Stickning som subversiv sysselsättning

av Christin Sandberg

Det är kanske inte det första man förknippar med hantverket, men att sticka kan vara en både motståndshandling och en solidaritetsyttring. I Finland stickar vi för vardagsbruk, vilket också kan vara en miljöaktion.

När jag var liten lärde mamma mig sticka, sy och virka. När jag var tio–tolv år sydde jag egna kläder. Med tiden blev det dock andra intressen som tog över. Tills jag för tio år sedan befann mig i en by i Chiapas i södra Mexiko där zapatisterna från ursprungsbefolkningen skapat autonoma samhällen, och en av kvinnorna jag delade hus med tog fram sin stickning. Hon visade mig hur man gjorde och sedan stickade jag febrilt i flera dagar tills jag hade ett par raggsockor.

Stickningen länkades på så vis samman med den zapatistiska autonoma motståndsrörelsen. Precis på samma sätt länkar författaren, journalisten och terroristexperten Loretta Napoleoni samman stickning, klass och kvinnligt motstånd genom historien i sin nya bok Att sticka för livet.

Napoleoni har utmärkt sig för sina böcker om ekonomin bakom den moderna terrorismen. Men efter en personlig kris är hon nu alltså aktuell med en bok om stickning, motstånd och feminism.

Inför en intervju jag skulle göra med Loretta Napoleoni om hennes bok Islamiska staten för några år sedan läste jag bland annat att hon varit en väldigt engagerad feministisk aktivist i Rom under sin studietid. Men när jag under intervjun frågade henne hur hon ur ett feministiskt perspektiv såg på Islamiska Staten och dess framväxt svarade hon ”men vad har det med saken att göra?”.

När jag läser hennes nya bok Att sticka för livet får jag en känsla av att hon inte skulle svara automatiskt på samma sätt idag.

Den personliga krisen som hon fragmenterat skriver fram bland stickningens historia handlar om hur hennes make sedan trettio år utan hennes kännedom har spelat bort parets förmögenhet, och nu behöver hon ta kontrollen över hela sitt liv. Till sin hjälp tar hon stickningen.

Genom den tar hon oss med på en resa bakåt i tiden och skriver via stickningens historia även fram ett feministiskt perspektiv. Det visar sig handla om en viktig, för att inte säga avgörande, sysselsättning under stora historiska epoker, som kolonialiseringen, självständighetskriget mot brittiska imperiet, franska revolutionen och första världskriget. Då kvinnor som stickade, förutom att värma de stridande vid fronten och dem som blev kvar, var ekonomiska entreprenörer och ibland spioner.

Stickning proletariskt

Men det börjar långt tidigare.

”[Uttrycket] ‘att sticka’ är frånvarande i förmoderna språk. Vi måste vänta ända till 1400-talet innan vi hittar det i Oxford Unabridged English Dictionary, och till Renässansen innan det blir en del av europeiska språk. Spinna och väva framträder mycket tidigare eftersom de ansågs vara nobla hantverk som lovprisades i antik poesi och litteratur. Varför är det så? För många år sedan, när jag satt på en buss i de peruanska Anderna, erbjöd en fransk arkeologistudent den förklaring som jag fortfarande anser vara den bästa: stickning är hantverkens proletariat”, skriver Napoleoni.

Hon beskriver stickningen som en aktivitet för att möta behov genom historien. Människor har stickat nät för att fånga fisk, klä sig och skydda sig mot kylan eller värmen.

Stickning har varit grundläggande för vår överlevnad, och på grund av detta har den också alltid varit en ekonomisk aktivitet; stickade plagg kunde bytas eller säljas. Broderi och vävnad var inte viktiga för vår överlevnad och ingen grundläggande del av ekonomin. De kom därför senare, när vi hade råd att vara kreativa och sysselsätta oss med konstnärlig produktion. Det var en aktivitet för eliten, som kunde njuta av vackra, icke livsnödvändiga lyxvaror.

Stickning är också sammanlänkat med naturen. Det är en naturprodukt, ull, som du spinner för att förvandla till garn och sedan stickar för att producera material som skyddar mot naturens element: regn, snö, vind och sol.

Garn och makt

Det feministiska perspektivet tar avstamp hos Napoleonis farmor, som är den som lär henne sticka när hon är sju år.

”Min farmor hade rätt. Eva handlade självständigt. Berättelsen om ormens frestelse var ett manligt knep för att skjuta henne åt sidan, att tona ner hennes fria vilja. Det var ett sätt att göra henne till en accessoar istället för en huvudperson i historien. Genom århundraden har samma trick upprepats. Kvinnor har levt likartade, »tysta«, osynliga liv, samtidigt som de obemärkt har lämnat sitt arv och skapat vår kultur, vår existens, vår framtid. Historien, en trångsynt berättelse skriven av män…”

Napoleoni menar att ull, spinnande, vävning och stickning har varit kvinnornas maktverktyg och tydliga, eviga bevis på deras viktiga bidrag till utvecklingen.

