I den uppmärksammade norska teveserien Exit får tittarna följa de superrika finansmännen Adam, William, Henrik och Jeppe i deras vardag. Serien, som delvis bygger på intervjuer med riktiga personer, ger verkligen ingen charmig bild av människorna som befolkar den nya ekonomiska eliten. Från start till mål får vi bevittna en kavalkad av droger, våld, manipulation och ”stugfester”, där prostituerade förödmjukas under vidriga former. En uppvisning i motbjudande hedonism som stärker känslan av att vi åter befinner oss i tiden för Roms sista dagar.
Härom året publicerade forskare vid University of California en rapport som bland annat visade att rika människor oftare vilseleder skattemyndigheter och i mindre utsträckning stannar bilen vid korsningar.
Intresset för relationen mellan ekonomisk position och moraliskt beteende går långt tillbaka i historien. Till och med liberalernas husgud Adam Smith, som ju verkligen inte var sen med att hylla själviskhet och ojämlikhet som motorerna bakom en välmående ekonomi, uttryckte oro över hur en alltför stor förmögenhetskoncentration korrumperar samhällets moral. Det konsekvenslösa beteendet som finansmännen i Exit uppvisar såg Smith som ett resultat av att förmögenhet försätter människan i en position som gör att hen kan bete sig hur illa som helst utan att tappa omvärldens respekt. Sedan finns det givetvis en gräns för vilka slags beteenden som de rika tillåts komma undan med i offentligheten (skattefusk verkar dock inte vara något större bekymmer).
I kölvattnet till finanskrisen 2008 användes ofta ordet girighet för att beskriva det beteende som till slut eskalerade i den stora bankkraschen. Ett talande exempel var Storbritanniens dåvarande statsminister Gordon Browns uttalande om att: ”marknader behöver vad de själva inte kan generera […] marknader behöver moral”. Även om kritiken mot kapitalismen ända sedan Marx använt sig av moraliska argument (trots att Marx själv ogillade begreppet moral, eftersom det för honom symboliserade borgerlighetens ideologiska självberättigande) så har den franske ekonomen Bruno Amable en viktigt poäng i sin kritik av hur moralbegreppet idag används i samhällsdebatten. Enligt Amable bidrar anklagelserna om att den nyliberala kapitalismen skulle vara omoralisk samtidigt till att legitimera systemet, eftersom det i kritiken går att skymta en kapitalism som kan ledas tillbaka till det ”goda” genom en moralisk injektion. Därmed skapas en missvisande bild av att de senaste decenniernas ekonomiska kriser och ökade samhällsklyftor skulle kunna undvikas inom ramen för en mer ”moralisk” kapitalism – när de i själv verket är resultatet av specifika moraliska värderingar (konkurrens, rätten att ackumulera förmögenhet etc.) som är fundamentala för kapitalismen som system.
Kritiken mot kapitalismen kan absolut vila på en normativ moralisk grund. Men i så fall bör den belysa att vägen mot ett samhälle med moraliska värderingar som skapar större jämlikhet inte kan begränsas till att tämja kapitalismen genom att ”göra den snällare”. Kapitalismen är inte vilseledd – det är såhär den fungerar.
