Håll staten ute ur våra liv!

av Janne Wass

Det lilla Liberala partiets ordförande Harri Kreus vill se ansvarstagande medborgare snarare än ett statligt kontrollmaskineri vars byråkrati äter pengar.

– Vi är ett såväl värde- som marknadsliberalt parti, och vi anser att den offentliga sektorn har svällt över bredden, och verkar på områden där den inte alls borde verka. Som exempel kan man ta kommunala cateringföretag som försöker verka på en marknad där det redan finns privata aktörer.

Det säger Harri ”Hakki” Kreus, som varit Liberala partiets ordförande sedan början av 2020. Esbobon Kreus har en bakgrund inom marinen och arbetar som businesskonsult. Han har också erfarenhet av lokalpolitik i Kyrkslätt, då som samlingspartist.

Kreus säger att Liberala partiets utgångspunkt är att alla har rätt att leva sina liv så som de vill, så länge de inte orsakar skada för andra människor, djur eller miljön.

– Men frihet förverkligas bara då dess innehavare bär ansvar för hur hen använder sin frihet. Frihet är inte ett självändamål, utan är alltid förbundet med ansvar. Att ta sig frihet betyder alltid ett ansvar, inklusive frihetens kostnader för de följder den för med sig.

Många av Liberala partiets medlemmar är före detta samlingspartister, liksom Kreus. Båda partierna ligger på partikartans högra skala och förespråkar fri marknadsekonomi, en mindre offentlig sektor, lägre skatter, avreglering och privatisering av offentliga tjänster. Men enligt Kreus kan man inte sätta likhetstecken mellan de två.

– Som namnet antyder, samlar Samlingspartiet under samma tak personer som äger väldigt olika samhällssyn. Där finns värdekonservativa och värdeliberaler, och så vidare. Men i och med de linjedragningar som Jyrki Katainen gjorde som ordförande, gled Samlingspartiet ordentligt vänsterut och började stöda en stark stat, medan det glömde sina grundvärderingar som baserar sig på en tradition som hävdar individens frihet och ansvar. Visst finns det här fortfarande med i partiprogrammet, men bara som tomma ord. Dessutom är Samlingspartiet snarare ”pro business” än ”pro market”. Skillnaden, menar Kreus, grovt förenklat, är att businessvänlighet tenderar att fokusera på enskilda företag och ofta leder till nepotism och korruption, medan sann marknadsliberalism ärligt fungerar enligt den fria marknadens regler och behov.

Rättigheter och ansvar

”Frihet” är ett ord som alla partier nämner som en grundvärdering. Det är på samma sätt som ”rättvisa” ett ord vars innebörd alltid måste definieras för att det ska ha någon betydelse. Harri Kreus säger att för honom kan begreppet ”frihet” i en politisk kontext sammanfattas som ”jag har frihet, men också ansvar, och staten bör hålla sig borta ur mitt liv i så hög grad som möjligt”.

– Många som talar om frihet understöder på samma gång kollektivism, vilket vi som liberaler nog finner synnerligen besynnerligt.

Menar du alltså att frihet och individualism alltid går hand i hand?

– Nu kopplar du samman ord på ett lite knepigt sätt, eftersom individualism är ett ord som i dag har en väldigt negativ klang. Nu är det ju inte bara liberalerna som laborerar med individualism. Också till exempel De gröna och Vänsterförbundet använder ofta retorik som ”jag har rätt till” det ena eller det andra. Det här görs i dag till den grad att många börjat få en uppfattning om att de endast har rättigheter, men inget ansvar. Och det här är något som irriterar mig väldigt mycket.

Harri Kreus oroar sig inte för att en mer liberal marknadsekonomisk politik skulle öka den ekonomiska och sociala ojämlikheten i Finland, och säger att det är en myt att inkomstklyftorna skulle ha ökat i landet.

– Om man granskar inkomstskillnaderna då de korrigerats med Ginikoefficienten, ser man att de i själva verket inte har vuxit.

Kreus har rätt. Sedan mitten av 1990-talet har Finlands inkomstskillnader stadigt haft ett Ginivärde på mellan 25 och 30, vilket betyder att Finland haft små inkomstklyftor i internationell jämförelse, och att de inte ökat. Ginikoefficienten har ändå kritiserats som mätvärde på inkomstklyftor och ojämlikhet, dels på grund av att den lätt missar till och med drastiska förändringar i skalans yttre ändar, dels för att den inte tar i beaktande den utjämnande effekten som skatter och inkomstöverföringar har och dels för att den inte tar i beaktande förmögenhet, utan endast inkomster.

Ginikoefficienten laborerar med medeltal och är därför en god indikator på inkomstskillnader inom medelklassen. Det som däremot inte syns i Ginisiffrorna är att andelen låginkomsttagare och barnfattigdomen har ökat under 2000-talet. Inte heller syns det att den rikaste -tiondelens tillgångar har ökat betydligt mer än den övriga befolkningens dito, främst på grund av kapitalinkomster.

Man kan argumentera för att Finlands stabila Ginikoefficient inte går att använda som argument för en mer marknadsliberal ekonomisk politik, eftersom Ginikoefficienten inte tar i beaktande att inkomstöverföringar som arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag och pensioner har hjälpt till att hålla inkomstklyftorna små. Inkomstöverföringarnas andel av finländarnas totala inkomster har också ökat stadigt sedan finanskrisens utbrott 2008. Om detta skriver bland annat Pekka Mäki-Fränti- 17.5.2019 på Finlands Banks bloggplattform Euro&Talous. Med andra ord: om man enligt marknadsliberal politik hade minskat på inkomstöverföringarnas storlek, hade med stor sannolikhet inkomstklyftorna ökat på så sätt att de gett utslag också med Ginikoefficienten. Man kan förvisso också argumentera för att mindre inkomstöverföringar skulle ha en positiv inverkan på lönenivåer och sysselsättning, men till exempel den så kallade aktiveringsmodellens och kiky-avtalets misslyckande talar inte nödvändigtvis för en sådan utveckling.

