På senare år har minoriteters utrymme i film skärskådats ur olika synvinklar. Men finns det problem med att filmkritiken ägnar sig åt representationstänkande, frågar sig forskaren och kritikern Hynek Pallas.
Med internationaliseringen av Black Lives Matter-protesterna fick en småputtrande filmdebatt om representation nytt och kraftigt bränsle. I augusti 2020 gick det så långt att skådespelerskan Zoë Saldaña bad om ursäkt för att hon fyra år tidigare hade tagit rollen som den mer mörkhyade sångerskan Nina Simone (se bilden). Liknande incidenter förnyade frågor om ”minoriteters” utrymme i film.
Men vi borde inte bara debattera vem som får roller, på vilket sätt och vem som egentligen står bakom kameran – utan hur filmkritiken handskas med detta.
Är begreppet ”representation” ens fruktbart inom kritik?
Att ordet har blivit à la mode är inte förvånande. Tanken att en person blir representant för ”sin grupp” – som stärks av att se sig ”speglad” – hänger ihop med den rådande identitetspolitiska trenden inom forskning och aktivism.
Men begreppet är logiskt av andra anledningar: det är en genväg i en tid då kulturen underkastas hårda ekonomiska villkor och istället försöker ”uppvisa” samhällsnytta. I Sverige blev till exempel den resultatinriktade New Public Management-politik som redan genomsyrade svensk äldreomsorg, vård och skola märkbar på Svenska filminstitutet under 2010-talet.
Krasst uttryckt: kunde den svenska filmen inte redovisa bra biografsiffror, så kunde man mäta andra faktorer. ”A-märkningar” på filmer där två kvinnor pratade med varandra och pajdiagram över ”mångfald” lät inte vänta på sig. Inte fel nödvändigtvis, men en fråga som på grund av de goda intentionerna har varit svår att debattera när själva konsten kommit i andra hand. Som när Filminstitutet 2015 anlitade ”mångfaldskonsulter” utan kunskap om film för att skriva en rapport där dessa helt sonika ”räknade” olika ”kroppar” i filmerna.
Men har då den uppmärksamhet som ägnats åt ”representation” gett nyttig rannsakan i en kritikerkår som inte varit engagerad i frågan tidigare? Debatten är internationell, men jag ska belysa den utifrån tre besläktade svenska exempel (alla med förankring i amerikanskt filmmottagande). De visar hur en vilja till progressivt tänkande även kan resultera i ytlig symbolik som genom ointresse för geopolitiska sammanhang och historia riskerar att bli kontraproduktiv.
Galna rikingar
Upprördheten senhösten 2018 var både ovanlig och ovanligt stor. Romantiska komedier som inte får svensk biografpremiär är sällan något att skriva hem om. Nu, när Jon M. Chus Crazy Rich Asians inte skulle få premiär, blev det inte en utan två inslag i Sveriges radio med rubriker om ”tjänstefel” och ”distributörens miss”. Ett axplock ur en mängd kritiska mediaröster.
Ingen hade dock sett filmen. Men eftersom Crazy Rich Asians var inkomstbringande och sades vara den första Hollywoodfilmen med enbart asiatiska skådespelare (vilket inte var sant) så var detta fel. Och därmed en given nyhet.
När Chus rom-com senare släpptes som VOD var det svenska genomsnittsbetyget lika uppenbart servilt som det var lätt att se att någon hos den svenska biografdistributören – för en gångs skull – gjort en kvalitetsgallring.
Om många svenska filmkritiker fram till 1980-talet hade en marxistisk analys – något som kan sammanfattas med titeln på boken Ingmar Bergman och den borgerliga ideologin från 1977 – så insåg jag framför Crazy Rich Asians att den tiden onekligen är över. På grund av hudfärg tycktes kritikerna nu helt bortse från budskap. Filmen handlar om en amerikansk ekonomiprofessor som reser med sin pojkvän till hans hemstad Singapore. Hon har fattig kinesisk invandrarbakgrund, han är från en super-rik familj. En klass- och kulturkonflikt tar vid när familjen avvisar henne: amerikansk individualism (ytlig) mot ”asiatiska” traditioner (stabila). ”Klass” visar sig vara blodsband. I filmen knakar äktenskapet mellan en rik kvinna och hennes uppkomling till man. Trots att maken har skapat en egen förmögenhet känner hustrun att hon måste smussla med shoppingrundor. Först efter skilsmässan kan hon skylta med sin verkliga insida: örhängen för 20 miljoner dollar.
