Svenska bråket om marknadshyror – vad handlar det om?

av Janne Wass

Det kokar i den svenska politiken. Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar (bilden) har meddelat att partiet drar tillbaka sitt stöd för regeringen. I samma veva lade Sverigedemokraterna in ett yrkande om en misstroendeomröstning mot den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven. Regeringspartierna Miljöpartiet och Socialdemokraterna har inte majoritet i riksdagen – varför Vänsterpartiet, Liberalerna och Centern i samband med det så kallade januariavtalet 2019 ställde upp som stödpartier utan att få plats i regeringen. Om Vänsterpartiet tillsammans med resten av oppositionen röstar för misstroende, betyder det att regeringen faller. 

Orsaken till Vänsterpartiets missnöje är det utredningsförslag som regeringen lagt fram om att tillåta så kallade marknadshyror för nybyggda bostäder. I praktiken betyder det att hyresvärden ensidigt kan bestämma nivån på hyran för en hyreslägenhet på bostadsmarknaden. Med andra ord föreslår utredningen samma system som vi i dag har i Finland, varför den högljudda debatten ibland varit förvånande att följa med från denna sida av Östersjön. 

Hur fungerar det svenska systemet i dag då? Jo, Sverige har till skillnad från Finland en reglerad hyresmarknad där hyresnivån förhandlas fram kollektivt mellan hyresvärden och en hyresgästförening – i de flesta fall den nationella Hyresgästföreningen – en mäktig organisation med 860 anställda. 

Har det svenska bostadsrättssystemet något med detta att göra? Nja, inte egentligen – bostadsrätten är mer jämförbar med bostadsägande – men marknadshyror berör också bostadsrättsbostäder till den grad som de hyrs ut i andrahand. 

Och varför vill man nu slopa regleringen? Hit hör naturligtvis en stor dos klassisk högerpolitik: högerpartierna i Sverige har länge kämpat för en avreglering av hyresmarknaden. Men varför har Socialdemokraterna nu öppnat upp för detta? Dels handlar det om att Socialdemokraterna tvingas till en svår balansgång tillsammans med tre marknadsliberala partier i regeringssamarbetet, och Löfven har konsekvent valt att kompromissa och ge efter för att bibehålla regeringsfriden. Men det handlar också om att Sverige dras med en svår bostadsbrist. 70 procent av alla kommuner rapporterar bostadsbrist, och speciellt läget i Stockholm har under de senaste åren varit akut. Enligt regeringen är ett av de centrala problemen att fastighetsbolag inte bygger nya lägenheter, eftersom de reglerade hyrorna ligger under marknadspris. En avreglering av hyrorna för nybyggda bostäder skulle enligt regeringens utredning visserligen höja hyrorna för nya lägenheter, men också få igång bostadsproduktionen.

Vänsterpartiet har både hyllats och sågats för sitt utspel. Under en presskonferens på torsdagen noterade Stefan Löfven att Vänsterpartiet riskerar att fälla regeringen utan att den ens fattat något beslut – enligt Löfven finns det nu endast ett utredningsförslag som ska förhandlas om. Men alla partier i regeringssamarbetet har ställt sig positiva till ett begränsat införande av marknadshyror – utom V – och även Löfven försvarade under presskonferensen ihärdigt förslaget. Ur Dadgostars synvinkel skulle det naturligtvis vara bakvänt att vänta tills beslutet har tagits: då finns det lite som Vänsterpartiet längre kan göra för att stoppa marknadshyrorna. Vill V verkligen förvissa sig om att stoppa reformen, måste partiet givetvis agera innan beslutet tas. 

V har också fått kritik för att så att säga kacka i eget bo: ett misstroendevotum för Löfven skulle öppna upp för en högerregering, som likaväl skulle införa marknadshyror. I en Facebookuppdatering skriver Dadgostar att V naturligtvis inte kommer att stöda en högerregering, utan skulle ge Löfven chans att inleda nya regeringsförhandlingar, och att partiet är redo att stöda honom ifall han slopar tankarna på marknadshyror. 

I sin presskonferens kritiserade Löfven också V för att fabricera en regeringskris i ett svårt läge. Men som Lisa Gemmel, utredare på svenska Katalys, och tidigare redaktionssekreterare på Ny Tid skriver på sociala medier: under hennes tid i Helsingfors genomlevde Finland på kort tid två regeringskriser, utan att landet kollapsade. Den ena löstes genom att SDP helt enkelt fick byta ut en statsminister mot en annan – med följden att partiets popularitet sköt i höjden. 

