Firade du kvinnodagen? Tacka socialisterna för den

3,6K

I dag, 8 mars, har vi firat den internationella kvinnodagen. För många handlar det om att uppmärksamma kvinnorna i deras liv lite extra, med en blombukett eller kaffe på sängen. I medier gillar man att belysa kvinnliga pionjärer eller framgångsrika kvinnor. Andra poängterar att det är en dag för att lyfta fram den seglivade ojämställdheten i världen, och på många håll brukar marscher och demonstrationer ordnas. Mer sällan hör man ändå talas om dagens socialistiska historia. 

De flesta finländare torde idag vara medvetna om att Internationella kvinnodagen är en FN-högtid, men dess historia går över hundra år tillbaka i tiden. Kvinnodagen omfamnas gärna av aktivister och personer över hela det politiska spektret, men där den i dag är en dag som kan symbolisera lite vad man än vill att den ska symbolisera, var den från början uttalat vänster. 

Den första kvinnodagen – National Woman’s Day – firades i februari 1909 i New York, och organiserades av USA:s socialistiska parti SPA för att bygga en bred koalition för allmän kvinnlig rösträtt. Vid den första kvinnodagen talade bland annat den irländsk-amerikanska fackaktivisten Leonora O’Reilly och den utopiska författaren och aktivisten Charlotte Perkins Gilman. 

Följande år tog tre tyska socialister, Clara Zetkin, Käthe Duncker och Paula Thiede, initiativ till en internationell kvinnodag, med krav på allmän rösträtt, på den Internationella socialistiska kvinnokonferensen i augusti 1910 i Köpenhamn. Bland de hundra delegaterna på mötet fanns den ryska författaren och revolutionären Aleksandra Kollontaj och danska Nina Bang, som senare blev världens första kvinnliga minister. Men bland grundarna till internationella kvinnodagen fanns också fem finländska socialister eller socialdemokrater – alla parlamentsledamöter i den finländska lantdagen från det som då hette Finlands socialdemokratiska parti, i praktiken ett samlingsparti för den finländska vänstern och arbetarrörelsen. De var Ida Aalle-Teljo, Hilda Herrala, Aura Kiiskinen, Hilja Pärssinen och Miina Sillanpää. På konferensens uppfordran ordnades den första internationella kvinnodagen den 19 mars 1911, med krav på allmän kvinnlig rösträtt, rätt att ställa upp i val och på att könsbaserad diskriminering på arbetsmarknaden skulle avskaffas. 

Varför firar vi då Internationella kvinnodagen den 8 mars och inte den 19 mars? I USA firades fortfarande kvinnodagen i slutet av februari, men i Tyskland och flera andra europeiska länder organiserades dagen den 8 mars år 1914, antagligen för att det var en söndag, och det blev det verkliga genombrottet för Internationella kvinnodagen, med en gigantisk uppslutning i det osäkra läget strax innan första världskrigets utbrott. Datumet 8 mars slogs slutgiltigt fast, också i USA, på grund av den massiva strejk och demonstration som ordnades av stadens textilarbetare på just den dagen år 1917 i Petrograd, nuvarande Sankt Petersburg. Detta var upptakten till Februarirevolutionen (benämnd enligt den gamla julianska kalendern). Sju dagar efter demonstrationen – som firades under den internationella kvinnodagens paroll – avgick tsar Nikolaj II, och den provisoriska ryska regeringen beviljade Rysslands kvinnor allmän rösträtt. Internationella kvinnodagen gjordes också till officiell högtidsdag i Sovjetunionen. Den slutgiltiga orsaken till att vi i dag firar den internationella kvinnodagen den 8 mars är alltså att denna dag markerade startskottet för Februarirevolutionen i Ryssland och i förlängningen grundandet av Sovjetunionen, vilket naturligtvis av det tidiga 1900-talets socialistiska feminister sågs som en gigantisk seger för jämlikheten, och som en förebild för hela den internationella socialismen och feminismen – eller kvinnosaksfrågan, som den då kallades.

Det är värt att påpeka att Internationella kvinnodagen egentligen inte firades av borgare förrän in på 1970-talet. Under hela 1900-talets första hälft var det en så gott som uteslutande vänster- och arbetarhögtid, på samma sätt som första maj, innan det blev en studenthögtid. Kvinnodagen blev sedan småningom accepterad också utanför uttalade vänsterkretsar då den lyftes fram andra vågens feminister. Det var först 1975 som FN instiftade Internationella kvinnodagen som officiell FN-högtid. 

Firar man alltså kvinnodagen “fel” om man inte skanderar socialistiska slagord på gatorna? Nej, det finns naturligtvis inget rätt eller fel sätt att fira en högtidsdag. Det som det däremot är värt att fundera på, inte bara under kvinnodagen, utan även alla andra dagar, är kopplingen mellan framsteg i kvinnors rättigheter och arbetarrörelsens påtryckningar. 