Hon skriver: ”Det råder ingen tvekan om att hantverk och hushållsekonomi, som båda var kvinnornas ansvarsområden, underminerade makten som brittiska imperiet utövade på kolonierna. När kvinnorna inte spann, stickade eller vävde använde de sin kreativitet och fantasi för att bojkotta brittiska produkter i köket. De hade bin för att ersätta importerat socker med honung och de använde kryddor och örter för att kunna hålla sig borta från brittiskt te. På detta sätt klädde och närde kvinnor sina familjer samtidigt som de sa nej till brittiska varor och kapade på så sätt fiendens kommersiella livlina, satte stopp för merkantilismens loop och banade väg för revolutionen. När kriget till sist började var de redo att klä och utfodra sin armé.”

Kvinnornas spontana stickande på hemmafronten under första världskriget blev ett världsomspännande fenomen. Inget land var ordentligt utrustat inför kriget, så sockor och andra kläder för att hålla soldaterna varma behövdes på båda sidor om skyttegravarna. Att sticka blev åter en del av en gräsrotsrörelse, och i början av 1900-talet såg staten, alla stater, en stark anarkistisk ådra i alla gräsrotsrörelser. De kunde inte kontrolleras och riskerade därför att sätta sig i opposition mot etablissemanget. Att sticka blev ett hot.

Napoleoni ser fortfarande stickningen som ett politiskt verktyg. Idag kan den utmana globaliseringens mörka sidor, från inkomstklyftor till socialdemokratins sammanbrott. ”På något sätt har etablissemanget lyckats övertyga media om att stickning som politisk protest begränsas till ett väldigt litet antal excentriska, knasiga stickare. Men det är precis tvärtom. Stickning som politisk protest har växt ofantligt sedan början av 2000-talet.”

Hon skriver om protester som stickats fram mot exploatering av naturresurser i Australien, mot våld mot kvinnor världen över och för att ta ställning för flyktingar och flyktingbarn i USA.

Hårdrock och hantverk

Ett av de länder som har flest stickare i relation till befolkningen är dock Finland. Och det har inte gått Napoleoni förbi att världens första mästerskap i hårdrocksstickning ordnades här 2019. Napoleoni skriver att finländare verkar ha två stora passioner: hårdrock och hantverk. ”Det finns 50 hårdrocksband per 100 000 finska invånare, mer än någon annanstans i världen och hundratusentals finnar stickar.”

Författaren och stickaren Markus Haakana är en av dem. Han bekräftar bilden Napoleoni målar upp.

– I Finland säljs tio miljoner garnnystan per år. Det är två nystan per finländare, säger han.

Att det finns så många aktiva stickare i just Finland tror han beror på att alla barn fortfarande lär sig sticka i skolan.

– Det är faktiskt fortfarande nästan ansett att vara en medborgarfärdighet, på samma sätt som att lära sig simma, säger han.

Trots att det idag finns så mycket annat relaterat till teknik och sociala medier som lockar ungdomar, så håller alltså stickningen sitt grepp om populationen.

– Det går lite i vågor. Men vi har en stabil bas av äldre stickare och när det blir trendigt så är det många som ansluter sig till kärngruppen, säger Haakana.

Det som skiljer ut stickandet i Norden är hur kraftigt förankrad stickningen är i det dagliga bruket. Inte minst på grund av klimatet.

– Kylan gör att det ständigt finns ett stort behov av förbrukningsvaror såsom sockor, vantar och mössor. Medan man i andra länder i Europa stickar mer accessoarer och mysiga plagg, säger han.

Killen stickar!

Markus Haakana, som själv är en hängiven stickare, menar att det finns nästan något för alla i hantverket som både är ett nöje och ett sätt att slappna av.

– Det en mångsidig och tillfredsställande hobby. Det är enkelt, konkret och du får ut ett resultat om du vill.

Till skillnad från många andra sysslor som efter ett tag kräver en massa prylar och därför blir kostsamma, är det här billigt.

– För att sticka behöver du bara garnnystan och ett par stickor. Det gör att tröskeln är låg, säger han.

En annan faktor som underlättar hobbyn för dem som vill lära sig är att det finns så många som kan sticka redan och kan fungera som förebilder och som man kan vända sig till för att komma igång.

Markus Haakanas bok Jätkä neuloo!, som kom ut i somras, vänder sig till killar som vill börja sticka.

– Jag skrev den för att jag tyckte att det saknades en bok som tog allt från grunden, utan att förutsätta att den som börjar sticka redan har förkunskaper, säger han.

Han valde att vända sig till killar, även om han egentligen tycker att stickningen tillhör alla.

Så vad är ditt bästa råd till den som vill börja sticka?

– Ge det två veckor! Det är ungefär den tid det tar för att komma igång.

Dessutom, tillägger han:

– När du väl tillverkar dina egna kläder, så blir du väldigt medveten om klädernas värde och värdesätter dem på ett helt annat sätt än du gör idag. 

Kanske är det dags att återuppta stickandet ännu en gång. Som ett sätt att gå mot konsumtionshysteri, protestera mot övergrepp på människor och natur och samtidigt leva i samklang med naturen. Och varför inte pröva att låta stickorna gå i takt med hårdrockstoner. N

Loretta Napoleoni: Att sticka för livet.
Översättning: Linn Åslund.  Mondial, 2019
Markus Haakana: Jätkä neuloo!
Otava, 2019

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.