I år firar Ny Tid 75 år. Samtidigt firar vi femårsjubileum för Ny Tid som månadstidning. Janne Wass sammanfattar sina fem år som chefredaktör och försöker förklara vad Ny Tid är för något i dag.
För ganska exakt fem år sedan stod jag med kallsvettiga handflator i talar-podiet i Arbetets Vänners festsal i Helsingfors och blickade ut över folksamlingen. Jag blir i de bästa fall nervös då jag ska tala offentligt, men den här gången var det speciellt skakigt. Jag hade hunnit vara chefredaktör för Ny Tid i lite över ett halvt år och alldeles nyss genomfört den största layout- och utgivningsreformen i tidskriftens historia. Borta var den bekanta tabloiden som kännetecknat Ny Tid i decennier, borta var det hemtrevligt sunkiga dagstidningspappret, och framför allt, borta var den veckovisa utdelningen. Nu skulle jag hålla tal på Ny Tids 70-årsjubileum. Tack och förlåt, liksom.
I samband med jubileumsfesten publicerades också Ny Tids jubileumsskrift I samvetets republik. Ny Tids 70 år som bångstyrig världsförbättrare, som jag sammanställt med kollegan Lasse Garoff. För skriften hade jag i några månader suttit nedgrävd i tidningens arkiv, läst de färgstarka historiska anekdoter som tidningens medarbetare skickat in för boken och gång på gång blivit förstummad inte bara över innehållet i Ny Tid under årtiondenas lopp, utan även av det arbete som gjorts av tidningens redaktörer, medarbetare och frivilliga. I skuggan av mina företrädare kände jag mig just då väldigt liten.
Namn som Atos Wirtanen, Alla Asplund och Johan ”Seppi” von Bonsdorff var sådana som gapade- mot mig från historien. Vissa av namnen satt livs levande och gapade mot mig från middagsborden: Trygve Söderling, My Lindelöf, Tapani Ritamäki, Nora Hämäläinen, Fredrik Sonck och många fler. Plus naturligtvis Peter Lodenius, mannen som personifierat tidskriften i tre decennier innan jag inledde mitt värv, helt oberoende av att fem personer suttit på chefredaktörspallen efter honom. Jag var den sjätte, men ändå hängde skuggan av Lodenius där – en i allt hjälpsam och godmodig skugga, ska påpekas, men trots allt den som alla efterkommande chefredaktörer skulle mätas mot.
Ny Tid blir magasin
Då jag stod där i podiet och darrade tänkte jag tillbaka på min arbetsintervju senvåren 2014. Jag minns att den första frågan jag fick av utgivaren Tigertext Ab:s ordförande Laura Lodenius var ”Hur ställer du dig till att ge ut Ny Tid som månadstidning?”. Tidskriftsreformen är alltså ingenting som jag själv ska ta någon eventuell ära för. Tigertexts styrelse hade, såvitt jag förstått rätt, mer eller mindre slagit fast att Ny Tid skulle- bli månadstidning redan innan jag fick jobbet. När jag i juli 2014 inledde arbetet väntade mig en lång ekonomisk, praktisk och innehållsmässig utredning, komplett med offerter från tryckerier, på mitt arbetsbord. De hade sammanställts av Fredrik- Sonck och producenten Marcus Floman, som i samma veva som jag började jobba tog tjänstledigt och flyttade till Sverige. Det praktiska arbetet med att utforma den framtida månadstidningen Ny Tid föll på den ”nya” redaktionen, som förutom av mig bestod av en annan gröngöling, nyanställda producenten/redaktionssekreteraren Lasse Garoff, andra redaktionssekreteraren My Lindelöf, ekonomen Erik Sjöholm, och inte minst grafikern Otto Donner.
Många utomstående antog att utgivningsreformen var ett i första hand ekonomiskt beslut, men så var inte fallet. Vårt mandat då vi fick uppdraget av styrelsen var inte att spara pengar, utan att göra en tidskrift som bättre svarade mot 2010-talets behov. Vi visste vad Ny Tid hade varit. Utmaningen var att bestämma vad Ny Tid skulle vara i framtiden. I bakgrunden fanns naturligtvis också en ekonomisk realitet:- Ny Tid hade svårt att hitta nya, yngre läsare, och en av orsakerna till det antogs vara att en 16-sidig veckotidning i sladdrigt tabloidformat helt enkelt inte appellerade till andra än de redan invigda. Innehållet var det inget fel på, det visste vi, problemet var hur det paketerades och portionerades.