Den feministiska rörelsen under 1800-talets slut och 1900-talets början var överväldigande socialistisk. Även om vi i Finland stoltserar med att vara det första europeiska landet som gett kvinnor rösträtt i parlamentsval år 1906, var denna rösträtt i själva verket en följd av den Första ryska revolutionen 1905, som ledde till demokratiseringen av den finländska lantdagen. Det är ingen slump att besluten om kvinnlig rösträtt haglade tätt under åren efter Februari- och Oktoberrevolutionerna. Arbetarrörelserna var både starka och revolutionära, och ett av deras centrala krav var just jämlik rösträtt för alla, oberoende social status eller kön. Ett annat var åtta timmars arbetsdag. Dessa krav hade framförts i decennier, men fallit för döva öron i ståndsparlament och regeringar. Men efter den kommunistiska revolutionen 1917 var arbetarrörelserna i världen taggade för revolt, och med de omstörtande upplevelserna av Första världskriget i färskt minne, valde den borgerliga eliten i flertalet länder att hellre böja sig för några av de centrala socialistiska kraven än att riskera inbördeskrig och revolution. Så blev den allmänna rösträtten och åtta timmars arbetsdag också faktum i många länder under slutet av 10- och början av 20-talet. “Liberaler” i nordiska länder gillar att klappa sig själva på ryggen för dessa vidsynta reformer av övervägande borgerliga parlament, utan att minnas att allvarliga reformkrav hade framförts i över 30 år, och att ingenting hände innan borgerskapet fann sig under reellt pistolhot. Förvisso fanns det också inom det upplysta borgerskapet de som förespråkade kvinnlig rösträtt – i första hand då för borgarskapets kvinnor – men det hade det också funnits i 30 år utan att något hade hänt. 

Feminismen är inte – och ska naturligtvis inte vara – bunden till ett parti eller en politisk ideologi. Den första kvinnodagen i USA år 1909 var en uttrycklig handräckning av USA:s socialistiska parti att förena suffragetter av olika övertygelser i gemensam kamp. Den andra feministiska vågen avstod ofta medvetet från partisymboler, även om stora delar av den hade vänsterförtecken. Den tredje och fjärde vågens feminism har sedermera – för att lite generalisera – lösgjort sig från både yttre och inre vänsterattribut, influerade av postmodernism, individualism och intersektionalitet. 

Den i dag svårgripbara definitionen av feminism möjliggör å ena sidan en bred feministisk front som Clara Zetkin endast hade kunnat drömma om, men å andra sidan riskerar den att ordet urvattnas till reklamsloganer utan innehåll. 

Den feministiska kampen fortsätter i dag bortom partidefinitioner. Risken finns dock att då feminismen tillsammans med till exempel klimatrörelsen och den antirasistiska rörelsen fjärmar sig från den klassiska höger-vänsterskalan, förlorar den också verktygen för att åstadkomma radikala och bestående förändringar i samhället. I det kommande numret av Ny Tid skriver Emma Strömberg om hur framför allt Sannfinländarna, men också De gröna, gynnats av en ideologisk debatt som handlat allt mindre om de ekonomiska och sociala strukturerna i samhället och allt mer om symbolik och kulturell positionering. Med detta inte sagt att de feministiska och emancipatoriska rörelsernas landvinningar (och kommande sådana), som könsneutrala äktenskap och ett så kallat tredje juridiskt kön inte skulle ha enorm betydelse för dem de berör. De gör dock i det långa loppet föga för att påverka de strukturella orättvisor som fortfarande råder på arbetsmarknaden, i politiken, inom religiösa samfund och övriga sammanhang, där pengar och makt fördelas. Feminismen förvandlas lätt till en galjonsfigur av just de aktörer som står i vägen för verklig global jämlikhet, på samma sätt som storkapitalet kan gröntvätta sig med hyllningar av Greta Thunbergs klimatrörelse, så länge som den inte öppet utropar sig till antikapitalistisk. 

För att nu poängtera: en stor del av feminismen i dag är – både öppet och mindre öppet – vänster. Och det ska också sägas att partivänstern kan bli mycket bättre på feminism. Att Vänsterförbundet på sin partikongress 2016 röstade ner förslaget att utlysa sig till ett feministiskt parti är obegripligt, och en tydlig signal på att det finns mycket jobb att göra fortfarande på vänsterfronten. Detta är naturligtvis delvis en generationsfråga, och delvis en geografisk fråga (det är svårt att tro att Helsingforsvänstern skulle ha något emot att kalla sig feministisk). En sann vänster är naturligtvis feministisk, och så länge Vänsterförbundet inte kan stå bakom detta, så vanhedrar partiet sitt förflutna som fackelbärare för lika rättigheter för alla. Och så länge får partiet skylla sig alldeles självt för de röster som det förlorar till Feministiska partiet och De gröna.