Sanningen om hur statsekonomi fungerar

av Susanne Björkholm

Det råder ett paradoxalt tillstånd i västvärlden. Ju djupare klyftan blir mellan de rika och resten, desto färre röster får vänstern. Med ett undantag. I USA går Bernie Sanders från klarhet till klarhet. Hur är det möjligt?

Jag vågar påstå att hans trumfkort är att hans team förstår hur statsfinanser fungerar. Ingen annan kandidats team verkar göra det.

Till skillnad från andra vänsterpolitiker har han därför inte kapitulerat för högerns ”vi har inte råd”-narrativ. Ingen annan än Sanders team ifrågasätter vad det egentligen betyder att en självständig stat inte har råd att sköta om sina medborgare och hålla infrastrukturen fungerande.

För att åter få grepp om diskussionen också här, måste vänstern lära sig hur ekonomin fungerar på riktigt, inte hur högern vill att vi ska tro att den fungerar.

Vi känner alla den officiella sagan från makroekonomiläroböckerna: staten samlar pengar till sina utgifter i form av skatter och om inte skatteintäkterna räcker, lånar staten pengar på marknaden genom att sälja obligationer åt investerare.

Eftersom narrativet finns att läsa i kursböcker på universitetsnivå, leder det till att speciellt de som studerar ekonomi inte bara inte förstår hur ekonomin fungerar, utan något mycket värre: de tror sig veta, men har inte en susning.

Här följer den riktiga historien om hur en stat med egen flytande valuta finansierar sina utgifter.

  • Staten skapar pengar. Rätten att ge ut egen valuta är den självständiga nationalstatens viktigaste egenskap. När staten bygger ett sjukhus och börjar betala lön åt personalen, uppkommer pengarna ur tomma intet när de dyker upp på kontot hos läkarna och byggfirman.
  • Staten indriver skatter endast för att kontrollera inflationen och sakta av anhopningen av pengar hos de rika, för sådant skadar realekonomin.
  • Staten utfärdar obligationer för att centralbanken ska kunna justera den korta interbanksräntan till önskad nivå. Bry dig inte om det där sista är hebreiska – det är bara en teknisk detalj. Staten lånar inte pengar med sina obligationer, det är frågan om en monetär operation.
  • Gränsen för hur mycket staten bör spendera ut i ekonomin, utgörs av de reella resurserna. Så länge det finns arbetslöshet eller behov av infrastruktursatsningar eller äldreboende eller skolor, är det fritt fram. När det inte finns något staten kan köpa för sina pengar, är det dags att höja skatterna och minska på utgifterna.

Som preventiv parentes mot det mest naiva motargumentet: staten ska naturligtvis inte slänga ut sedelsäckar ur helikoptrar eller börja tillverka och sälja mobiltelefoner eller öppna ölsjapp i alla gathörn. Staten ska producera den välfärdsservice och infrastruktur som folket vill ha och upprätthålla de institutioner som har demokratisk legitimitet.

Från det ovanstående följer att:

  • Om en politiker i ett land med egen valuta säger att vi inte har råd med gratis hälsovård och kollektivtrafik, så ljuger hen.
  • De rika är inte oumbärliga betalare av välfärdsstatens tjänster. Vi beskattas alla endast för att reglera inflationen och förhindra koncentrationen av pengar i för få händer.
  • När staten spenderar mera än den samlar skatt, säger man (ideologiskt färgat så det förslår) att det råder ett offentligt underskott. För den som förstår systemet är det klart att ett offentligt underskott = privat välfärd. Pengar kommer till ekonomin endast som lån från privata banker eller via staten. De försvinner ur ekonomin när skulder återbetalas och staten indriver skatter. Då det råder överskott och staten samlar in mera skatt än den betalar ut i löner och investeringar, minskar pengarna i ekonomin och privatsektorn har inget annat val än att skuldsätta sig ännu mera. Det är ett nollsummespel.
  • Statens investeringar tränger inte ut privata investeringar. Hälsningar till nationalekonomen Christer Lindholm, som i sin kommentar till min tidigare kolumn hävdade att en konstant centralbanksfinansiering av statens utgifter skulle leda till att privatsektorn blir av med sin finansiering.

Att tro på undanträngningsteorin i förhållande till finansieringen är analogt med att tro att man bara kan spela ett visst antal basketmatcher på en gång, för att inte poängena ska ta slut. Poäng (pengar) finns det obegränsat av, men de ska naturligtvis bara delas ut för gjorda korgar, för att tortera analogin lite.

Statens verksamhet tränger inte ut privat verksamhet ens i förhållande till de begränsade reella resurserna. Detta eftersom staten inte spelar samma spel som privatsektorn. Staten producerar allt det som marknaden gör dåligt och allt det som staten vill erbjuda medborgarna gratis. Statens investeringar i hälsovård, utbildning, infrastruktur, rättsväsende och ordningsmakt gagnar privat företagande, inte tvärtom.

Allt det ovannämnda gäller i länder som USA, Sverige, Norge och Island. Varför gäller det inte i Finland? För att vi inte har egen valuta. I eurozonen, under Maastrichtfördraget kommer alla pengar in i ekonomin som lån från privata finansinstitutioner. Då har staten inga andra val än att skuldsätta sig med accelererande fart eller låta ekonomin gå käpprätt åt fanders. Hittills har euroländerna valt det sistnämnda alternativet.

På lite längre sikt måste vi ta tillbaka statens rätt att skapa pengar om vi vill bygga upp välfärden igen, och få fart på ekonomin.

Men före det, nu genast, måste vänstern lära sig hur ekonomin fungerar för att kunna bjuda ett trovärdigt alternativ till den neoliberala sagan som slagit blå dunster i ögonen på oss alla alldeles för länge.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.