Alla föds fattiga

Harri Kreus menar för sin del att marknadsekonomin och frihandeln har minskat den absoluta fattigdomen i världen mer än någon annan åtgärd.

– Vi tror på en möjligheternas jämlikhet. Staten ska inte begränsa enskilda medborgares möjlighet att bli rika. Att folket blir rikare leder till en stark statsekonomi och en stark statsekonomi är den fattigas bästa vän. Det här uttalandet har vi faktiskt lånat av Vänsterförbundets Outi Ojala.

Alla människor föds ensamma och fattiga, eftersom vi i början av livet inte har något annat än vår kropp och vår hjärna, menar Kreus. Det enda som kan lyfta oss upp ur denna fattigdom är produktiv verksamhet, må den sedan vara utförd av oss själva, våra föräldrar, eller till exempel staten, säger han.

– Och om vi blir utan jobb och våra besparingar tar slut, så återbördas vill till den naturliga fattigdom som vi alla har börjat i.

Visst är det ju en vacker filosofisk tanke att vi alla föds fattiga och ensamma, men verkligheten ser ju inte ut så. I själva verket föds vi alla med väldigt olika förutsättningar, såväl ekonomiska som sociala och genetiska. Den som föds in i en rik familj har ju helt annan grad av frihet och möjligheter än den som föds in i en fattig familj. Hur ser du på det här?

– Som jag sa tidigare, så kan också staten vara den som skapar förutsättningarna. Jag vill poängtera att Liberala partiet inte förespråkar en så kallad ”nattväktarstat” som bara skulle ansvara för polis och säkerhet. Vi anser att den offentliga sektorn ska se till att finländarnas grundtrygghet säkras och att alla, med hjälp av grundskola och utbildning, får samma möjligheter att lyckas i livet.

Schweiz som modelland

Kreus upprepar flera gånger under intervjuns gång att Liberala partiet inte är ute efter att avskaffa den offentliga sektorn, utan tvärtom att förstärka den, genom att effektivera den och förmå den att koncentrera sig på sina grunduppgifter. Man vill drastiskt minska byråkratin genom att avskaffa onödiga tjänstemän, instanser och mellanskikt, avreglera ekonomi och företagande och genom att privatisera och utlokalisera sådan verksamhet som å ena sidan inte hör till den offentliga sektorns grunduppgifter, och där det å andra sidan också finns en potentiell marknad för den privata sektorn. Till exempel polis och militärväsende ser den före detta marinofficeren Kreus som naturliga monopol för staten, medan liberalerna traditionellt haft ett horn i sidan till spel- och spritmonopolen Veikkaus och Alko.

Som modellexempel lyfter Kreus fram Schweiz.

– I Schweiz betalar nästan ingen skatter på över 10 procent av sin inkomst. Schweiz har satsat på närdemokrati, och det finns ett samhällsfördrag med kantonerna och medborgarna att staten inte blandar sig mer än nödvändigt i deras affärer.

På vänsterkanten brukar Schweiz å andra sidan lyftas fram som ett av skräckexemplen på skatteparadis. En av orsakerna till Schweiz låga skatter är att landet är så attraktivt för storföretag och superrika som inte vill betala skatt i sina egentliga hemländer – detta trots att landet 2019 genomdrev en stor skattereform som de facto införde striktare regler och beskattning för utländska bolag. En annan faktor är att schweizarna betalar för samma samhällsservice som till exempel finländarna, med det undantaget att det i Schweiz rent tekniskt inte är skatter, utan avgifter, ofta platta sådana, snarare än progressiva. Till exempel hälsovårdsförsäkringen är obligatorisk och uppgår för en fyrapersonersfamilj till närmare 1000 euro i månaden.

Stöder basinkomst

Kanske något överraskande, har Liberala partiet tillsammans med De gröna och Vänsterförbundet varit bland de mest högljudda förespråkarna av basinkomst. På vänsterkanten har just frihetspotentialen i basinkomsten lyfts fram – en frihet att leva ett liv som kan fyllas med sådant som känns meningsfullt, snarare än slava under produktivitetens ok, om man vill smälla till med lite klassisk vänsterretorik. Det här är ändå en frihet som baserar sig på kollektivism, och Kreus väljer att inte argumentera för basinkomst ur ett frihetsperspektiv.

– Snarare än frihet handlar det i fråga om basinkomsten om att avskaffa byråkrati och flitfällor.

– Det nuvarande socialskyddssystemet är ett invecklat lapptäcke, där pengarna försvinner in i byråkratin i stället för att användas till det de borde användas till. Det är inte heller tillräckligt flexibelt för att ta i beaktande människors olika livssituationer, utan är rätt schematiskt och kan till och med förtrycka folk till att bli ”slavar under systemet”.

Hur ser ett gott samhälle ut?

– I ett gott samhälle kommer människan före ”maskineriet”, det vill säga, ett gott samhälle är ett sådant där frågor avgörs demokratiskt nära medborgarna, den offentliga makten håller sig till den rollen som den är avsedd för och breder inte ständigt ut sig med det ”allmänna goda” som förevändning.

Foto: privat

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.