Bristande klassanalys är måhända inte något märkligt. Desto underligare var det att mottagandet av Crazy Rich Asians till stor del ignorerade det skifte som låg bakom filmens tillkomst. 2018 blev den kinesiska biografmarknaden världens största. Och som amerikanska PEN meddelade i en rapport i somras så märks detta i Hollywood genom en anpassning till vad man tror att censuren i Peking ska slå ner på: inga kinesiska skurkar, inget Tibet, nedtonad homosexualitet.
Och man använder fler asiatiska skådespelare.
Att stenåldersbudskapet i Crazy Rich Asians får snälla recensioner som framhäver representationen är därför särskilt ironiskt – eftersom den floppade i Kina. Filmen ansågs nämligen fara med rasistiska stereotyper om asiater som bakåtsträvande klansnobbar.
Det skeva mottagandet hade en ytterligare bieffekt när Hollywoods sekelgamla asiatiska historia hamnade i skuggan. (Något som på ett strålande vis togs upp i Arthur Dongs bok –Hollywood Chinese 2019 – se ”Hollywoods rädsla för ’den gula faran’ inte över” Göteborgs-Posten 23/6).
Det påminde om en annan filmpremiär i representationens tecken året innan.
Den verklige superhjälten
Disneys Marvel-film Black Panther fick vintern 2018 ett enormt varmt bemötande efter en PR-kampanj som underströk vikten av att det var den första svarta superhjältefilmen (det var det inte) av en svart regissör. Detta blev, precis som med Crazy Rich Asians, en nyhet i sig.
Om kvaliteten på ännu en superhjältefilm kan man diskutera hur mycket som helst. Men det som skavde i beskrivningen av Black Panther som en pionjärfilm var hur mottagandet av en Disney-produkt – med hjälp av världens samlade filmkritiker – kom att överskugga ett sekel av svart filmskapande. Filmskapande i riktig motvind och med verkligt progressiva ämnen.
Det blev ironiskt påtagligt i Stockholm, där premiären på Ryan Cooglers film låg parallellt med en Cinemateket-serie av regissören Oscar Micheaux om vilken det rådde kompakt tystnad. Micheaux var den förste afroamerikanske långfilmsregissören. Med filmer som Within our Gates – en svarsfilm på den rasistiska Nationens födelse från 1919 – hade han som ambition att visa hur rasistiska samhällen krossar svart ambition och att frigöra svart historia ur vit fiktion.
Micheaux bar kanske inte spandex, men fick själv köra ut sina filmer till svarta biografer i ett segregerat Södern. En liten kritisk kommentar om denna historia hade gett perspektiv på Disneys PR-apparat.
När kritiker istället ignorerar de många föregångare som finns inom svart film till förmån för en superhjältefilm eftersom den marknadsförs med ögonblickets identitetspolitik så suddas historien ut.
Varje representation av annat än vit hudfärg ger då, liksom i fallet med Crazy Rich Asians– automatiskt bra film. Och överskuggar film som faktiskt är progressiv genom komplexitet. Detta okunnighetens osynliggörande får det att se ut som om svarta aldrig har varit filmskapare i större utsträckning. Men har fördelen att den late kritikern kan känna sig god varje gång hen uppmärksammar någon blott för dennes hudfärg.
Till sist är det inget annat än motsvarigheten till en patroniserande klapp på huvudet.
