Cirka 16 procent av Finlands befolkning har utländska rötter. Trots det är det väldigt få invandrare som lyckas kravla över tröskeln till det finländska konst- och kulturfältet. Nu ska det bli ändring på det.
En arbetsgrupp tillsatt av Undervisnings- och kulturministeriet föreslår nya riktlinjer för att främja den kulturella mångfalden inom kulturbranschen. Arbetsgruppens slutrapport överlämnades till statssekreterare Tuomo- Puumala (C) den 20 januari.
Ny Tid bad om en intervju med kulturminister Annika Saarikko (C) för att komma underfund med vad som är i görningen. Vi fick istället en 20 minuters pratstund med Puumala.
– Vi har påbörjat jobbet med att utveckla en handlingsplan som ska se till att arbetsgruppens rekommendationer blir verklighet. Vi ska bland annat se över finansieringen av kulturprojekt och kriterierna för rekryteringen av personal för att trygga den kulturella mångfalden, säger Puumala.
Vad är det för konkreta reformer som är att vänta?
– Det kan jag inte ännu säga i detta skede av beredningen. Vi har inte kommit så långt i arbetet med handlingsplanen än så länge. Men det är klart att statsmakten måste gå i bräschen för kulturell mångfald.
Kommer ni att gå in för kvotering och positiv särbehandling?
– Det tror jag inte. Det finns andra sätt att visa gott exempel när man rekryterar personal inom kulturbranschen. Det viktigaste är att satsa på effektiv integration så att kulturarbetare med utländska rötter kan få jobb på finska eller svenska i olika sammanhang.
Vår tidigare kulturminister Sampo Terho (Blå) körde ett enspråkigt, monokulturellt och finsk-ugriskt race. Hur ska ministeriet gardera sig mot sådana maktkupper i framtiden?
– Ingen kulturminister sitter för evigt på sin post. Det hör till demokratins väsen att kulturministrar byts ut och att de politiska fokusområdena stöps om. Inget är bestående i ett flerpartisystem.
Morot och piska behövs
Utvecklingschef Ann-Jolin Grüne på Luckan satt med i den arbetsgrupp som manglade fram utkastet till en ny strategi. Grüne leder Luckans integrationsverksamhet i Helsingfors.
– Det är viktigt att delaktiggöra och involvera människor från olika kulturer i kulturbranschen. Och det förutsätter att vi också vänder oss till dem som konsumerar kultur och utvecklar olika former av publiksamarbete, säger Grüne.
Hur ska det gå till?
– Det är viktigt att frågor om mångfald blir ett kriterium för finansieringen. Det behövs regelbunden uppföljning. I den här handlingsplanen föreslår vi att den integreras i de årliga resultatdiskussionerna med institutioner som får statsandelar och införs som kriterium i projektfinansieringar.
Utan sanktionssystem blir fagra avsikter sällan verklighet. Vem ska övervaka att mångfalden tryggas?
– Hur väl handlingsplanen lyckas öka kulturell mångfald med de här redskapen borde följas upp. Gärna av en arbetsgrupp där även externa aktörer är med i synnerhet från målgruppen.
Rasistiskt kulturfält
Ceyda Berk-Söderblom på organisationen Globe Art Point vill gå ett steg längre än så.
– Finland har ju infört könskvotering för att se till att könsbalansen och jämställdheten tryggas. Det kan inte vara så svårt att införa positiv särbehandling som beaktar den kulturella mångfalden i det här landet, säger hon.
Berk-Söderblom är ordförande för organisationen Globe Art Point som företräder kulturarbetare med utländsk bakgrund, men som numera är bosatta och verksamma i Finland. Berk-Söderblom hade en tongivande roll i den arbetsgrupp som överlämnade sin rapport till statssekreterare Tuomo Puumala i januari.
– Det finska kulturfältet är rasistiskt och diskriminerande, vilket framgår av till exempel EU:s enkäter. Nu måste vi korrigera det här missförhållandet, säger Berk-Söderblom.
Hon betraktar kulturfältet i till exempel Berlin och Amsterdam som positiva förebilder för kulturell inkludering.
– Den största stötestenen är attityderna bland de chefer som är gatekeepers inom det finska kulturfältet. Mångfald och social inkludering är inte ett projekt. Mångfalden ska genomsyra all verksamhet.
Berk-Söderblom jobbar via sitt företag MiklagårdArts bland annat med att producera och koordinera kulturevenemang. Trots hennes hårda kritik mot den finska kulturbranschens tillkortakommanden är hon nöjd med ministeriets initiativ.
– Arbetsgruppen hade en bred sammansättning. Vi blev genuint involverade. Det bådar gott för ministeriets framtida arbete med att ta fram en strategi.
Babels torn som hinder
Berk-Söderblom är från Turkiet, talar flytande engelska och integreras på svenska. Finskan har därför hamnat på efterkälken. Hon understryker betydelsen av att flexa språkmässigt för att engagera invandrare med bristfällig finska och svenska så att de kommer in i den finska kultursfären.
– Jag erbjöds möjligheten att delta i arbetsgruppens sessioner med hjälp av en tolk som tog mig över språkmuren. Det är jag tacksam för.
Ann-Jolin Grüne tänker i samma banor.
– Om man inte kan finska eller svenska är det svårt att knyta viktiga kontakter i kulturfältet. Utan kontakter är det svårt att hitta ett jobb. Och utan ett jobb lär man sig inte språket. Det blir en ond cirkel. Vi behöver fler inkörsportar för kulturarbetare med utländsk bakgrund, säger Grüne.
Hon ger ett absurt exempel på kulturbranschens exkluderande regelverk.
– Du kan inte bli medlem i Suomen Kirjailijaliitto om du inte har publicerat på finska. Det räcker inte att du är finsk medborgare och författare, är bosatt i Finland och har gett ut böcker. Utlandsfödda författare förblir därmed utanför viktiga nätverk för finländska författare.
Grüne aktar sig för att gå till frontalangrepp mot det finlandssvenska kulturfältet, men hon ställer ändå en retorisk fråga som träffar pudelns kärna.
– Hur många personer med utländsk bakgrund sitter i de finlandssvenska fondernas styrelser? Alltså de styrelser som drar upp riktlinjer för de kulturella satsningar som får understöd på svenskt håll i Finland, frågar hon.
