När kvinnan tar plats i det offentliga rummet

av Mira Berndtson

Trots att halva mänskligheten består av kvinnor har deras liv, erfarenheter och insatser för samhället inte betraktats som särdeles viktiga eller intressanta. Under senare tid har allt fler röster höjts för större kvinnlig representation inom historieskrivningen. Ett nytillskott är den svenska historikern Karin Carlssons bok Kvinnosaker – Ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.

Vad räknas som historia? Vems historia tas i betraktande? Vanligtvis är det nämligen endast en historia som berättas, och den tillhör för det mesta männen. Vare sig det handlar om museer, historieböcker, litteraturkanon eller Wikipedia så saknas i regel kvinnorna i den gemensamma historieskrivningen och kulturarvet. Men bara genom att till exempel se på olika föremål ur ett kvinnligt perspektiv kan plötsligt nya, mer nyanserade berättelser ta form. Samtidigt kastar kvinnans resa på vägen mot att bli en fullvärdig samhällsmedborgare också ljus på frågor som skaver i vår egen samtid.

Den dolda kvinnohistorien

Till museernas främsta uppgifter hör att förmedla vår gemensamma historia utifrån föremål. Men fastän alla föremål bär på fler än en historia så utgår de gamla klassificeringssystemen från en begränsad tematik och terminologi, där ett föremål har ett ursprung, ett syfte, en historia. Och den historia som traditionellt värderats högst är politisk och militär. På så vis blir till exempel en kopp framför allt generalens kopp – trots att den tillverkades, diskades, fylldes och serverades av kvinnor.

Under de senaste åren har allt fler röster höjts för en större kvinnlig representation inom historieskrivningen. Något entydigt kvinnokollektiv, och därmed en entydig kvinnohistoria, existerar naturligtvis inte. Kvinnors möjligheter och erfarenheter har, precis som männens, varierat utgående från faktorer som klass, etnicitet, sexualitet och boningsort. Synen på vad en kvinna är, eller bör vara, har skiftat genom historien och de kvinnor som kämpat för utökade rättigheter har inte alltid heller haft en gemensam bild av det framtida samhället och kvinnans roll i det.

Vilken historia som träder fram ur det förflutna beror på vilka perspektiv som väljs och vilka frågor som ställs. Mycket av kvinnans historia ligger fortfarande gömd och för att åstadkomma en mer mångfasetterad bild av både gårdagens och dagens samhälle är det dags att lyfta fram de dolda kvinnoperspektiven. Hur har strukturer, föreställningar och värderingar påverkat synen på kvinnor, deras levnadsvillkor och förutsättningar att leva så som de själva önskar?

Bland annat de här frågorna försöker historikern Karin Carlsson ge svar på i boken Kvinnosaker –Ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål, som ges ut i samarbete med Stockholms Kvinnohistoriska. Genom gedigna efterforskningar har vitt skilda föremål som under 1900-talet bidragit till både konkreta och komplexa förändringar av svenska kvinnors levnadsvillkor och utökade rättigheter valts ut.

Tekniken underlättar hushållsarbetet

Hushållsföremål, såsom spisen, beskriver på ett konkret sätt husmoderns vardag och arbetsuppgifter. Till skillnad från dagens behändiga elspisar medförde äldre modeller en hel del tunga bisysslor. Vatten och ved skulle bäras in, elden skulle hållas vid liv, aska och sot skulle städas bort och rök vädras ut. På spisen värmdes därtill vatten för disk, tvätt och bad, medan kläder och trasor hängdes på tork ovanför. Den värmande elden var även länge den enda ljuskällan och således hemmets naturliga samlingspunkt.

Tekniska innovationer som dammsugaren, disk- och tvättmaskinen och utvidgningen av samhällelig infrastruktur i form av elektricitet, vatten- och avloppsledningar­ har under 1900-talet därmed markant omformat kvinnors vardag genom att minska på den fysiska arbetsbördan och tiden i hemmet.

Könsöverskridande handlingar

Mer fascinerande är däremot de föremål som beskriver hur kvinnor utmanat de rådande samhällsnormerna genom att i allt större utsträckning lämna hemmen – den privata sfären – för att istället ta plats i det sociala, politiska och ekonomiska livet, med andra ord det offentliga rummet, som tillhörde männen.

Det är viktigt att komma ihåg att den kvinnliga emancipationen till en början långt rörde sig om en klassfråga. Det var främst välbemedlade kvinnor som hade råd att studera och tid att engagera sig i rösträttskampen.

Den amerikanska rösträttsaktivisten, Susan B Anthony hävdade i en intervju för The New Sunday World i februari 1896 att cykeln är det föremål som mer än något annat påskyndade jämställdheten mellan kvinnor och män. I en tid där lagar och normer begränsade kvinnors handlings- och rörelseutrymme utgjorde kvinnliga cyklister en könsöverskridande, politisk symbolhandling. En självständig kvinna i rörelse ute på gatan (ett manligt kodat utrymme) sågs av många som en provokation.