Mångfacetterad historia
Varför då en månadstidning? Som noteras av Trygve Söderling i kolumnen på sidan 24, har Ny Tid tagit många former under årens lopp. Under den stora merparten av sin existens har tidningen getts ut veckovis, under senare år med en lång semesterpaus på sommaren. Innehållet har ändå under decenniernas lopp förändrats: Då Ny Tid ännu på 1960- och 1970-talen var en textbaserad, utpräglat partipolitisk aktualitetstidning, följde redaktionen noggrant med de dagliga politiska skeendena, som i varje nummer manglades med ledare, kommentarer, rapporter från möten och konferenser, började innehållet allt mer förändras på 1980-talet. Förändringen inleddes redan på 1970-talet då Seppi von Bonsdorff blev chefredaktör – och senast 1985 då Lodenius tog över fylldes sidorna allt mer av så kallat ”eget material”.
Ny Tid lösgjorde sig från partifokuset och började publicera långa utrikesreportage, filosofiska essäer och olika typer av ”Zeitgeist-artiklar” som försökte sätta fingret inte bara på den nya vänstern utan också på den snabbt förändrade världsbilden, ungdomskulturen och teknologin. Kulturen kom in som ett allt starkare element, inte minst efter att tidskriften fick nytt blod i form av bland annat redaktionssekreterarna Ritamäki och Söderling i slutet av 1980- och början av 1990-talet, speciellt efter att Ny Tid lösgjorde sig från DFFF/Vänsterförbundet och började ges ut på det läsarägda bolaget Tigertext år 1991.
Man kunde säga att Ny Tid under perioden 2000–2014 letade efter sin röst – chefredaktörer och övriga redaktionsmedlemmar byttes ut i relativt snabb takt och tidningens innehåll färgades starkt av sina respektiva lotsar. Ny Tid var tidigt ute på webben, men dels på grund av brist på resurser och dels på brist av intresse hängde tidskriften inte riktigt med i den allmänna webbutvecklingen i mediefältet, och tog till exempel relativt sent till sig sociala mediers möjligheter.
Brytningsskedet
Allra senast kring 2010 då internet hade börjar hitta in i de flesta hem och telefoner i Finland stod det klart att Ny Tids roll som någon form av aktualitetstidning på papper var utspelad. Det var också en tid av sjunkande prenumerationssiffror, inte bara för Ny Tid, utan för papperstidningen i stort – även om det stora prenumerationsraset som till exempel drabbade Hufvudstadsbladet ännu inte hade inträffat. Ny Tids annonsintäkter hade under de gångna 20 åren sjunkit som en sten och redaktionen krympts ner till det absolut nödvändigaste antalet anställda för att överhuvudtaget göra en veckotidning.
”Jag slutade prenumerera på Ny Tid för den har så dålig layout” var en kommentar som hördes då och då under 2000-talet. I själva verket var det aldrig nåt större fel på Ny Tids layout under början av millenniet, men dels finns det bara så mycket man kan göra med det toapapper som tidningen trycktes på – det ser alltid lite sjabbigt ut. Dels är det svårt för vilken grafiker som helst att göra något vettigt med suddiga, underexponerade porträttbilder och en tidning som har ungefär dubbelt mer text än vad layouten är planerad för. Det var en annan kommentar vi ofta fick höra: ”Ny Tid har så långa texter så jag inte orkar läsa dem”. Den kommentaren får vi aldrig i dag. Men hör och häpna: texterna i Ny Tid har inte blivit kortare, med undantag av kolumnerna, möjligen. Däremot är skillnaden remarkabel på att läsa 12 000 tecken inklämda i ett massivt textblock på en enda tabloidsida och att läsa dem över fem sidor i ett smakfullt redigerat magasinformat.
