Labbet firar femton år i år som förening för dramatiker och dramaturger. Före det levde Labbet några år på Viirus, på Råholmen, därifrån det också fick sitt namn. Viirus huserade då i det före detta vattenreningsverket som hade byggts om till teaterlokal. Bredvid det stod en liten byggnad på cirka trettio kvadratmeter där vattnet hade analyserats. Det var i det lilla vattenlaboratoriet ”Labbet” som några nyskrivna föreställningar producerades. Så småningom upphörde den då skådespelarledda Labbet-verksamheten på Viirus, och flyttade till G18 i centrum av Helsingfors. Då var föreningen registrerad, Labbet r.f, och blev en verksamhet ledd av dramatiker och dramaturger riktad till alla som skrev för teater.
Föreningen växte snabbt. Allt flera verksamma dramatiker anslöt sig och träffades regelbundet runt Labbets stora kursbord, i bland annat mästarkursen som pågick under många år, varje år med nytt program. De många kurserna för nybörjare samlade också deltagare med mindre erfarenhet av att skriva för teater och många av dem har senare debuterat på professionella teatrar. Att skriva för teater lockade och den finlandssvenska dramatiken fick nytt syre, både i form av nya dramatiker och nya impulser för dem som redan varit verksamma en tid. Eftersom jag i egenskap av Labbets första verksamhetsledare deltog i allt program vi hade, fick jag från första parkett följa med den stora förändring som skedde och som nu bär frukt.
Efter att ha suttit ensamma på sina kamrar blev dramatikerna nu en samling kolleger som kände varandra och delade erfarenheter. Vi läste våra nästan färdiga pjäser högt tillsammans, och vi gav varandra feedback. Tröskeln för att lyssna på varandra och hjälpa varandra blev allt lägre och i samma takt växte vi samman till en yrkeskår som började höras och synas i teatervärlden. Där hade vi dittills varit nästan helt frånvarande. Många dramatiker hade aldrig arbetat på en teater och kommunikationen hade skett nästan enbart via brev och telefonsamtal. Sorgligt ofta i form av refuseringsbrev utan särskilda förklaringar till varför pjäsen inte intresserade teatern. Man inbjöds inte heller att närvara när ens pjäs repeterades in, utan såg sin pjäs kanske för första gången på premiären. Dramatikern var inte en i gänget av teaterarbetare, utan en ensamvarg, också isolerad från andra dramatiker. Men den saken ändrades när vi fick ett sammanhang.
Man kan inte utvecklas i sitt yrke om man inte får någon klar bild av hur det man gör fungerar i praktiken. Eftersom vi inte arbetade på teatrarna, hur skulle vi då kunna veta hur det vi skrivit uppfattades av dem? I synnerhet behövde vi få veta hur de som skulle använda våra texter som ett verktyg såg på dem. Hur fungerade de som grundmaterial i en föreställning, vad var användbart, vad fungerade inte på scenen? Samarbete med regissörer och skådespelare var viktigt, och i Labbets verkstad kunde vi lyssna på dem. Ibland sa de saker som inte var roliga att höra, men vi ville ju veta. I synnerhet negativa omdömen är guld värda för den som ska gå hem och skriva om.
Vi började också synas utåt och det är numera lättare att hitta vår pjäser, både på Labbets pjäsbank och genom att läsa pjäsböckerna, som finns på biblioteken. Nyskriven finlandssvensk dramatik spelas allt oftare på teatrarna. Men det viktigaste av allt är nog att dramatikerna nu har ett sammanhang som är tillräckligt öppet och tillräckligt tryggt för oss att finnas till i och utvecklas i. Labbet är ett samlingsforum för dramatiker, och det existerar enbart för att vi deltar i det. Grattis till de femton första åren!
Foto: Labbet