Genom att cykla riskerade kvinnan dessutom att visa benen, för att inte tala om den potentiellt skadliga aspekten av den ofrivilliga underlivsmassage som “stålhästen” bjöd sin ryttare på.

Idag är det givetvis lätt att skratta åt att något så banalt som cyklande kvinnor en gång i tiden har uppfattats som problematiska. Men i länder som Saudiarabien och Iran är det fortfarande inte fritt fram för kvinnor att sätta sig upp på cykeln. Fram till år 2013 var det helt förbjudet för saudiska kvinnor att cykla. Nu är det tillåtet, förutsatt att hon har sällskap av en man, att hennes kropp är fullständigt täckt och att det sker i en park. Medan detta eventuellt kan kallas framsteg så sker det omvända i ett allt mer reaktionärt Iran som år 2016 förbjöd kvinnor att cykla på offentliga platser, med motiveringen att det motverkar kyskhet och drar manliga blickar till sig.

Överlag har den fysiskt aktiva kvinnan inte betraktats med blida ögon och många idrottsgrenar var länge bara öppna för män, vissa så sent som in på 2010-talet. När kvinnor började testa sina kroppars fysiska gränser utmanade de samtidigt de rådande föreställningarna om vad de som kvinnor var kapabla till. Rätten till fysisk rörelse har således kommit att betraktas som ett viktigt steg i strävandet efter ett jämställt samhälle. Att hänvisa till den svaga kvinnokroppen var inte längre ett giltigt skäl, vare sig det rörde kvinnors lägre löner eller ansatserna till att hindra dem från att studera eller ta sig in i de politiska rummen.

Ekonomisk självständighet

Ingenting har rubbat den tidigare så tydliga gränsen mellan kvinnor och män lika mycket som kvinnornas expansion på arbetsmarknaden. Pengar är inte neutrala, och för en kvinna utan egen inkomst kunde en skilsmässa eller makens död få fatala konsekvenser. Förvärvsarbetande kvinnor uppfattades inte bara av männen som ett hot om sänkta lönenivåer, den ekonomiskt oberoende kvinnan riskerade även att upplösa familjerna, och utgjorde därmed ett hot mot hela samhällsordningen.

Och mycket riktigt kan också möjligheten att ansöka om skilsmässa ses som en symbol för den ekonomiskt självständiga kvinnan. Från och med 1940-talet steg den svenska skilsmässostatistiken, även om faktorer som det utvidgade välfärdssystemet och mer liberala samhällsnormer också påverkade. Äktenskapet har följaktligen gått från att inverka på kvinnans försörjning till att idag främst utgöra en symbol för kärlek.

En förutsättning för kvinnors deltagande i arbetslivet, och därpå följande ekonomiska självständighet, var rätten till dagvård. De första fackföreningarna bildades av män, för män, och kvinnor fick istället instifta egna förbund eller särskilda kvinnoavdelningar för att försöka göra sina röster hörda. För Landsorganisationen (LO) var det till exempel enklare att agera när frågan om daghem kopplades till ekonomi och behovet av arbetskraft.

På samma sätt var det ekonomiska, och inte nödvändigtvis ideologiska skäl, som avgjorde övergången från sam- till särbeskattning. Frågan fick skjuts framåt i och med att behovet av arbetskraft var stort, och att locka ut kvinnorna på arbetsmarknaden var ett sätt att rädda den ekonomiska tillväxten.

Tillgång till det offentliga rummet

Att det offentliga rummet ursprungligen var ämnat främst för män påverkar än idag kvinnors tillgång till det på jämlika villkor. Författaren och journalisten Vera von Kræmer (1878-1940) har skildrat hur det var att som kvinna röra sig ute på Stockholms ojämnt upplysta gator under förra sekelskiftet. Arbetet som journalist innebar ofta sena nätter på redaktionen och färden hem beskriver hon som ett gatlopp genom mörkret. Som kvinna var von Kræmer rädd för att bli hånad, rädd för att bli knuffad, rädd för att bli överfallen. Det gällde att inte stanna till vid skyltfönster utan att så fort som möjligt ta sig hem och låsa dörren om sig. I efterhand har hon karaktäriserat det som en “könsstrid”.

Att ha tillträde till det offentliga rummet är en demokratisk rättighet, men än idag upplevs den gemensamma staden som så pass otrygg att 80 procent av de svenska kvinnorna i någon mån begränsar sin aktivitet utomhus efter mörkrets inbrott. Att till exempel behöva köpa ett överfallsalarm i hopp om att det ska skapa en större känsla av trygghet vittnar om  bristande stadsplanering och fortsatt unkna manliga attityder.

Historien synliggör de framsteg som mänskligheten har gjort men uppmärksammar, som i den här framställningen, också vad som återstår att göra.

Karin Carlsson: Kvinnosaker – Ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.
Bonnier Fakta. 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.