Räls framför tåget
När vi gjorde veckotidning var det sällan vi sade till varandra efter att den utkommit: ”Fan, vilket bra nummer vi gjort den här gången!”. Däremot visste vi ofta att de enskilda artiklarna var alldeles utmärkta. En essä om fascismen eller en lång intervju om litteraturens tillstånd i Svenskfinland kunde vara så bra att strumporna knölade sig i skorna, men vi hade gärna följt upp dem med en intervju, en faktakoll eller en annan synvinkel. Men hade vi haft tre artiklar om fascismen i en tidning, hade vi inte fått rum med kolumner och recensioner. Jo, visst hände det sig ibland att vi gjorde längre nummer, men att göra special-nummer med många egna artiklar tärde på resurserna, och det fanns sällan tid mellan deadlines att göra mycket extra.
Att göra veckotidningen Ny Tid 2012 då jag var vikarierande redaktionssekreterare beskrev jag som att frenetiskt lägga ner rälsen framför ett skenande tåg och hoppas att vi hann till stationen innan tidningen skulle- i tryck. Det fanns helt enkelt inte så mycket tid till innehållsplanering, och ibland fick vi bygga upp numren helt utgående från vad vi råkade få för material – ofta obeställt – i postlådan. Och något slags material fanns det alltid – intressant, men inte alltid helt välskrivet. Med få dagar till tryck fanns det inte heller alltid möjlighet att be om omskrivning, utan styltade akademiska texter fick ibland åka in på sidorna med minimal redigering, vilket kunde bidra till känslan av Ny Tid som en tungläst blaska.
Samarbete med skribenter
Vi visste vad vi inte hade. Vi hade varken tid eller pengar. Vi hade inte möjlighet att vara aktuella med en veckotidning. Vi hade inte möjlighet att locka nya läsare med en hipp och snygg layout. Vi hade inte möjlighet att sätta ihop långa temahelheter där vi analyserade ämnen och fenomen över fem eller tio artiklar. Nu gällde det att fundera över vad vi hade.
Det vi hade var en trogen kärngrupp av prenumeranter som inte skulle överge tidningen ens på grund av en genomgripande utgivningsreform. Vi hade ett brett nätverk av insiktfulla och kunniga skribenter, ofta sådana som sällan gavs utrymme i de traditionella medierna att gå på djupet i sina resonemang. Vi hade en etablerad position som en högklassig, prisbelönt samhälls- och kulturtidskrift, samt som en alternativ röst i Svenskfinland, och ett erkänt namn både på finskspråkigt håll och i Sverige. Vi hade en taggad redaktion med en ambition för folkbildning och analys. Vi kände att det vi hade inte gick att utnyttja till sin fulla potential genom veckovis utgivning, och att den veckovisa utgivningen egentligen orsakade oss mer problem än den beredde oss fördelar.
Då vi – och nu menar jag både Soncks redaktion och min – planerade tidningsreformen, utkristalliserade det sig småningom att vi ville ha en snygg, lättläst och tjock månadstidning som inte bara gav oss möjlighet att göra långsiktig planering, utan också skriva mer artiklar själva inom redaktionen. En tidskrift på 60–100 sidor skulle låta oss uttömligt ta oss an aktuella, överraskande eller viktiga fenomen. Den långsammare utgivningstakten skulle ge oss en rik och mångsidig kulturdel. Vi kunde spara udda essäer och artiklar som kom in och sedan bygga helt oväntade temahelheter kring dem, då vi inte genast måste sätta in dem bara för att få tidningen fylld.
Och, om vi ska vara ärliga, gav oss reformen också möjlighet att rensa bort en del sådana artiklar och skribenter som inte nödvändigtvis höll måttet. Lasse Garoff uttryckte det, kanske en aning hårt, som att ”Ny Tid inte ska vara den tidning som man skickar artiklar till efter att man misslyckats med att få dem publicerade på annat håll, utan det ska vara en hederssak att få sin text in i tidningen”.
Det som vi kanske njutit mest av som redaktörer har varit möjligheten att planera temahelheter och arbeta fram texter tillsammans med våra medarbetare. Till vår förvåning har väldigt få skribenter tagit illa upp då vi kommit med ändringsförslag och konstruktiv kritik, och de flesta verkar ha varit glada över möjligheten att arbeta vidare på och raffinera texterna. Ibland får vi in en essä eller artikel som i ursprungsskick är fullständigt opublicerbar, till exempel för att den aldrig varit ämnad att publiceras i en journalistisk tidskrift, men av en orsak eller annan känns väldigt spännande. Att då tillsammans med skribenten ha tid och ro att arbeta fram vilka tankegångar det är som är så bra, vilka delar av texten som fungerar och vad som borde åtgärdas är en lyx som är få redaktörer förunnade i dag. I bästa fall kan hela temahelheter byggas runt en text som under veckotidningstiden hade åkt rakt i papperskorgen för att den hade krävt för mycket tid, energi och arbete.
