Tre frågor till Hannele Mikaela Taivassalo

av Janne Wass

ordförande för Finlands Svenska Författareförening, om föreningens utredning om finlandssvenska författares ekonomiska situation. Undersökningen gäller inkomsterna 2019, alltså före coronapandemin.

1. Vad skulle du speciellt vilja lyfta fram ur undersökningens resultat?

– Dels förstås de konkreta siffror som visar hur låga inkomsterna är – medel-inkomsten bland respondenterna är 16 500 euro i året (primärinkomster från författarskapet), men över hälften av respondenterna når inte ens upp till den medelinkomsten – dels också hur osäker och varierande författarekonomin är, både från månad till månad och från år till år, för att inte säga i olika skeden av livet.

2. Vilka åtgärder efterlyser du för att förbättra författares ekonomiska trygghet?

– Vi har ett välfungerande stipendiesystem i Finland, ett system som också tryggar den fria konsten. Det ska vi utveckla. Det är förstås på inga vis heltäckande: de professionella konstnärer som blir utan stipendier är betydligt fler än de som får, konkurrensen är hård. Vi måste också se till att de som varit aktiva konstnärer inte hamnar i ett inkomstvakuum när förmågan till arbete möjligen sinar. Antalet statliga konstnärsstipendier och konstnärspensioner borde alltså höjas. Av undersökningen ser vi att det i snitt tar 2,5 år att skriva ett verk – på ett litet språkområde som Finland, för att inte tala om Svenskfinland, är det för de allra flesta skrattretande omöjligt att under skrivåren överleva på bokförsäljning, det är bra om inkomsterna för en bok täcker ens någon månad.

3. I sina kulturpolitiska program (se s.20 i denna tidning) lyfter Vänsterförbundet och De gröna fram basinkomst som en dellösning på kulturarbetares osäkra ekonomi. Hur kommenterar du det?

– Jag är principiellt för basinkomst, men det beror på enligt vilka modeller den förverkligas. Om den fria konsten kan garanteras sin frihet så är jag för, men om konstnären binds till någon form av arbetsgivare eller beställare eller i de fall dylika krav uppstår, så nej. I en fungerande demokrati är konsten inte bunden till någon eller något som kan påverka dess innehåll eller form.

Bonusfråga för webbversionen: Den 9 februari mottog kulturminister Annika Saarikko ett förslag om ändring av lagen om understöd till författare och översättare. En arbetsgrupp tillsatt av kulturministeriet förslår att den totala summan som betalas till författare och översättare inte längre ska vara kopplad till bibliotekens bokanskaffningar, utan ett årligt fast anslag ska instiftas. Vidare ska den nämnd som besluter om bidrag läggas ner, och ansvaret överföras på Statens konstkommission. Den nu gällande lagen är från 1961, och sedan dess har till exempel konstnärspensioner och övriga system för social trygghet utvecklats, och på basis av detta föreslår arbetsgruppen också att stipendier inte längre betalas ut på sociala grunder. Kort, hur kommenterar du det här förslaget? Tummen upp eller tummen ner?

– Summa summarum tummen upp – vilket ju knappast är förvånande, eftersom FSF, genom verksamhetsledaren Johanna Sandberg, har varit med i nämnda arbetsgrupp och UKM har föredömligt hört berörda parter och med skickliga öron lyssnat på fältet. Mycket har förändrats med tiden, så det fanns ett behov av att revidera lagen, och samtidigt ett behov att se till att förvalta det som finns.

– Sedan finns det ju förstås saker man kan diskutera, bland annat att det kanske inte är enbart positivt att centralisera alla stipendiebeslut till samma organ, det finns en styrka i diversitet och spridning. Konstkommissionerna är ytterst välfungerande expertorgan, jag tror på den här kunskapsförankrade modellen, men för det första redan rätt överbelastade med arbete – och för det andra är det ur ett demokratiskt perspektiv alltid bra att fördela beslutsfattandet.

– Men i övrigt gott så.
Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.