En central del av både Vinterkriget och Fortsättningskriget utspelades på hemmafronten. Krigsledningen var oroad över hemmafrontens krigsvilja och ville till vilket pris som helst vinna kampen om de civilas sinnen. Tre underrättelseorganisationer verkade i Finland under krigen – hemliga nätverk som både spionerade och bearbetade befolkningens åsikter.
Ända fram till 1980-talet låg en stor statlig hemlighet gömd: först i 35 år nedgrävd i en ås av grus i Mäntyharju, sedan i ytterligare 10 år på tork uppe på en vind. Det rör sig om arkiven till tre hemliga underrättelseorganisationer som arbetade för krigsledningen och finansierades av försvarsministeriet. De tre organisationerna, Maan Turva – Hembygdsfronten, SAT (Suomen Aseveljien Työjärjestö) och VIA (Vapaus, Isän-maa, Aseveljeys), verkade under åren 1939–1944.
De tre underrättelsenätverken hade sina öron och ögon ute i hela det finländska samhället via tiotusentals civila spioner. I kvartersbutiken, i bombskyddet, på kaféet, i den allmänna bastun, i fabrikerna och på gatan.
Den som är bäst insatt i dessa organisationers arbete är konsthistorikern och författaren Anna Kortelainen. Kortelainen har tagit initiativ till och är en av författarna till faktaboken Mieliala – Helsinki 1939–1945. De dokument om nätverken som bevarats för eftervärlden finns på Finlands nationalarkiv – men de är endast öppna för forskare.
Vinterkrigsandan eller kampen om tankarna
Den finska krigsledningen ville under krigsåren veta vad folk i allmänhet, hemmafronten, tyckte om kriget och den finska arméns möjligheter att klara sig mot den enorma sovjetiska krigsmakten. Det fanns ett akut behov att få veta vad de civila tyckte. Eftersom soldaterna ibland var hemma på ledighet var det viktigt för krigsmoralen att hemmafronten inte var nedstämd och uppgiven.
– Trots att krigsledningen inte hade en omtanke för de civilas psykiska hälsa så upplevde många civila det som viktigt att någon lyssnade på dem. ”För en gångs skull vill någon veta min åsikt”, berättar Anna Kortelainen.
Förutom synpunkter om kriget och stridsmoralen fick spionerna information om allt mellan himmel och jord; oordning och misstänksamhet i bombskydden, ilska över hemförlovade soldater som drack för mycket sprit.
– Det framkommer väldigt rakt och tydligt i underrättelserapporterna att kvinnorna i Helsingfors utsattes för sexuella trakasserier i stor skala. Man talade om att ”gatufriden” var borta och det här fördömdes skarpt i rapporterna.
Från Hembygdsfronten till vapenbrödernas spioneri
Den första organisationen som spanade in folkets sinnesstämningar var Hembygdsfronten. Kortelainen berättar att kärnan i Hembygdsfronten var personer från den patriotiska högerkanten, de flesta från Akateeminen Karjalaseura, AKS. Maan Turvas rekognosering hann under det korta vinterkrigets 105 dagar komma underfund med att folkets försvarsvilja var riktigt god. AKS-männen och deras underrättelseinformanter blev till och med lite överraskade över de optimistiska sinnesstämningarna; den berömda Vinterkrigsandan.
– Här kommer vi fram till den första insikten: om de frivilliga som ska underrätta sig om folkets inställning till kriget rekryteras endast bland de akademiska högermännens snäva krets – ja då blir resultatet också därefter. Maan Turvas spioner var inte i direkt kontakt med så kallat vanligt folk.
Under den inflammerade mellankrigstiden kom spänningarna i samhället upp till ytan. Också sinneskontrollanterna måste nu tänka om: de måste nå ut till hela folket. Under mellankrigstiden och fortsättningskriget bildades två nya organisationer, först SAT, sedan VIA. Också dessa verkade i hemlighet, men samhällets elit (läs: presidenten, centrala ministrar, näringslivets toppar, FFC:s ordförande och försvarets ledning) hölls underrättade.
Socialdemokrater i nyckelroll
Underrättelsenätverkens spioner nöjde sig inte med att lyssna och snoka reda på befolkningens sinnesstämningar. Både SAT och VIA bearbetade också aktivt befolkningens åsikter. Nätverken lyckades värva spioner på bred front. Det var särskilt viktigt att få med socialdemokrater, eftersom de ansågs kunna omvända kommunister. En del av arbetet var att infiltrera arbetsplatser, särskilt fabriker i Helsingfors, där man upplevde att många med kommunistsympatier arbetade. Avdelning för avdelning såg man till att tillrättavisa och korrigera åsikter och uppfattningar som inte var gynnsamma för samhällets stridsmoral.
Det förekom också direkta hot mot misstänkta kommunister. Man bröt sig in i kommunistiska tidningen Vapaa Sanas redaktion, kopierade prenumerantregistret och skickade riktad information direkt till prenumeranterna. Också Rundradion var en del av maskineriet. Om det kom till underrättelsenätverkens kännedom att det rörde sig osanna rykten bland befolkningen kunde dessa rykten besvaras i radion.