Radikal vänster?
Vad står då i dag Ny Tid för? Ibland då jag intervjuas i andra medier måste jag klargöra att Ny Tid inte är Vänsterförbundets tidning och egentligen aldrig varit det, eftersom Tigertext Ab grundades ungefär i samma veva som Demokratiska Förbundet för Finlands Folk upplöstes och Vänsterförbundet grundades i dess ställe – det är nu 30 år sedan Ny Tid varit en partiägd tidning. Trots det finns det fortfarande journalister som vill att jag ska tala för Vänsterförbundet, vilket jag varken har mandat eller intresse för.
I Tigern rf:s stadgar står att ”Föreningens syfte är att bidra till en aktiv samhälls- och kulturdebatt och understöda i synnerhet finlandssvensk vänsterkultur”, och vidare att föreningen ”kan ge ut en partipolitiskt obunden vänsterinriktad kulturtidskrift, Ny Tid”. Rent teoretiskt är dessa de enda strikta riktlinjer som Ny Tids chefredaktör måste hålla sig till då hen fastställer tidningens linje. Mycket kommer alltså an på hur man definierar ”vänster”. På redaktionen har vi valt att kalla oss en ”rödgrön samhälls- och kulturtidskrift” och jag brukar ibland slarvigt kalla Ny Tid för en ”vänsterkulturtidskrift”.
Historien väger naturligtvis tungt, och man kan inte heller bortse från det faktum att Ny Tid i 45 års tid var, om inte ett språkrör för DFFF, så åtminstone en tidning riktad i första hand till partiets medlemmar. I 75 år har tidskriften karvat ut sin nisch som publikationen för Svenskfinlands radikala vänster (andra mer kortlivade publikationer har visserligen varit ännu mer radikala), och det är ett arv som vi stolt vill fortsätta förvalta – inte genom att sprida propaganda för något etablerat parti eller någon rörelse, utan genom att analysera och granska världen ur ett vänsterperspektiv, och inte minst också kritiskt granska den finländska och globala vänsterrörelsen. Något intresse för att predika vänsterpolitik för den redan frälsta vänstern har vi inte, det skulle vara en ganska meningslös sysselsättning. Vari ligger vitsen med att övertyga antikapitalister om kapitalismens ruttenhet? Hellre utmanar vi vänstern till att granska och förbättra sig själv.
Kultur som politik
Hellre tar vi avstamp i den uppfriskande spretighet och innehållsmässiga anarkism som uppstod i tidningen på 1980-talet, en brytningstid då Ny Tid med ungdomlig entusiasm och nyfödd energi antog sig utmaningen att utforska världen genom såväl politisk filosofi som punkkonserter, långa utrikesreportage som actionfilmer. Alltid med vänsterglasögonen stadigt på näsan.
Är det något vi vill ta med oss från 1940- och 1950-talens tidningar så är det dels den optimistiska framtidstro och solidaritet som (måhända naivt) genomsyrade den generationens vänsteraktiva, och dels tidningens folkbildande strävan. Vi brukar säga att vi värnar om den ”långa och långsamma journalistiken” och ”granskar fenomenen bakom nyhetsrubrikerna”. Personligen gillar jag att försöka göra läsarna intresserade av sådant de inte visste att de var intresserade av – och överraska med ämnen som man kanske inte skulle vänta sig att se i Ny Tid. Genom att granska kultur genom politiska glasögon och samhället genom vad kulturen säger om det, kan vi förhoppningsvis bredda synen på både ”kultur” och ”politik” och skapa en större förståelse för varför världen i dag ser ut som den gör, och hur vi som kulturella och politiska varelser kan påverka den. Då vi gjort en riktigt bra temahelhet, vill jag att läsaren vid första artikeln frågar sig ”Varför skriver Ny Tid om det här?” och efter den sista artikeln utbrister ”Aha! Därför skriver Ny Tid om det här!” N
