Björn Wahlroos är en tacksam offentlig person för att han är så uppriktig. Man behöver inte vara av samma åsikt som han för att uppskatta den egenskapen.
Som storägare i Nordea och bankens långvariga styrelseordförande har han till exempel gång på gång betonat att företag inte äger någon moral.
”Företagens uppgift är att producera så mycket rikedom till sina ägare som möjligt, de är inga välgörenhetsorganisationer. Det är inte företagens uppgift att fatta beslut på ägarnas vägnar, i varje fall inte i etisk-moraliska frågor”, förklarade Wahlroos under evenemanget Marketing Finland 2008.
Man skulle kunna uppfatta Wahlroos uttalanden som skarpa argument för en stark stat och en reglerad marknad, men det var naturligtvis inte hans avsikt. Däremot passar uttalandena väl ihop med Nordeas skrupelfria och skamlösa verksamhet. Wahlroos hållning belyser de problem som är förknippade med företagsansvar och visar att överlämnandet av samhället åt företagens godtycke är ett hasardspel med höga insatser.
”Kapitalistiska företag kan inte ha några vedertagna uppfattningar eller handlingsmodeller ifråga om vad som är gott eller ont, rätt eller fel, värdefullt eller värdelöst, godtagbart eller förkastligt. Ett företag är en ensaksrörelse”, fortsatte Wahlroos sin plädering under Marketing Finland-evenemanget.
Huvudtesen i Wahlroos bok Marknader och demokrati: Uppbrott från majoritetens tyranni- (Atlantis, 2011) är att staten borde ingripa i näringslivet så lite som möjligt. Wahlroos prat om de fria marknaderna och statens skadlighet framstår ändå som en aning motsägelsefullt med tanke på att hans sandlåda, det vill säga bankerna, gång på gång har räddats ur sina självförvållade kriser med hjälp av allmänna medel.
Denna laissez-faire-kapitalism som förespråkas av bankiren Wahlroos för tankarna till det så kallade trickle down-fenomenet. Enligt det faller smulorna från de rikas kaka ner till de fattiga under bordet, och från en större kaka faller det självfallet mera smulor. Teorin är begripligt nog populär vid de bord som dignar av kakor.
Tanken om smulor som skapar välstånd har dock vederlagts i ett flertal undersökningar. Ett utmärkt exempel är den undersökning som Tax Justice Network publicerade 2012, och som visar att de riktigt förmögnas rikedomar inte alls flödar nedåt utan ut till skatteparadisen, utom räckhåll för de nationella ekonomierna. Och om det internationella och oberoende nätverket Tax Justice Network skulle te sig ideologiskt färgat, så har också till exempel den internationella valutafonden IMF gjort samma slags bedömning.
År 2016 publicerades de så kallade Panamadokumenten. Det handlade om över 11,5 miljoner konfidentiella dokument som läckte ut i offentligheten, med uppgifter om över 200 000 offshore-företag grundade i skatteparadisen. Det visade sig att ett stort antal statsöverhuvuden och dessas familjemedlemmar samt oräkneliga andra girigbukar hade deltagit i skattefusket.
Dokumenten avslöjade också att Nordeas Luxemburgenhet under åren 2004–2014 för sina kunders räkning hade grundat närmare 400 företag i skatteparadis. Sveriges finansinspektion gav Nordea en varning och konstaterade att det finns allvarliga brister i bankens övervakning av penningtvätt. Luxemburgkontorets vd Thorben Sander erkände bristerna och konstaterade att banken i fortsättningen inte kan användas för skattefusk.
År 2019 offentliggjordes ännu en massiv dokumentläcka, den så kallade Nordea-skandalen. Den visade att det fortsättningsvis till och via Nordeas konton hade flödat in hundratals miljoner euro från delvis suspekta källor.
Detta fick inga klockor att ringa – eller så hade någon frenetiskt tryckt på snooze-knappen. Nordeas konsernchef Casper von Koskull sa att den av honom ledda konsernen hade varit ”naiv” i den här frågan. ”Stupid or lying?” skulle någon kanske fråga.
Ludvig XIV, eller Solkungen, är känd för att ha varit Frankrikes långvarigaste regent (1643–1715) och en inte särdeles anspråkslös man. Det var han som lät renovera palatset i Versailles till den kitsch-gräddtårta, med bland annat en hel sal i guld, som vi kan se idag.
Bankiren Björn Wahlroos är inte av adligt ursprung, men pengar har han lyckats samla åt sig. Enligt det kalvinistiska synsättet är framgång och mammon tecken på att personen ifråga varit stark i sin tro och Gudi behaglig. Om detta håller streck, så är Wahlroos utan tvekan ett helgon.
De franska kungligheternas sötebrödsdagar fick sitt slut i den stora revolution som började 1789. Hos oss skulle omvälvningarna få ta sig lite mildare uttryck, men nog skulle de behövas.
översättning My Lindelöf
Artikeln har tidigare publicerats i Jari Tamminens bok Nauti tyhjyydestä ja muita vastamainoksia (Into, 2019).