– VIA satt där på Bergsgatan 22 i Helsingfors och gav regelbunden underrättelseinformation till det populära radioprogrammet ”Jahvetin kirjelaatikko”. VIA levererade ”lyssnarfrågor” till programmet och så besvarade frågorna i programmet.
Sovjet går under, rapporterna grävs fram
Vilka är det då vi har att tacka för att vi nu fått höra om de tre hemliga underrättelseorganen? Förutom Anna Kortelainen, som i åratal plöjt igenom arkiv och initierat boken, får vi tacka Martti Ruutu. Historikern Ruutu var under krigets slutskede VIA:s underrättelsechef, och det är tack vare honom som en stor del av sinnesstämningsrapporterna, organisationernas personregister och kartotek bevarats.
Bara dagarna före kontrollkommissionen ska komma till Helsingfors i slutet av september 1944 har Ruutu samlat det känsliga underrättelsearkivet till pannrummet i Berghälls finska samskola. Låda efter låda bärs in och Ruutu, som är skolans rektor, börjar bränna upp dokumenten tillsammans med vaktmästaren Salomon Häkkänen.
– Det här materialet var ju extremt känsligt: här fanns människors namn, adresser och telefonnummer. Om de här dokumenten hade hamnat i kontrollkommissionens famn, ja då hade de här helt vanliga civila underrättelseagenterna kunnat råka riktigt illa ut. Det skulle ha kunnat bli en arresteringslista. År 1944 skulle sådan verksamhet högst sannolikt att ha tolkats som fascistisk.
Plötsligt stannar Ruutu upp och säger: ”Hörni, nu slutar vi. Vi sparar resten”. Nästa dag kör Ruutu med en handfull av VIA:s innersta krets till släktens sommarstuga i Mäntyharju. Alla dokument förseglas och placeras i en kista av zink – kistan grävs ner i en ås.
Under 1980-talet noterar historikern Martti Ruutu att utvecklingens vindar blåser på ett intressant sätt i Sovjetunionen. Han undrar om det inte vore dags att ta en titt på de gamla spionrapporterna i den gamla kistan av zink. Ruutu hittar dokumenten men märker att vatten har trängt sig in i mapparna och en del har möglat. Han baxar upp dokumenten till sin svärsons vind – och där får pappren torka i tio år.
När järnridån rasat slår Ruutu en signal till sin kompis, Veikko Litzén, som var chef för nuvarande Nationalarkivet.
”Jag har ett sådant här material – är du intresserad?”
”Jo, det är jag verkligen! Hämta hit det.”
Spioneriets arv
Under 1990-talet gjordes ett gigantiskt konserveringsarbete.
– Än idag är det ett slutet arkiv – men nu vet vi att dokumenten finns där. Jag fick tillstånd att forska i pappren och jag har läst allt! Jag får citera allt – i boken finns direkta citat – men jag får inte uppge namnet på en enda fältagent, det vill säga vanliga män och kvinnor. Det är närhistoria vilket betyder att namnen på föräldrar, far- och morföräldrar finns nedtecknade i dokumenten. Det är ett ytterst känsligt material eftersom åtminstone SAT begick brott.
– Särskilt under mellankrigstiden förekom infiltration och sabotage på fackavdelningarnas möten och mycket direkta hotelser. I omröstningar hotades kommunistkandidater att dra sig ur för att garantera att socialdemokraterna fick makt över facken.
SAT saboterade också vänstertidningarnas tryckerier och utgivning – allt det här var brottsligt också enligt dåvarande lagstiftning.
Men vilket arv har detta spionerande lämnat efter sig i samhället?
– Du kan bara föreställa dig vilka tankar en informant haft. Om jag vecka efter vecka skickar in dessa rapporter till en för mig okänd mottagare – då måste det ju finnas andra som gör samma sak … Vilka andra är det som spionerar? Ett frö av misstänksamhet har såtts bland folk: ”överheten litar inte på oss”.
Kortelainen ställer frågan: vilket värde har jag som informant när min uppgift är att ange min arbetskompis till överheten?
– Det här har varit ett stort projekt som grundat sig på ett misstroende – pöbeln har setts som labil och dess sinnesstämningar går upp och ner. Det här var motiveringen till att man spionerade på vanligt folk.
Anna Kortelainen vill med sitt arbete ändå främst öppna ett fönster till hur gångna generationer tänkte och gjorde – hon vill inte säga vad som är rätt och fel.
– Vi kan inte veta hur vi skulle ha agerat under kriget. Bara en människa som är i trygghet kan fatta de rätta besluten. N
Författaren Anna Kortelainen är också kurator för utställningarna Mieliala – Helsinki / Sinnesstämning – Helsingfors 1939-1945 som visas till och med slutet av augusti 2020 på Villa Hagasund och till 1.3.2020 på Tennispalatset i Helsingfors. Utställningarna presenterar bland annat civilas upplevelser av kriget och konstverk som skapats under krigsåren. I Tennispalatset presenteras också den stora tysk-finska propagandakonstuställningen som hölls 1942 i Ateneum. Utställningarna belyser också de tre underrättelsenätverkens arbete.
Foto: Marcus Floman
