Kritikbyrån – vinna eller försvinna?

av Pontus Kyander

Svenska kulturfonden har sedan 2020 finansierat Kritikbyrån, ett treårigt projekt för att stötta den svenskspråkiga kritiken i Finland. Huvudparten av de 380 000 euro som Kulturfonden bidrar med går till att förstärka det svagaste ledet i det kritiska systemet: honoraren som dagstidningar och tidskrifter betalar till de enskilda kritikerna. Envar som fått en text publicerad i Hufvudstadsbladet eller någon av tidskrifterna vet att det inte är mycket att skriva hem om. Efter skatt ett par tior, en ambitiös essä kan ibland ta sig över 100 euro.

Effekten är att skrivande på kulturfältet är en hobby, snäppet över insändarförfattandet. Försörjningen måste komma någon annanstans ifrån. Bara den som har full pension, a-kassa, lön eller stipendium kan på allvar ägna sig åt kulturellt skriftställarskap.

Honoraren i våra västra grannländer är 3–5 gånger större i stora och medelstora dagstidningar. Inte ens då blir kulturskribenten fet. Men det går, jag har försörjt mig själv och fyra barn med sådana inkomster i Sverige. Försörjningsaspekten är emellertid bara en sida. För läsarna är det mer avgörande att kritikern formas och växer, skapar sitt kunnande i skrivprocessen. Du måste komma upp i volym och rutin för att skriva bra kritik. När du skriver mer blir texterna bättre. Själva skrivandet är din skrivskola.

Därför har det ”dubbleringsarvode” som Kritikbyrån betalat ut under 2020 varit otroligt viktigt, inte bara som en uppmuntran till de enskilda skribenterna utan som ett instrument för att höja den svenskspråkiga kritikens nivå i Finland. Men pengarna räcker bara till en mindre del av all kritik som publiceras. Knappt hade halva året gått, så var min egen kvot konsumerad, och det var förmodligen inte unikt.

År 2021 är upplägget annorlunda. Man börjar med att lägga till 80 procent av det ursprungliga arvodet för de första artiklarna, sedan sjunker tillägget efterhand till 30 procent för dem som skriver mer. Det kan se rättvist ut, men systemets brist är att det blir en bonus för dem som skriver mycket lite, men för dem som skriver mer blir den ett incitament att bromsa.

Men vem är egentligen ”kritiker”? Den som emellanåt skriver en recension, eller den som har en del av sin yrkesprofil baserad i skrivandet? Systemet gör varken till eller ifrån om det är en kår av egentliga kritiker man vill åstadkomma. Man brer smöret ytterst tunt, men är det ens på brödet eller bara på bordsskivan?

Så här borde det se ut: bidraget bör inte betalas ut förrän skribenten kommit över ett visst antal kritiska texter. Den tröskeln kan vara låg, 4–5 texter. Därefter kan tillägget betalas jämnt (dubbleras) eller ännu bättre ha en stigande kurva. Därmed skulle vi få en stabilitet för dem som skriver mer, ett par texter i månaden, och vi skulle få en kår av skribenter med viss yrkesprofil.

I nuvarande form gör bidraget varken till eller ifrån, om det är en kår av kritiker Svenska kulturfonden önskar. Det är vinna eller försvinna för det här systemet. Vinna, hoppas jag.

Foto: Kevin Dooley/Flickr

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.