Den moderna penningteorin hävdar att tanken om det statliga budgetunderskottet är en skadlig myt som bland annat förhindrar länder att lösgöra resurser för att skapa jobb, högkvalitativ sjukvård och en hållbar klimatpolitik. Recensenten har läst Stephanie Keltons bok Underskottsmyten och redogör för en av vår tids intressantaste national-ekonomiska konflikter.
USA:s beslut att överge guldmyntfoten och övergå till en ren fiatvaluta chockade världen år 1971. Femtio år senare sitter fantomsmärtan kvar, som en fast rotad del av den ekonomiska världsbilden. Den moderna penningteorin avfärdar däremot inte bara påståendet att statens pengar är begränsade, utan också den uppfattning som kommit att dominera världsekonomin: myten om det skadliga budgetunderskottet.
Nationalekonomen Stephanie Kelton har under de senaste åren etablerat sig som en av teoribildningens mest framträdande förkämpar. Som universitetsprofessor och ekonomipolitisk rådgivare, både i den amerikanska kongressen och för Bernie Sanders presidentvalskampanj, har hon fört in Modern Monetary Theory (MMT) i det politiska rampljuset. Med sin bok Underskottsmyten gör hon ett försök att sprida teorierna till de amerikanska hushållen – ett av få ställen där dagens nationalekonomiska tankesätt fortfarande håller streck.
Enligt Kelton och MMT bygger nämligen den väletablerade tanken på staten som ett hushåll i själva verket på ett missförstånd. Precis som ett hushåll måste spara eller förtjäna pengar för att kunna konsumera, måste staten – enligt det dominerande tankesättet – samla in de resurser som krävs innan den spenderar, genom beskattning eller lån. Kelton återkommer flera gånger till Margaret Thatchers berömda tal om att ”staten inte har någon annan penningkälla än de pengar som människor själva förtjänar”.
I sann MMT-anda menar Kelton att Järnladyn fått det hela om bakfoten.
I själva verket, menar Kelton, gäller detta tankesätt endast valutaanvändare – som hushåll, företag och lokala myndigheter. En monetärt suverän stat, som utövar exklusiv kontroll över sin egen valuta, är däremot inte valutaanvändare utan valutautgivare. Den skapar och förser de andra aktörerna med pengar, som den sedan beskattar bort i syfte att skapa en efterfrågan och kontrollera oönskade effekter – som arbetslöshet, inflation och ökade inkomstklyftor. Människorna behöver statens pengar, inte tvärtom. Och oavsett vad kanon säger kan en monetärt suverän stat aldrig få slut på dem.
Ingen gratislunch
Det är kort sammanfattat den förrädiskt enkla kärnan i den moderna penningteorin. Som Kelton, väl medveten om de flestas instinktiva reaktion, upprepade gånger konstaterar är det ändå inte frågan om någon ”gratislunch”. MMT avvisar inte ekonomins reella hinder och utmaningar, med Keltons ord handlar det istället om ”att särskilja reella begränsningar från de restriktioner som vi påtvingat oss själva och som det ligger i vår makt att ändra på”.
Genom att befria ekonomin från budgetunderskottets börda vill Kelton och MMT lösgöra tid och resurser för andra underskott, ”underskotten som spelar roll”. Underskott på jobb, på högkvalitativ sjukvård och infrastruktur, en ren miljö och ett hållbart klimat. Och så vidare.
Enligt Kelton är det ”fantasilöshet”, en oförmåga eller ovilja att byta perspektiv, som är orsaken till flera av dessa problem. MMT beskriver hon som ”ett användbart verktyg för att nysta upp den väv av knutar som vi alla – USA, den utvecklade västvärlden och utvecklingsländerna – är snärjda i”. Hon har en poäng: i en värld där dollarn fortsätter att inneha en särställning bland världens valutor och där underskottsmyten har blivit en global sanning, är behovet av lösningar och framtidsvisioner likaså globalt.
Det är med andra ord inte så konstigt att MMT har väckt intresse långt utanför USA, även i länder med mindre grad av monetär suveränitet, som Finland. Ekonomer som Jussi Ahokas och Lauri Holappa har bidragit till att skapa ett intresse för teoribildningen även här, trots dess implikationer för Finlands och eurosamarbetets framtid. Bör Finland lämna eurosamarbetet och återta sin monetära suveränitet? För flera MMT-ekonomer är svaret självklart.
Sedan vinner du?
I en av sina mera träffande liknelser jämför Kelton det nuvarande ekonomiska tankesättet med en 180 centimeter lång kille som konstant böjer på ryggen i ett hus med 2,5 meters takhöjd, eftersom han fruktar en allvarlig huvudskada om han sträcker på sig.
”Under alltför många år har vi nu gått runt med krökta ryggar trots att vi egentligen hade kunnat stå rakryggade och starka”, lyder Keltons slutkläm.
Boken är full med denna typ av illustrerande liknelser. Vissa landar klart bättre än andra, några är dessvärre aningen krystade. Keltons genomgående och uttalade vision att på ett pedagogiskt sätt nå ut till ”gemene man” är ändå beundransvärd. Oavsett inställningen till MMT är den perspektivjustering som teorin erbjuder ett välkommet inslag i debatten, i en tid då begränsningarna i vårt nuvarande ekonomiska tankesätt blir allt mer uppenbara.
MMT-ekonomerna har på många sätt följt Mahatma Gandhis gamla framgångsmaxim. Deras idéer har under årtionden viftats bort och förlöjligats av mainstreamekonomer, bara för att under de senaste åren segla upp som ett hot värt att lägga spaltmetrar på att bekämpa. Kritiken – ofta riktad mot vad som anses vara en överförenklad syn på inflation och statsbudgetens begränsningar – är varken nådig eller obefogad. Samtidigt fortsätter MMT-förspråkarna stå emot i vår tids intressantaste nationalekonomiska konflikt.
Stephanie Kelton fortsätter stå i främsta linjen och verkar, utgående från Underskottsmyten, inte ha några tankar på att retirera. Kanske är det här just den lättillgängliga sammanfattning som krävs för att göra MMT:s idéer bekanta för allmänheten. Att boken är lättillgänglig betyder däremot inte att den är lättläst – och då syftar jag inte på språket i Johan Wollins vassa översättning. Den skavande känslan av att något inte står rätt till som boken lämnar mig med, påminner mig snarast om uppgörelsen med barnatron. Det kunde tyda på att MMT är något på spåren.
Stephanie Kelton: Underskottsmyten – Modern penningteori och konsten att bygga en bättre ekonomi. Översättning: Johan Wollin.
Verbal förlag, 2020.
