Om du är författare, eller någon annan typ av Offentlig Människa som Skapar, är det första du kommer att märka om marknadsföring att du bör ha en profil. Ett varumärke, helst något dramatiskt som säljer. Olycklig barndom är en guldgruva, en diagnos, posttraumatiskt stressyndrom är grädden på moset.
Detta är till stor del bra, eftersom det är lättare för publiken att få ett grepp om dig och följaktligen gilla eller ogilla dig. Men hur långt kan man dra sin image utan att man blir en parodi på sig själv?
När min första intervju kom i tryck blev jag förskräckt. Den visade sig handla till tio procent om min debutroman och nittio procent om min diagnos. Plötsligt var jag Österbottens Bipolära Science-fiction-författare. Jag gick ändå med på att den skulle publiceras. All reklam är bra reklam, tänkte jag.
Och visst var det många som hörde av sig. Så stark du är. Vilken kämpe. Det smekte självklart mitt ego, men samtidigt kändes någonting inte rätt. Intervjun handlade ju inte om mig som person överhuvudtaget. Den var nästintill en snyfthistoria om mobbning, utfrysning och psykisk ohälsa.
En specifik sak jag minns är att jag ombads dra ner tröjlinningen och visa min fjärilstatuering för fotot. Sedan blev det så att den betydde att jag slagit mig fri från mina problem och blomstrat som Askungen. Här är min hemlighet: den betyder ingenting. Jag tyckte den var fin.
Det konstnärliga lidandet fascinerar. Vi gillar att se den skapande personen som något ogripbart, lite övernaturligt kanske. Ett plågat geni som använder sin djupa vånda för att frammana fantastisk konst. Det romantiserade begreppet om ödet och att ”detta aldrig skulle ha hänt om du inte gått igenom så mycket svårigheter” är något vi hör mycket av.
Det är fullt förståeligt. Det säljer nämligen. Alla älskar historier om en uppstånden, någon som varit på botten och krälat upp därifrån, därför är vinkeln gynnsam både för mediakanalen ifråga och dig själv. Samtidigt framför det ett smågiftigt budskap om att smärta förvandlas till framgång och att du måste lida för att bli en bra konstnär.
Därefter vill jag nämna att det här också har fina följder. Det inger hopp. Folk i samma sits blir inspirerade. Unga med liknande upplevelser och drömmar har skrivit till mig och berättat hur mycket jag gett dem. Det värmer in i själen, och därför fortsätter jag gnata om mitt liv med bipolär sjukdom och OCD, om mobbningsbakgrund och ångest på min Instagramprofil. Jag pratar gärna i media om mina problem och mitt liv, så länge det inte blir något som definierar mig. Den där Bipolära Författaren trademark vill jag helst inte vara.
När du ska ut i tryck är det väldigt gynnsamt att ha en låda. Min är något i stil med ”vild Österbottning med svart eyeliner skriver science fiction och lyssnar på death metal”. Och detta har jag medvetet odlat, även om bilden är förenklad och lite komisk. Men den är ju inte heller osann, och den fungerar.
Frågan som ofta dyker upp i mitt huvud är hur långt man kan dra detta. I vilket skede blir jag en 2D-figur? Är det bra att vara en 2D-figur? Kommer folk att skratta eller imponeras? Hur mycket kan jag prata om mina diagnoser utan att offerkoftan kommer fram? Utan att man tror att jag vill bli ömkad?
Offentligt konstnärskap är en balansgång mellan vad som är du och vilka drag du vill visa upp i media. Hur du vill att främlingar ska uppfatta dig.
Hur förhåller man sig till sin sociala-media-plattform, Instagram i mitt fall? Ska man följa samma tumregler som på en första dejt och undvika de tre Nej:en: politik, religion och expartner? Kanske försöka att inte ta för mycket selfies för att inte verka ytlig och egenkär? Men jag som gillar selfies, då?
Föga förvånande gästas min inbox ibland av män som vill konvertera mig och få mig att inse mitt bristfälliga val av livsstig och hur jag borde sköta min image utåt. Till dem har jag äntligen lärt mig säga: ”bruh, unfollow-knappen är där”.
Konstnären är ett gäckande väsen, precis utom räckhåll, lite farlig. Ett avskräckande exempel, som en av mina redaktörer en gång föreslog. Det har jag tagit till mig. Och så fortsätter jag gå på den smala brädan mellan människa och arketyp. Lite mera 2D offentligt, lite mindre privat. Ett författarnamn, ett annat som är mitt alla timmar jag inte skriver. Båda är jag. Roller är inte alltid negativa. Tråkigheter kan mjölkas, såväl som lycka.
Men ingen, jag upprepar, ingen behöver lida för att bli konstnär. Poeter behöver inte vara olyckliga. Författare behöver inte vara genier. Och så vidare. Hur mycket av dig själv du vill blotta i media: ja, det bestämmer du själv. För att vara konstnär behöver egentligen bara ett villkor uppfyllas: att du skapar.
