Konst och kultur kan rädda demokratin

av Elis Karell

Kulturfondens vd Sören Lillkung har förståelse för kulturarbetarnas frustration. Men coronakrisen är långt ifrån det enda hindret för en bättre kulturpolitik.

Få branscher har drabbats lika hårt av covid-19 som kulturbranschen och den kreativa sektorn, visar en färsk undersökning från konsultföretaget EY. Till och med turistnäringen har kommit undan med lindrigare skador än kulturbranschen som förlorade 31 procent av sin totala omsättning under 2020 i Europa. Endast flygtrafiken led större förluster.

Kulturbranschen är ingen liten eller obetydlig bransch. Vi konsumerar alla dagligen kultur och underhållning i någon form och bara i Finland sysselsätter branschen 135 000 personer. Då är det inte så långsökt att fråga sig varför hela sektorn har tillåtits krascha så hårt, samtidigt som massiva offentliga stöd pumpats in annanstans. Teatrar, museer- och musikscener har varit stängda medan restauranger och köpcentrum har fått hålla öppet, med betydligt färre begränsningar.

Kan det vara så att kulturen inte åtnjuter samma respekt och uppskattning som andra branscher bland våra beslutsfattare?

– I allmänhet tycker jag att vi talar för lite om konstens och kulturens betydelse, på vilket sätt vi som människor behöver dem. Det blir kanske enklare och billigare om vi får tro att den är något sekundärt, säger Sören Lillkung, vd för Svenska kulturfonden.

– Tyvärr verkar hanteringen av kulturarbetarnas situation tyda på just det, att konst och kultur uppfattas som något mindre viktigt i rikspolitiken. Regeringens beslut har varit osymmetriska och inkonsekventa, och särskilt för frilansare inom kulturbranschen är det förståeligt att det irriterar. Många hamnar i en situation där de varken kan hyra lokaler och ta in publik eller få inkomst via institutionerna, som inte anställer nu.

Kulturarbetarnas svåra situation har präglat de privata finansiärernas verksamhet under det gångna året. Redan i april lanserade Kulturfonden och Konstsamfundet tillsammans coronabidraget Kultur under tiden, med fokus på frilansande konstnärer och kulturarbetare. Mängden ansökningar slog alla tidigare rekord.

I december utlystes Kultur under tiden 2, denna gång med fokus på teatrar och andra kulturinstitutioner.

– Den röda tråden för oss har hela tiden varit att mobilisera inför framtiden. Vi vill inte att våra teatrar och institutioner ska köras i botten så att de inte längre kan anställa, utan att de snabbt kan komma igång igen efter krisen.

Kulturpolitiken släpar efter

Kulturarbetarnas och -institutionernas vardag har inte alltid varit frid och fröjd före coronakrisen heller. Den offentliga kulturbudgeten i Finland är betydligt lägre än i grannländer som Sverige och Norge, både totalt och per capita.

Lillkung ser vissa historiska skäl till den relativt snåla offentliga uppskattning det finländska kulturlivet länge har kämpat med.

– Vårt kulturliv är helt enkelt mycket yngre. För det första är vi en ganska ung stat, och dessutom har vi drabbats värre av bland annat krigsskadestånd än andra nordiska länder, som har haft mycket bättre förutsättningar för att bygga upp sina kulturliv.

– För det andra har vi i Finland inte kommit lika långt i att integrera konst och kultur som en bestående del av det offentliga livet. Sverige och Norge har haft mera tid och resurser att göra det, men de har framför allt kommit längre rent tankemässigt. I Sverige har exempelvis den kreativa ekonomin börjat blomstra och blivit en viktig del av näringslivet. Vi i Finland borde bli mera upplysta om vad en större uppskattning för konst och kultur kan betyda också ekonomiskt.

Att kulturpolitiken släpar efter är enligt Lillkung inbyggt i systemet. De stora besluten tas ett regeringsprogram i taget, och efter några år kommer nästa regering och gör nya beslut utan att nödvändigtvis bedöma vad som gick bra eller dåligt efter de senaste besluten. Kulturpolitiken blir oundvikligen kortsiktig.

– Det är främst det här som gör mig bekymrad. Vi lever just nu i en vändpunkt. De så kallade tipspengarna kommer att minska drastiskt, och skuldsättningen efter coronakrisen gör det i värsta fall lockande att dra över konst och kultur med röd penna utan att tänka efter. I stället borde vi slå oss ner tillsammans, både från den offentliga och privata sidan, och fundera på hur den här strukturomvandlingen kunde göras på ett hållbart sätt.

