Den nya generationens miljöaktivister vill genom fredliga aktioner och civil olydnad konkretisera den klimatångest som allt fler känner och få politikerna att göra slag i saken för att bromsa klimatförändringen. Ny Tid har talat med Linn Sjöholm som sedan 2019 varit aktiv inom Elokapina.
I början av oktober syntes den internationella klimataktiviströrelsen Extinction Rebellion (på finska Elokapina) i rubrikerna mer än någonsin tidigare i Finland, då Helsingforspolisen beslöt att använda pepparsprej mot en trafikblockad på Kajsaniemigatan. Händelsen väckte uppseende och många ifrågasatte varför polisen valde att använda ett av sina grövre maktmedel mot sittande, passiva demonstranter som i många fall var tonåringar. Ett femtiotal aktivister greps och avlägsnades från platsen.
Extinction Rebellion (ibland förkortat XR, med ett stiliserat timglas som logotyp) är en internationell icke-hierarkisk aktiviströrelse som de senaste åren spridit sig över världen. Den nya generationens miljöaktivister vill med sina handlingar konkretisera den klimatångest som blir allt mer påtaglig och genom performans, blockader och civil olydnad påverka samhällsopinionen och få politiker att göra mer för att bromsa klimatförändringen.
Civil olydnad innefattar olika metoder av protest, där människor genom att bryta mot lagen – antingen direkt eller genom att inte hörsamma ordningsmakten – försöker påverka samhället. Metoden är kritiserad då många anser att gällande lagar och regler aldrig får brytas, men det är otvivelaktigt att den här typen av konflikt har en stor potential för radikala rörelser. Spektakulära protester har större chans att väcka debatt och få spaltutrymme än tysta manifestationer, och historiskt sett har civil olydnad fått till stånd stora politiska förändringar.
Rötter i Koijärvirörelsen
Jag sätter mig på ett kafé i Helsingfors för att intervjua Linn Sjöholm och diskutera Elokapina, civil olydnad och radikal miljöaktivism. Sjöholm är en 22-årig studerande som tidigare varit aktiv bland annat i studentpolitiken. Hon engagerade sig i Elokapina år 2019 och var med under flera aktioner, men berättar att hon den senaste tiden inte varit lika aktiv. Vi börjar direkt med att diskutera kring taktiken.
Vad är det egentligen som är nytt med Elokapina?
– Elokapina använder egentligen inte nya metoder, men fokuset på massmobilisering är något som ger rörelsen potential, säger Sjöholm, och tillägger att en stor del av aktivismen tar sig andra uttryck, som konstnärliga performansprotester.
När man ser till historien har den finska radikala miljörörelsen använt civil olydnad i fyra decennier. Den så kallade Koijärvirörelsen uppstod år 1979 i protest mot att en sjö i Forssa skulle dikas ut, och aktivisterna skapade stora rubriker när de släpades bort av poliser. Rörelsens mobilisering och opinionsbildning påskyndade skapandet av Miljöministeriet på 1980-talet, och det var aktivister som Osmo Soinivaara som senare kom att forma partiet De gröna och välja en parlamentarisk metod. Andra miljöaktivister valde att även i fortsättningen använda radikalare metoder, genom exempelvis organisationen Greenpeace och anti-kärnkraftmobiliseringen mot reaktorbygget i Pyhäjoki på 2010-talet.
Linn Sjöholm på Aspö. Foto: privat.
Fördelar och risker
Elokapina har valt att demonstrera bland annat genom offentlig performans i stadsbilden och trafikblockader. I september 2019 paddlade aktivister i kajak framför kryssningsfartyget ”Queen Elisabeth” i Helsingfors hamn och orsakade förseningar för att rikta uppmärksamhet mot hur miljöovänlig kryssningsturismen är. Grundtanken har varit att aktionerna ska vara pacifistiska och att aktivisterna inte ska göra motstånd eller undvika gripanden. Det här för att rörelsen menar att de inte har något att dölja eller skämmas för, vilket är tänkt att bidra till en större känsla av legitimitet och sympati.
Att framträda med eget ansikte och namn brukar anses vara den civila olydnadens moraliska trumfkort, men finns det en risk för att enskilda aktivister blir rörelsens galjonsfigurer, eller i värsta fall syndabockar?