Vänsterpartiet stöds bland annat av Hyresgästföreningen i sitt motstånd mot införande av marknadshyror. Fastighetsägarnas centralorganisation, liksom Stefan Löfven, noterar att förändringen skulle vara minimal: marknadshyror skulle endast införas för nybyggda lägenheter – i övrigt skulle det gamla systemet bli kvar. Enligt utredningen skulle en procent av hyresmarknaden påverkas. Både V och Hyresgästföreningen befarar ändå att när man en gång öppnar för marknadshyror, är det bara en tidsfråga innan systemet med kollektiv förhandling slutligen slopas. På lång sikt är det oundvikligt: hus rivs och nya byggs till. Men Martin Lindvall på fastighetsägarnas centralförbund säger till tidningen Hem&Hyra att farhågorna är absurda: enligt honom är det “ljusår” mellan den gradvisa avreglering som nu föreslås och att marknadshyror skulle gälla på hela hyresmarknaden. 

Om Lindvall med “ljusår” menar “tre år”, så har han alldeles rätt. Så länge tog det nämligen för Finland att gå från reglerade hyror till marknadshyror. Finlands hyresmarknad har under historien varit reglerad på samma sätt som i Sverige, men efter att bostadsproduktionen tvärstannade 1989 beslöt staten 1992 att avreglera hyrorna i nybyggda lägenheter. År 1995 avskaffades hyresregleringen helt och hållet – med undantag för så kallade statligt subventionerade aravalägenheter, som man på svengelska kallar för “social housing” och som inte existerar i någon anmärkningsvärd grad i Sverige. 

Den som bott en tid i den finländska huvudstadsregionen tar det lätt för givet att hyran för en bostad äter upp så mycket som halva inkomsten, speciellt om man bor ensam – eller “själv” som det heter i Sverige. Men trots att vi finländare gärna ser Stockholm som en dyr stad, är skillnaden i hyresnivåer milsvid. Enligt tidningen ETC är snitthyran per kvadratmeter nästan dubbelt så hög i Helsingfors som i Stockholm – i Stockholm ligger medelhyran för en 70 kvadratmeter stor trerummare på knappt under 800 € i månaden. Det kan man få en enrummare på 30 kvadrat för i Helsingfors. För en 70 kvadratmeters trea får du som regel punga ut 1 300 € i månaden för, och mer. Räddningen för många är det som i dag kallas Ara-lägenheter, som i snitt är en tredjedel billigare att hyra än motsvarande lägenheter på fria marknaden. Men bristen på förmånliga lägenheter i Helsingfors – och finländska städer överlag – är stor, och över 120 000 hushåll står i kö för Ara-lägenheter, hälften av dem i Helsingfors. Ett annat system som fått stiga in och kompensera för de höga hyrorna är bostadsstödet. I Finland lyfter över 400 000 hushåll bostadsstöd – i Sverige ligger siffran på 140 000, trots en betydligt större befolkning – och då är pensionärer inte inräknade. De statliga utgifterna för bostadsbidrag har skenat iväg i samma takt som hyresnivån. Summan som årligen betalas ut i allmänt bostadsstöd har på tio år fördubblats från drygt 500 miljoner till över en miljard €. 2017 gjorde dock regeringen Sipilä åtstramningar i det allmänna bostadsstödet, så det igen bands till kvadratmeterstorleken på lägenheten – och lösgjorde indexhöjningarna från hyresprisindex, och band dem i stället till levnadskostnadsindex. Vänsterförbundets ordförande Li Andersson har i kraftiga ordalag kritiserat åtstramningarna, och Vänsterförbundet förespråkar istället ett allmänt hyrestak – det vill säga en återgång till en delvis reglerad hyresmarknad. 

