Bara några veckor innan valdagen var han så okänd för den breda allmänheten att latinamerikanska CNN inte ens kunde hitta ett foto på honom. Men i den första valomgången den 11 april segrade Pedro Castillo överraskande med drygt 16 procent av rösterna. Läraren, strejkledaren från en stor konflikt 2017, och presidentkandidat för det likaledes ganska okända Peru Libre leder nu opinionsmätningarna inför den andra valomgången 6 juni.
Innan valet hade Castillo bara 2 100 följare på Twitter och 2 000 på Instagram, men mot den svaga närvaron i media och sociala nätverk ställde han ”verkliga nätverk”, konstaterar tv-kanalen Telesurs krönikör Gerardo Szalkowicz. Han kampanjade outtröttligt landet runt, framförallt landsbygden runt, på hästrygg och med en jättelik penna över axeln som symbol för sitt yrke. Han var en välkänd gestalt inom de så kallade ”bondepatrullerna”, självförsvarsgrupper från inbördeskrigets dagar som fortfarande lever kvar, i folkrörelser i södra och inre delen av landet med ursprungsbefolkningsmajoritet, och utanför sina kärnområden inom lärarnas fackförbund.
Castillo är en högst otypisk och säregen figur, som inte har någon tidigare erfarenhet som heltidspolitiker (vilket helt säkert varit till hans fördel i väljarnas ögon). I chilensk anda vill han sammankalla en ”konstituerande församling” för att skriva en ny grundlag, där han hoppas stadfästa ”en reglerad marknadsekonomi med en aktiv stat”: kontrakt med privata entreprenörer ska antingen skrivas om eller tillgångar förstatligas, skatterabatter för investerare avskaffas och transnationella företag ska bland annat tvingas återinvestera en del av vinsten i landet. Några av sina mest radikala deklarationer har han gjort inom utrikespolitiken: han vill gå ur den USA-dominerade Lima-gruppen av högerregeringar (som får man förmoda då kommer få byta namn) och kasta ut amerikanska narkotikapolisen DEA, som han kallat ”en terrororganisation”. Samtidigt är han moralkonservativ och angriper ”genuspedagogik” och är motståndare till samkönade äktenskap och abort, även om han också vill lämna de avgörandena till den ”konstituerande församlingen”.
Vänstern har fått en ny chans i Peru, ett land där den varit svag efter de katastrofala erfarenheterna av gerillan Sendero Luminoso under 1980- och 1990-talet, tack vare att det traditionella politiska etablissemanget misskrediterat sig själv i en ändlös serie korruptionsskandaler. Många politiker försöker odla en image som outsiders, men mycket närmare en verklig sådan än Castillo kommer man inte. Ur denna politiska förvirring har en perfekt motkandidat stigit fram – Keiko Fujimori, dotter till 1990–talsdikatorn Alberto Fujimori-, vars arv hon hyllar, och utanför den egna trogna anhängarkretsen en av landets mest avskydda politiker. Ett populärt mem visar hur Fujimori förlorar hypotetiska utslagsomgångar mot motståndare som Marvel-skurken Thanos, Jokern och en hög med bajs.
I det faktiska scenariot har olika undersökningar gett Castillo mellan 30 och 45 procent av rösterna, med ett försprång på mellan 10 och 20 procent mot Fujimori och en hög andel som planerar rösta blankt eller avstå. Från höger utmålar dock en kraftig kampanj, där personer som tidigare diktaturmotståndaren författaren Mario Vargas Llosa deltar, honom som ”kommunist” och uppmanar till uppslutning runt Fujimori, så vad som kommer ske 6 juni är fortfarande en öppen fråga.
