Förlåtelse

1,9K

Jag började skriva på en ledare om den växande ojämlikheten i fråga om resursfördelningen i samhället. Men det får ni läsa i kortformat om ett par uppslag längre fram. I stället tänker jag så här inför Ny Tids utgivningspaus för sommaren lämna er med en lite mer personlig reflektion.

En av mina favorittidskrifter är Jacobin, ett slags språkrör för den marxistiska demokratiska socialismen i USA. Jacobins bravur är att göra grävande analyser om amerikanska politiker och faktachecka deras påståenden och de påståenden som görs om dem i medierna. Något som successivt börjat störa mig allt mer är ändå att tidningen odlar en fäbless för att stämpla personer för åsikter de gett uttryck för eller saker de gjort i länge sedan glömd forntid. En mening skriven i en skoltidning på 60-talet kan i en Jacobin-artikel kasta­ en skugga över en kandidats hela politiska gärning.

Det är naturligtvis tacknämligt att det finns publikationer som kollar upp om politikers ”track record” verkligen motsvarar den bild de vill ge av sig själva. Men ibland riskerar det att hänfalla till något som nästan liknar småaktighet.

Det här är ett fenomen som blivit allt vanligare på grund av sociala medier. Inför val sitter grävande journalister, aktivister och internettroll och dammsuger kandidaters historia på sociala medier, bloggar och nätfora. Ett illa övervägt uttalande skrivet i tonårsaffekt kan fälla hela politiska kampanjer.

Också inom kretsar i vänstern och liberala rörelser, liksom inom emancipatorisk aktivism och feminism, har denna tendens att ogiltigförklara politiker och offentliga personer på grund av ett förlupet ord eller en illa genomtänkt mening ökat i frekvens. Och jag är inte den som ska kasta första stenen – jag minns att jag till exempel länge hade svårt för De grönas Fatim Diarra efter hennes ironiska uttalande om landsbygden år 2017.

Missförstå mig rätt: en spade är en spade och rasism, fascism, sexism och förtryck ska aldrig accepteras och måste alltid pekas ut. Korruption, missbruk av tjänsteställning och inkonsekvenser mellan politiska handlingar och ord ska inte gå obemärkt förbi. Men ibland borde det också gå att förlåta och gå vidare.

Risken är nämligen dels att om varje uttalande om inavel på landsbygden och varje oklarhet kring frukostkvitton blir förstasidesrubriker i veckor, tappar vi fokus på de verkligt stora problemen och de strukturer som upprätthåller dem. Det göder också en atmosfär av tysthet och rädsla att gå in i den offentliga debatten om alla alltid måste vara perfekta.

Och vad är det för vits med aktivism och informationsspridning om vi inte accepterar ett ”förlåt, jag hade fel och vet nu bättre”? Vilken är idén med alla försök att förbättra världen om vi inte kan tro att en människa kan växa och förändras – ändra åsikt?

Världen blir lätt en grym och kall plats att leva på utan förlåtelse, och hur ska vi lära våra unga som växer upp under konstant press och framgångshets att förlåta sig själva, om vi inte är redo att förlåta andra?