– Visst har det sina fördelar för saken att inte dölja sin identitet men det har sina risker också, och delvis därför har jag valt att kliva åt sidan just nu. Elokapina är en ganska ny rörelse, och många av deltagarna har ingen tidigare erfarenhet av aktivism.
Taktiken att låta sig arresteras frivilligt har också kritiserats av andra aktivister, som menar att det är en alltför naiv attityd till myndigheterna. Det här förhållningssättet innebär att polisen redan i ett tidigt skede kunnat kartlägga rörelsen, vilket kan leda till juridiska åtgärder eller i värsta fall repression i vissa länder. I Storbritannien, där nätverket är starkast, har taktiken med att självmant låta sig arresteras kritiserats som exkluderande, då exempelvis etniska minoriteter riskerar att behandlas hårdare av rättsväsendet än vita och därför har mera att förlora.
Viktigt med uppmärksamhet
Det var först under en trafikblockad på Esplanaden i Helsingfors år 2019 som de första Elokapina-aktivisterna i Finland greps av polis och rörelsen började få uppmärksamhet på allvar. Den här uppmärksamheten är viktig för att rörelsens mål ska uppnås – det vill säga att få regeringen att vidta kraftiga åtgärder mot klimatförändringen – men för de aktivister som bötfälls eller åtalas kan det vara en tung börda.
I nuläget finns uppmaningar om att agera solidariskt och donera pengar till böter och omkostnader, men har Elokapina egentligen något system för att stöda aktivisterna juridiskt eller ekonomiskt?
– Till en början var det inte så mycket civil olydnad eller gripanden, och därför inte så stor fokus på just det. Men i Kajsaniemi arresterades 51 personer, så jag hoppas Elokapina börjar satsa mera på sådant. I nuläget finns det stora personliga risker och rätt lite resurser för rörelsen att hjälpa enskilda. Jag tror att också människor i sämre ekonomisk ställning vågar gå med ifall det finns konkreta stödstrukturer.
Polisens bruk av pepparspray i Kajsaniemi väckte mycket kritik, även om det inte är ovanligt att maktmedel används mot demonstrationer i Finland.
Finns det en risk att sådant våld skrämmer bort aktivister?
– Jag tror inte det, för verksamheten i rörelsen är så mycket mera än civil olydnad. För varje aktivist som sätter sig på gatan finns det tio i stödjande roller.
En gemensam angelägenhet
När Elokapina nu börjat synas i medierna har artiklarna ofta varit av sensationell art och fokuserat enbart på metoderna, medan själva målsättningarna har fått stå i skymundan. Bland rörelsens huvudkrav finns en önskan om att skapa ett demokratiskt organ för att ge medborgare mera inflytande över klimatpolitiken (i originalmanifestet kallas detta för ”citizen’s assembly”).
Rörelsen har också fått kritik från vänsterkanten för att vara opolitisk och inte tydligt antikapitalistisk, trots att tillväxtpolitiken är en av de stora miljöbovarna. Hur ser du på det här?
– Jag förstår Elokapinas tanke bakom det här, men jag tror inte det är en bra taktik om jag ska vara ärlig. När det kommer till kritiken mot kapitalismen borde man vara tydlig. Att formulera sig ickepolitiskt kanske lockar många med, men nackdelen är att kritiken blir så vag att det inte får någon tydlig effekt. Miljörättvisa berör också antikapitalistiska, antifascistiska och feministiska rörelser, och det skulle gynna alla ifall de här rörelserna kunde göra gemensam sak. Då jag var som mest aktiv förra året var Elokapina ganska tydligt en ensaksrörelse, men efter det har mycket utvecklats. I år har till exempel en del aktivister uppmärksammat HBTQ-frågor genom att göra aktioner under namnet Queerkapina.
Jobbar Elokapina mot klimatförändringen som ett globalt problem, eller uppmärksammas någon lokal miljöfråga här i Finland?
– Elokapina startades 2018, samma år som Extinction Rebellion i Storbritannien och målsättningarna importerades ganska direkt därifrån och har kanske inte diskuterats och analyserats så mycket i en finländsk kontext. I Finland genomfördes Fortum/Uniper-kampanjen för ett år sedan, men även där var kontexten att finländska statsägda bolag inte borde investera i europeisk kolkraft. Klimatfrågan är ett globalt problem.
