Den folkliga kapitalisten

av Lars Sund

Lars Sund läser en underhållande och lättläst bok om murarsonen som blev miljardär, men fortfarande är samma gamla Anders.

En av hjältarna i den kapitalistiska berättelsen är the self-made man – han (kvinnor gör sig icke besvär) som börjar med två tomma händer och arbetar ihop en förmögenhet, likt Joakim von Anka. Den åländska miljardären Anders Wiklöf passar perfekt in i den här bilden, åtminstone som han framstår i självbiografin Anders Wiklöf – murarens son, skriven av Staffan Bruun.

Anders Wiklöf behöver knappast närmare presentation, ”Ålandskungen” som han ibland kallas, är känd långt utanför öriket, inte minst för sina storslagna födelsedagskonserter med fritt inträde i Miramarparken i Mariehamn, där de 10 000 åhörarna bjuds på kända artister och uppträdanden av allehanda celebriteter – nu i somras USA:s förra president Bill Clinton. Wiklöf är konstsamlare och grundare av Östersjöfonden som arbetar för ett renare hav. Han är även huvudsponsor för IFK Mariehamn, som för närvarande ligger sexa i fotbollens Tipsliga om jag räknar rätt.

Den finländska räddningshelikoptern jag från mitt köksfönster i Uppsala ibland ser landa på Akademiska sjukhusets tak, liksom ginet jag köpte på senaste färjturen till Helsingfors, har båda anknytning till Anders Wiklöf. Han har intressen i såväl helikopterbolag som i skeppshandel. Hans företag förser rederierna som trafikerar Östersjön med en stor del av deras taxfree-sortiment. Han säljer livsmedel och tillverkar industrihallar och hangarer. Han är storägare i Ålandsbanken och har andelar i de båda åländska dagstidningarna.

I Anders Wiklöf – murarens son tecknas bilden av den blivande miljardärens anspråkslösa uppväxt i arbetarhemmet i Mariehamn; bröderna Anders och Lasse – sedermera journalist och åländsk landskapspolitiker – hade svårt att sitta stilla i skolan men var desto mer kreativa när det gällde busstreck och rackartyg. Anders började tidigt arbeta. Omkring 1970 etablerade han sig som bilhandlare i Mariehamn, med agentur för Mercedes. Många spådde nog den Wiklöfska bilaffärens snara undergång – Mercedes var dyra bilar, som få ålänningar ansågs ha råd med. Men Wiklöf öppnade sitt ”Bil-Center” i precis rätt tid: färjetrafiken hade kommit igång på allvar, och med den flödade pengarna in i landskapet. Snart rullade allt fler Mercedes på de åländska vägarna.

Wiklöfs affärsverksamhet växte och diversifierades i snabb takt. Affärerna får stort utrymme i boken, naturligt nog, och även för den som inte är speciellt intresserad av ekonomi blir det aldrig tråkigt. Wiklöf och Bruun ser till att tryffera berättelsen om de många affärerna med underhållande anekdoter, till exempel en om hur Wiklöf blir lurad av en bilhandlare i Sydösterbotten – och ger igen på ett utstuderat sätt. Sedermera blev Wiklöf och hans österbottniska konkurrent goda vänner och fortsatte göra affärer. Det är ett mönster som återkommer i memoarerna – Anders Wiklöf hamnar ibland på kollisionskurs med affärskonkurrenter, men till slut kommer han alltid överens med dem. Överlag verkar Anders Wiklöf inte ha en enda fiende, om man ska tro honom själv. Kanske är affärsmännen i synnerhet på Åland ena riktiga hedersknyfflar. Eller så utnyttjar Wiklöf memoarförfattarens privilegium att förbättra och försköna. Han är inte den första som gör det i så fall.

Finns det ett ledord i Anders Wiklöf­ – murarens son är det revansch. Det är uppenbart att murarens son från Mariehamn aldrig har glömt sin härkomst. Men han är en underdog som inte låter sig kuschas, utan biter tillbaka när det behövs. Och han är nog en aning långsint. När han startar sin bilhandel går han upp till Ålandsbanken för att be om ett lån. Han får nej, ett nej som dessutom ges på ett rätt nedlåtande vis. Wiklöf bestämmer sig där och då för att börja köpa in aktier med målet att bli storägare i Ålandsbanken. Han lyckas; han får sin revansch.

En recensent ska helst inte blanda in sig själv när hen skriver om en bok, men här tänker jag göra ett tillfälligt undantag: jag kommer själv från tämligen enkla förhållanden och känner genast igen den wiklöfska revanschlusten. Att visa att man duger, att få ge igen för verklig eller inbillad förnedring är en stark drivkraft, oavsett om det gäller affärer eller, som i mitt eget fall, konstnärligt skapande. Det allra svåraste för den som kommer upp sig är att förbli trogen sig själv, att ha mod och klokhet nog att fortfarande kunna erkänna sina rötter. Långt ifrån alla klassresenärer lyckas med det; Anders Wiklöf förefaller dock ha förblivit ”samma gamla Anders” – som överskriften på bokens sista kapitel lyder – trots alla pengar, affärsframgångar, hedersdoktoratet vid Åbo Akademi, umgänget med celebriteter och kändisar.

Skildringen av hur Anders Wiklöf av en slump blir konstsamlare kan illustrera det här: under ett Stockholmsbesök får han nys om att Nils Dardels Den döende dandyn är till salu. Han medger frankt att han aldrig hört talas om Dardel och Den döende dandyn, men får lust att bjuda på målningen. Liggande i långkalsongerna på sängen i sitt hotellrum följande förmiddag ringer han upp Bukowskis i Stockholm och ber att få delta i aktionen. Det går inte alls för sig, förklarar en snorkig dam på Bukowskis, och påpekar dessutom att man ska ha bankgaranti om man ska bjuda. Wiklöf ber damen ringa upp Ålandsbanken och fråga om inte Anders Wiklöf har råd att bjuda på Den döende dandyn. En stund senare ringer Bukowskis tillbaka och berättar att det går alldeles utmärkt för Anders att bjuda på tavlan. Han köper inte tavlan, men får än en gång revansch, och jag kan gott föreställa mig hur det måste ha känts. ”Efter den gången har ingen frågat efter bankgarantier … Jag hade en gång för alla satt mitt avtryck i konstkretsarna”, konstaterar Wiklöf.

Anders Wiklöf – murarens son är en underhållande och lättläst bok. Det var ett klokt drag av Wiklöf att anlita tidigare Hbl-reportern och Burt Kobbats upphovsman Staffan Bruun som författare. Bruun är en driven skribent, som ser till att hålla tempot uppe och får texten att löpa. I en självbiografi riskerar skrytfaktorn att bli hög, men Wiklöf och Bruun lyckas undvika de värsta excesserna genom att förlita sig på en hel del självironi och en välgörande självdistans. Fram träder bilden av en miljonär som nog kan gå på Mariehamns gator som en vanlig man, för att travestera den tecknade serien Fantomen. Med tanke på hur många av vår tids rika beter sig är det inte ett dåligt betyg.

Foto: Marcus Boman

Staffan Bruun: Anders Wiklöf – murarens son
Schildts & Söderströms 2019

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.