Yttrandefrihet och identitetspolitik

av Lea Strang

Frågan om politiseringen av konst är återigen ytterst aktuell, men den här gången på närmare plan. Både i Norge och i Danmark är stämningen upprörd efter antirasistiska utspel. Men trots de liknande omständigheterna har reaktionerna i de två ländernas medier varit motsatta.

Konst och politik har länge varit nära sammankopplade. I auktoritära regimer och diktaturer har konsten ofta använts för att slå tillbaka mot ledarna. Men i fria samhällen är det allt vanligare att vilja avnjuta konsten som ett sätt att fly verkligheten, och däribland politiken.

Störtandet av statyer är ett praktexempel på då konsten politiserats. Det är inget nytt fenomen och det har ofta skett under krissituationer eller som ett sätt att markera slutet på en tidsepok. Statyvältningar såg vi senast i USA, i samband med Black Lives Matter-protesterna. I USA råder det inte krig, men statyerna har blivit kritiserade för det förflutna de representerar. Nu har fördömandet av rasismen och kolonialismen, och den konst de fört med sig, även tagit sig hit till Norden.

Kunskap, inte ideologi

I somras undertecknades en uppmaning mot strukturell rasism av runt 130 studerande vid Konsthögskolan i Oslo (KHiO). De vill ha en antirasistisk undervisning och kom med flera konkreta förslag kring hur saker kan ändras i pensum, några av punkterna inkluderar kurser i normkritik och mer feministisk och postkolonial teori. Konflikten uppstod då en grupp på fem studerande gick ut med att de inte höll med. De är oroliga för den akademiska friheten, och att identitetspolitiken ska ta över deras undervisning. I Morgenbladet (02.08.2020) går det att läsa en del av vad de har skrivit: ”Vi vil ha kunnskap, ikke ideologi. Kvalitet, ikke politikk. Perspektiver, takhøyde og redelighet, ikke indoktrinering”.

I de norska tidningarna KlasseKampen och Khrono hittar man intervjuer och artiklar där det ges en uppfattning om att gänget blivit något kontroversiella på KHiO, efter att de gått ut som motståndare till den antirasistiska rörelsen på konsthögskolan. Några av dem beskriver själva i intervjuerna att de känner sig censurerade och upplever att de får motta hot.

Den tidigare rektorn Måns Wrange har nu avgått. Han skriver att det är på grund av en familjesituation, men att hans roll i debatten också haft en inverkan. Wrange säger sig alltid  ha stått för en jämställd och mångkulturell skola, men i debatten som nu förs på KHiO har han därför ibland uppfattats som partisk och enig med den antirasistiska gruppen.

Den danska slavhandeln

Till skillnad från debatten i Norge är det de antirasistiska aktivisterna som mött hårdast kritik i Köpenhamn. Diskussionen har pågått under en längre tid, men uppmärksammades efter att en video dök upp på den danska konstplattformen I Do Art. I videon ser man hur en gipsbyst som tidigare suttit i Charlottenborg slotts festsal skruvas loss och välts ner i kanalen bakom slottet. Gipsstatyn föreställer Kung Fredrik V, som är grundare av Det Kongelige Danske Kunstakademi och som styrde Danmark under 1700-talet.

Gipsbysten ansågs stötande eftersom Fredrik V på flera sätt var inblandad i den danska kolonialismen. Charlottenborg finansierades av en man vid namn Ulrik Frederik Gyldenløve,- som ägde ett av de första dansk-norska slavskeppen. Slavskeppen transporterade slavar från Västafrika till Danska Västindien, och därifrån sockerrör, tobak och bomull tillbaka till Danmark. Man tror att sammanlagt cirka 120 000 slavar transporterades med de danska skeppen.

Kung Fredrik V tog även själv över kolonin Danska Västindien 1754, numera känt som Amerikanska Jungfruöarna. Danska Västindiska- Kompaniet, ett företag som utnyttjade triangelhandeln, blev också den danska statens.

På I Do Art hittas det även en förklaring. Den anonyma gruppen konstnärer berättar att aktionen gjordes i solidaritet med alla de som måste leva med följderna av den danska kolonialismen.

Dessutom förklarar de vad de ville uppnå. ”Ved at synke Frederik V i kanalen ønsker vi at italesætte de måder, hvorpå kolonitiden er usynliggjort, men stadig har direkte konsekvenser for minoritetsgjorte mennesker inde og uden for kunstakademiet. Vi ønsker en kunstverden, der forholder sig til og tager ansvar – ikke kun for fortidens handlinger, men for de måder hvorpå kolonialismen stadig er aktiv i dag” (6.11.2020).

Aktivisterna har fått mycket kritik. Konstakademins rektor Kirsten Langkilde har själv gått ut och sagt att vandalism och stöld är kriminella handlingar oavsett kontext.

Konstskolorna har båda hamnat i en likadan debatt som bottnar i politiseringen av konst. Men reaktionerna aktivisterna mött är inte desamma. I Oslo är den antirasistiska gruppen större, och artiklarna skrivs med den som utgångspunkt. Händelsen beskrivs som en debatt, en diskussion kring antirasismen i konstutbildningen. Kanske möter de danska studenterna hårdare kritik på grund av sitt tillvägagångssätt? Eftersom de förstört en staty beskrivs situationen som vandalism och stöld i all sorts media, och motivet bakom handlingen når sällan fram. Aktivisterna på Det Kongelige Danske Kunstakademi har helt enkelt haft det svårare att skapa diskussion i media, trots ett mer rakt på sak sätt att närma sig frågan.

Lämna en kommentar