framgångsrike affärsmannen Lee Myung-Bak och egen majoritet i parlamentsvalet 2008.   Satsningarna på k-popen fortsatte under Park Geun–Hyes- presidentskap och pågår än i dag. Allt i syfte att stärka exporten av k-popen, öka landets ekonomiska tillväxt och lansera Sydkorea som en modern kulturnation.

2016 slog de största företagen inom k-popindustrin rekord, både i försäljning och nettovinst. Medan försäljningen minskade med 10,1 procent globalt sett under 2018, ökade den i Sydkorea, Japan och Indien. Enligt Global Music Report 2019 har den sydkoreanska musikindustrin det gångna året vuxit från att klassas som ”potentiell” till att vara ”marknadsledande” och är i dag den sjätte största i världen.

K-popsuccén har dock byggt på vad som i folkmun kallas slavkontrakt. Det är olagliga kontrakt som binder de så kallade lärlingsartisterna till långa och exklusiva avtal. Artisterna har inget inflytande över text, musik, koreografi eller scenkläder, och saknar också rättigheter till vinsten.

Föräldrar och jurister hävdar att de unga artisterna arbetar långa pass under vidriga förhållanden mot en symbolisk ersättning. De senaste åren har vittnesmålen avlöst varandra på sociala medier. Det har lett till en utbredd kritik mot den politiska ledningen för att den blundar för företagens maktmissbruk och för att offentliga medel stöttar en ekonomiskt stark industri.

Bland de mest uppmärksammade vittnesmålen är k-popstjärnan och idolen Park Jays berättelse om det fysiska våld som han har utsatts för. Parks berättelse i början på 2017 blev droppen som fick bägaren att rinna över och den förra regeringen att agera. På initiativ av dåvarande oppositionen – som sedan parlamentsvalet 2016 hade en stark ställning i parlamentet – tvingade presidenten Park Geun-Hye de största k-popföretagen att ändra de olagliga delarna i kontrakten. Företagen kan till exempel inte längre säga upp någon med omedelbar verkan utan en fullgod orsak.

Politikerna har inte bara blundat för företagens brott mot lagen, utan även för de värderingar som musik- och nöjesindustrin dikterar. I år har det framkommit  att de större företagen sedan 2010 har uppföranderegler och håller karaktärsdanande träning. De uppmanar bland annat de unga artisterna att inte tala om eller fördjupa sig i frågor som rör feminism och genus.

Kulturkritikern Jeong Deok-Hyeon anser att ”det är problematiskt att företagen, trots att tiderna har förändrats och att folks perspektiv har förändrats, fortfarande inte tillhandahåller utbildningar som höjer medvetenheten om de allmänna mänskliga rättigheterna”.

I sociala medier är det många som anser att det inte bara är de unga artisterna, ”utan kanske främst företagsledarna som behöver uppföranderegler och tränas i ett anständigt och människovärdigt uppförande”. Flera hävdar att de ”skäms över att k-popen, som sexualiserar och objektifierar flickor och unga kvinnor, har gjorts till ambassadör för landet”.

En del ifrågasätter ”söt och sexig yngre syster-konceptet” som industrin har utvecklat för de minderåriga tjej-popbanden. De säger att idén att flickor ska vara söta och framställas som i behov av en skyddande man, samtidigt som pojkar och unga män framställs som virila och kapabla, är vedervärdigt och en del av det patriarkala våldet.

Dessa kritiker av musik- och nöjesindustrins arbetsmetoder och värderingar menar att politikerna, genom att subventionera k-popindustrin, låter indoktrinera miljontals barn in i en sexistisk idésfär, samtidigt som de med offentliga medel undergräver landets jämställdhetsmål. De kräver att Moon Jae-In, människorättsadvokaten som tillträdde presidentposten i maj 2017, ser till att staten, en gång för alla, slutar subventionera de företag som dras med sexistiska värderingar. N

På bilden deltagare i K-Pop World Festival i Changwon.

Foto: Jeon Han/Sydkoreas kulturministerium

Lämna en kommentar