Stöd konsten, inte affärsverksamhet

Den centrala frågan inom all kulturpolitik, för såväl den offentliga sektorn som för privata finansiärer, handlar naturligtvis om hur pengarna ska fördelas. Vem ska få stöd? Vilken sorts kultur ska stödas, vilken inte? Hur ska tyngdpunkterna balanseras?

– Själv är jag faktiskt lite tudelad. Jag tror hårt på den fria konsten, att det måste finnas stöd för dem som har kapaciteten att ge oss det vi inte visste att vi vill ha, det som är nytt och överraskande. Det är ju då konst är som bäst.

– Samtidigt måste vi vara noggranna med vem som får åtnjuta sådant stöd. När det fria växer och blir mera tillämpat kan man fråga om det borde klara sig själv på marknaden. Vi i Finland vill ofta blanda ihop det fria och det tillämpade, medan man exempelvis i Sverige eller i London är mycket bättre på att hålla dem isär. De har många stora privatteatrar som lyckas göra lönsam affärsverksamhet genom att ständigt bjuda på samma musikaler i lite ny förpackning, vilket jag nog tycker att är konst, men absolut inte fri konst. På lång sikt är det inte hållbart att stöda den sortens kulturinstitutioner med massiva offentliga medel om vi också vill ha ett mångsidigt fritt konstfält.

Lillkung medger att balansgången mellan det fria och det tillämpade är knepig, och försvåras ytterligare av förändringar på arbetsmarknaden och i samhället. Coronakrisen har understrukit den prekära situation som en stor del frilansande konstnärer och kulturarbetare befinner sig i, men det är inte över en natt situationen har uppstått.

– När jag själv började studera på Sibeliusakademin trodde jag att jag skulle få ett gravstenskontrakt på något operahus i Tyskland, men så blev det inte. Redan då jag blev klar i början av 90-talet började kortare tidsbundna kontrakt bli allt vanligare.

Dels är det en publikfråga, uppskattar Lillkung. Publiken vill se nya ansikten, alltså måste de som står på scen hela tiden rotera. Samtidigt finns det från arbetsmarknadens håll en förväntning på konstnärer att vara mångsidiga och kunna stå på flera ben för att skapa en hållbar karriär för sig.

– Det kommer inte att bli som förr. Men vi måste ändå kunna ge konstnärer möjligheten att göra det man är bra på och vill göra. Det förutsätter både offentligt och privat stöd, mångåriga arbetsstipendier så att man verkligen har möjlighet att fördjupa sig och utveckla konstarten då arbetsbilden blir allt mera tillämpad. Utan fördjupning blir vi livlösa, den mänskliga tillväxten stannar.

Bildningen en ödesfråga

Framtiden för kulturbranschen ser ännu osäker ut och det finns inga enkla lösningar. Lillkung efterlyser mera kulturpolitisk diskussion.

– Vi är ju jättebra på att bygga tankesmedjor som funderar på ekonomisk politik och näringsliv, men vi borde också ha utrymme för kulturpolitiska tankeoaser. Våra beslutsfattare behöver matas med annan fakta än bara kortsiktiga trender.

– Också den offentliga diskussionen är viktig. Själv läser jag ofta svenska dagstidningar, och den kulturpolitiska diskussionen där är utan tvekan mera mångsidig än hos oss.

Vad måste vi särskilt tänka på inför framtidens kulturpolitik?

– Jag tycker att kulturpolitiken kunde fokusera mera på bildning, ända från och med dagis och skola. Det skulle inte bara sysselsätta våra konstnärer och kulturarbetare, utan också vara otroligt värdefullt för vår demokrati. Alla borde få komma i kontakt med konstämnen, eftersom dessa är helt centrala när det gäller att lära oss självkänsla, dialog och att förstå oss själva och varandra.

– Det talas mycket nu om att demokratin är hotad, och det stämmer så länge vi som människor inte får vara de vi är. Konst och kultur ger oss verktygen vi behöver för att ta hand om oss själva och varandra, för att rädda demokratin. Det är från människan demokratin börjar, och det går inte att rädda den på något annat sätt.

Foto: Eva Persson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.