Det finns, som debatten om det berömda Bechdeltestet visade, även andra problem med att kritiken ägnar sig åt krass mätning. Att kontrollera en films eventuella feminism med hjälp av hur många ord som kvinnor utbyter per minut utesluter centrala regissörer som Claire Denis eller Chantal Akerman – och andra kvinnor som utvecklat filmens språk eftersom deras kön exempelvis gjort att de fått ta omvägar via konstskolor. Resultatet var nämligen filmspråk med fokus på bild och kroppar, inte text.
Men naturligtvis kan blotta förekomsten av icke-vit hudfärg eller annat kön än manligt vara en kvalitetskomponent i sig om filmhistorien oftast varit både vit och byggt på manliga heteronormativa perspektiv. Som Svenska filminstitutets grundare Harry Schein uttryckte det när han en gång radade upp exempel på sådant som kan vara kvalitet i filmen: ”Intensiteten eller fräschören i verklighetsuppfattning eller samhällskritik”. Till ”fräschör” hör ju att skildra samhället så som det ser ut 2020. Inte lika kritvitt som det var 1920.
Men riktigt så enkelt är det inte heller – för fiktion är ju inte bara en fråga om att spegla sakers ytliga förhållande.
Det vita kriget
Vilket för oss till den tredje debatten, som följde på premiären av Jesper Ganslandts film Jimmie 2018. Ett drama där vita svenskar är på flykt. I branschbladet Variety kritiserades Jimmie för att ”blonda svenskar” är ett ”dåligt koncept” i en tid då Donald Trump talar om nordiska flyktingar. ”Substituting Scandis for Syrians or Africans or Rohingya doesn’t increase empathy, it just smacks of ”white lives matter.”
En rad kommentarer i svenska spalter följde, där även Stefan Jarls Innan vintern kommer och Lisa Aschans Det vita folket kritiserades. Jag instämde, men anser samtidigt att kritiken gjorde halt innan den sa mer än att det kändes fel.
Här finns en större debatt som till exempel hur dåligt mer ”autentiskt” uppfattade flyktingfilmer, som Josef Fares Zozo, har gått på svenska biografer.
Men det är värt att se på vad som kanske gör regissörernas rollsättningsval logiska. För vita krigsbarn kan kopplas till diskussionen om representation och den allt mer infekterade debatt om kulturell appropriering – Zoë Saldaña var för ljus för att spela Nina Simone och författare ska inte skriva om grupper de inte tillhör.
Då är det lättare för regissör och filmfinansiär att ta beslut som gör att de undviker en debatt om rasism som den som 2011 riktades mot Ruben Östlund efter att han i filmen Play (2011) låtit svarta ungdomar spela rånare. För konstnären blir konsekvensen av en kritik med så snävt identitetsfokus att det är lättare att gräva där man står.
Men istället för att reagera med ryggmärgen mot att vita ”inte kan vara flyktingar” är kritikerns uppdrag snarare att gå på djupet – och lite mer komplext fundera på vad detta kan spegla i samtiden. Som att den populistiska rekylen i Europa och USA inneburit att provinsiella och kulturella identiteter har stärkts och fått en skrud av skräck. Tongångarna kring samhälle och flyktingar är apokalyptiska. Ett Brexit är inte en melankolisk reaktion, det är panik: ”White lives matter!” Klart det avspeglas i kulturen. (En stilla påminnelse om att det bara är några decennier sedan som vita var flyktingar i Europa kunde också vara på sin plats).
Istället tvärkörs klacken i marken inför denna uppfattat inautentiska representation av flyktingstatus – som därmed måste sitta i hudfärgen. Jag är inte säker på att det är progressivt.
Nej, det är inte fel med ”representation”. Att göra Star Wars mindre vitt stör bara rasister. Det är ingen fel att uppmärksamma pionjärer för bakgrund: att den svenska tv-kocken Zeina Mourtada i början av sin karriär lyftes för sitt ursprung och sin slöja är en viktig symbolik. En hållplats på vägen mot att inte bry sig om bakgrund. Men filmkritiker kan inte 2020 stå kvar på den hållplatsen.
Sådan okunnighet om filmen och dess historia gör nämligen inte verklig mångfald några som helst tjänster – utan öppnar kritiken för att styras av aktivister, mellanchefer och PR-makare.
