Det gångna coronaåret har kantats av en rad debatter kring representation och mångfald inom kulturfältet i Finland. En av dem var debatten kring Nationalteaterns pjäs Kaikki äidistäni (scenversionen av Pedro Almodóvars film Todo sobre mi madre). Startskottet till debatten var en diskussion på sociala medier kring valet av en manlig skådespelare, Janne Reinikainen, till rollen som transkvinnan Agrado. Diskussionen fick konstnären Camille Auer med fler att skicka ett öppet brev (11.9) till teaterns ledning, i vilket de ifrågasatte rollbesättandet och konstaterade att det handlade ”om det samhälleliga strukturella våld som riktas mot transpersoner, negativ representation, förstärkandet av stereotypier och om vem som ses som potentiella scenartister”.
Turerna kring rollbesättandet, kritiken mot det och teaterns sätt att svara på kritiken ledde till en ganska hård debatt som vid sidan om transfrågor, bland annat kom att handla om konstens frihet, om vem som får spela vad och om konstens ansvar. Teatern beskylldes även för svagt ledarskap och en del uppfattade även transfältets kritik som ett hot mot teaterkonsten i sig. I en längre essä (Apu 16.10) frågar sig teaterkritikern Suna Vuori om kritikerna ens förstår teaterns unika språk, det kontrakt som upprättas mellan scen och publik som möjliggör att skådespelarna kan gestalta vad som helst. För den som missade debatten rekommenderar jag Lasse Garoffs kommentar (16.9) i Svenska Yle.
I essän PK, eller Konsten att dominera utan att argumentera (2011) analyserar författaren Stefan Jonsson användningen av begreppet ”politiskt korrekt” (PK). Han konstaterar att begreppet ofta har använts mot ”förespråkare för kvinnors, etniska minoriteters, homosexuellas rättigheter” i syftet att banalisera dessas krav gällande mångfald eller representation. Begreppet kan spåras till 1990-talets USA och till att de amerikanska universiteten och collegen som tidigare varit mer eller mindre vita och manliga institutioner, plötsligt bestod till 20 procent av studerande med en afrikansk, asiatisk eller latinamerikansk bakgrund och till 55 procent av kvinnor. Med dessa nya studerande föddes även kraven på mångfald gällande texturval och rekrytering samt en kritik av olika former av diskriminerande praktiker, som av kulturkonservativa uppfattades som åsiktscensur och stalinism.
Många av de argument som anfördes i 1990-talets USA hittas även i debatten kring Nationalteatern och liknande debatter. Sanna Ukkola, känd som en frän debattör genom sina förlöjligande artiklar om bland annat minoriteters frågor och kulturell appropriering, konstaterar i en kolumn i Iltalehti (17.9) att ”vi” fick bevittna ”ett absurt skådespel, en fars – kanske rentav en galen komedi, då Nationalteatern började klåpa i takt med ’rättrognas’ marschorder” och ”på grund av några enstaka gnällspikars känsloutbrott”. Hon beskyller teatern för politisk korrekthet och i diskussionen under hennes kolumn hyllas hon närmast som en hjälte och en sanningssägare.
Stefan Jonsson menar att den starka reaktionen mot demokratisträvanden handlar om rädslan för att förlora sina positioner, om att bli tvungen att göra saker på ett nytt sätt. ”PK” eller politisk korrekthet är, enligt honom, ett effektivt sätt att tysta ner demokratiförespråkare och fungerar som en ”politisk örfil”. Andra begrepp som i dag används som slagträ och ses som ett hot mot konsten med stort K, kunde vara ”representation”, ”intersektionell” och ”identitetspolitik”.
Men det är inte enbart Ukkola och hennes fans som i debatten använde sig av ett starkt och affektivt språk för att protestera mot kritiken från transfältet. Även i min lilla bubbla på FB stötte jag på finlandssvenska kulturarbetare, som jag uppfattat som både öppna och nytänkande, men som nu jämförde transaktivisternas kritik med fascism och skrev om ljuden från ”stöveltrampen”. Transaktivisterna blev inte sällan utmålade som överkänsliga och deras kritik sågs som ett slag och hot mot konstens frihet och yttrandefriheten. Men hur skulle det vara om vi skulle ändra ordet transaktivist till finlandssvensk eller kvinna – hur orimlig skulle vi då tycka att önskan om representation på scenen var?
Även om jag, liksom Suna Vuori, drömmer om en tid ”då jämlikhet och odelbara mänskliga rättigheter förstås så brett, att alla kan spela alla utan att någon måste uppleva det som ett hot mot sitt jag och sitt människovärde”, är det skäl att påminna om att vi ännu inte där. Fortfarande finns det strukturer på kulturfältet som gör det svårare för personer med normbrytande kroppar och funktionalitet att ta plats på teaterscenen. Samma gäller även rasifierade personer eller representanter för olika kultur- och språkminoriteter. Frånvaron av dessa kroppar och röster på scen gör att frågan om representation blir annorlunda än för dem som utgör normen.
Så länge konstens fält fortfarande utesluter en del av befolkningen är talet om konstens frihet problematiskt. Därför måste vi stanna och lyssna på dessa röster, sluta se dem som hot mot vårt varande och fråga oss vad vi kan göra annorlunda för att nå den punkt där konstens frihet gäller alla.