Med Finland som exempel finns det allt skäl för Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen att kämpa med näbbar och klor mot en avreglering av hyresmarknaden. Nooshi Dadgostar skriver att det nuvarande systemet inte heller fungerar som det ska. Dels handlar detta om den tidigare omtalade bostadsrätten och hyresrätten. Reglementen om vem som ska få eller inte få hyresrätter är ofta så strikta att det leder till segregering och diskriminering, och konstgjort höga hyror på mindre attraktiva områden. Den så kallade hyresrätten får inte heller säljas vidare, vilket skapat en lukrativ svart marknad med ofta skyhöga hyror och inblandning av organiserad brottslighet. Åtminstone fem mord i Stockholm har kopplats till den svarta bostadshandeln. Sett med finländska ögon ter sig den svenska bostadsmarknaden med sina bostads- och hyresrätter, kollektiva förhandlingar, hyresnämnder, inkomstgränser, etc. hopplöst byråkratisk och tungrodd. Men jag skulle gärna ta lite mer byråkrati om jag i stället för 900 € fick betala 500 € för min tvårummare (och då har jag kompispris). Det som Vänsterpartiet befarar är uppenbarligen att man kastar ut barnet med badvattnet, och med tanke på hur nyliberaliseringen av Sverige framskridit till och med under en socialdemokratiskt ledd regering i snart åtta år, är det lätt att förstå oron. 

 

7 kommentarer

Profilbild
Jan Ola Klåvus 21 juni, 2021 - 15:53

Hej
Råkade höra i radio Vega att Ny Tid kan tänkas komma med vilseledande information vid en jämförelse av hyresnivån mellan Stockholm och Helsingfors. Enligt Janne Wass ligger medelhyran för en 70 kvm stor trerummare i Stockholm på knappt under 800 euro i månaden. I Stockholms innerstad har jag svårt att tro att du enkelt kan komma över en trea så billigt. Roade mig att kolla på Samtrygg.se där man kan ta reda på vad man kan få i hyra vid uthyrning. Slumpmässigt skrev jag in Odengatan 23 för att se vad hyresnivån kan tänkas ligga på där. För en trerummare på 70 kvadratmeter på Odengatan väntas hyran ligga kring 13 770 – 18 210 kronor per månad, enligt Samtrygg.se. Alltså i runda tal kring 1.300-1800 euro per månad.
Tråkigt med fake news
Vänliga hälsningar
Jan Ola Klåvus.

Reply
Profilbild
Ny Tid 21 juni, 2021 - 17:08

Ja, nu handlade det ju inte om Odensgatan och innerstan, utan snitthyran. 70 kvadrat i Kampen t.ex. kostar mellan 1500 och 3000 euro i månaden.
Janne

Reply
Profilbild
Jan Ola Klåvus 21 juni, 2021 - 20:41

Ja, nu kollade ju inte heller jag upp hyresnivån i de dyrare kvarteren i Stockholm heller…
Vänliga hälsningar
Jan Ola Klåvus

Reply
Profilbild
Eliel Kilpelä 24 juni, 2021 - 15:44

Hej,

Snitthyran för en trerummare i Storstockholm är drygt 8200 kronor (2020), vet SCB berätta. Det resultatet torde vara tillförlitligare än en koll på måfå. Det är lite drygt 800 euro, precis som Janne säger.

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/boende-byggande-och-bebyggelse/bostads-och-hyresuppgifter/hyror-i-bostadslagenheter/pong/statistiknyhet/hyror-i-bostadslagenheter-2020/

Reply
Profilbild
Jan Ola Klåvus 3 juli, 2021 - 09:06

Snitthyran för en trerummare i Storstockholm kan säkert ligga på drygt 8200 kronor. Som jag läste handlade det om en jämförelse mellan Helsingfors och Stockholm. Till Storstockholm hör till exempel Nynäshamn som ligger 60 km bort eller Norrtälje som ligger 70 km från Stan. Åker man 70 km från Helsingfors får man väl någon skogsdunge med myrstack som närmaste granne. Just i den dungen är knappast hyran så hög heller.
Vänliga hälsningar
Jan Ola Klåvus

Reply
Profilbild
Christer Lindholm 27 juli, 2021 - 22:00

Frågan om hyresnivån i Helsingfors respektive Stockholm är egentligen helt sekundär i det här sammanhanget, med tanke på att väntetiden för att få en hyresrätt i Stockholm för närvarande är 11 är. Vilket i praktiken betyder att den som vill ha en hyresbostad inom en överskådlig tid blir tvungen att .hyra i andra hand på den svarta hyresnämnden, och det till en hyra som ligger rejält över den reglerade nivån. De lägre hyrorna i Stockholm är med andra ord något som bara de lyckliga få som lyckats komma över en hyresrätt har någon glädje av.

Reply
Profilbild
Christer Lindholm 27 juli, 2021 - 22:11

Pga autocorrecten blev det ett fel i min förra kommentar, det ska naturligtvis vara den svarta hyresmarknaden och inte hyresnämnden.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.