Nordirlands årliga marschsäsong är i full gång och de nuförtiden lugna marscherna pågår hela sommaren med höjdpunkt i mitten av juli. En ny oro för våldsamheter mellan de marscherande protestanterna och nationalisterna har nu vuxit fram på grund av den misstro som brexit orsakat.
No surrender – ingen kapitulation. Det ropet mötte kung James II när han 1689 nådde murarna som omgärdar staden Derry i Nordirland. Tretton protestantiska lärlingspojkar – så kallar sig medlemmarna än i dag – hade strax före årsskiftet stängt stadsportarna i protest mot den katolske kungen som hade inlett en kamp för att återinsätta kungaätten Stuart också på Englands tron. James var redan kung av Skottland och Irland.
Kungens planer gick i stöpet och den 12 juli 1690 besegrades han av Wilhelm av Oranien i slaget vid Boyne. Det är till minnet av slaget som lojalisterna – de brittisktrogna – marscherar på olika håll i Nordirland varje sommar. Marschsäsongen inleds redan på våren men det är kring den 12 juli som den kulminerar.
Orangeorden består av flera organisationer men The Apprentice Boys from Derry, grundad 1819 – lärlingspojkarna från Derry – är en av de största. Apprentice Boys huvudevenemang är den 12 augusti när de marscherar uppe vid den gamla slottsmuren. Apprentice Boys har över 10 000 medlemmar och deras parad brukar locka folk från olika delar av Storbritannien.
Det är ett färggrant spektakel. Apprentice Boys fanor är inte orange, utan vinröda – butcher’s apron, slaktarens förkläde, kallar de i Derry bosatta katolikerna dem. När Apprentice Boys sjunger nationalhymnen God Save the Queen lägger de till ”no surrender” på slutet.
Marschsäsongen var länge en nagel i ögat på katolikerna som upplevde dem som förödmjukande. Marschrutten gick ofta genom katolska bostadskvarter, hornmusiken och trumvirvlarna lämnade ingen i okunskap om vad som var på gång.
I Derry ligger det stora katolska bostadsområdet, Bogside, strax nedanför stadsmuren och minnesmärket över den blodiga söndagen i slutet av januari 1972 då 13 civila sköts ihjäl av brittiska soldater under en katolsk protestmarsch mot den brittiska politiken som man upplevde som diskriminerande.
Det så kallade Belfastavtalet påsken 1998, och det val som därpå följde, blev inledningen till en period där våldet minskade. Men den ömsesidiga misstron mellan i synnerhet de två ytterlighetspartierna, Sinn Féin på den katolska nationalistiska sidan och DUP på den unionistiska protestantiska sidan satt djupt.
Det skulle dröja flera år innan man fick se DUP:s dåvarande ledare, pastor Ian Paisley, och Sinn Féins Gerry Adams skaka hand.
Under de senaste åren har marscherna i huvudsak ändå förlöpt lugnt.
Udden nu mot brittiska regeringen
Nu är nya orosmoln under uppsegling. Det handlar egentligen inte om att gränsen går mellan katoliker och protestanter, utan om en alldeles annan geografisk gräns: den som uppstod i samband med brexit. I sin strävan efter att undvika att det skulle uppstå en EU-gräns mellan republiken Irland och Ulster, de sex brittiska grevskapen i norr som bildar Nordirland, bestämdes det att gränsen går i havet mellan Nordirland och resten av Storbritannien.
Nordirländska lojalister känner sig lurade och tycker att brittiske premiärministern Boris Johnson har svikit dem. Och eftersom DUP satt med i den regering som Johnson bildat, riktades missnöjet i partiet mot ledaren, Arlene Foster. Våldsamma protester där besvikna unga lojalister i april attackerade brittisk polis på flera håll i Nordirland väckte oro över att en ny våldsvåg skulle svepa över marschsäsongen.
DUP valde därför nyligen en ny ledare, Edwin Poots. Han tillhör den konservativa falangen i partiet och vill ha en ändring i relationerna med Storbritannien. Ett möte med Johnsons minister för Nordirlandärenden, Brandon Lewis, i början av juni toppade hans agenda.
Poots motsätter sig skarpt alla former av gräns mot resten av Storbritannien. Han har sagt att man under sommarens marscher kommer att trappa upp protesterna mot protokollet som reglerar Nordirlands ställning.
No surrender vänder sig nu mot den brittiska regeringen, inte mot en för länge sedan hädangången kung av Skottland.
Befolkningsutvecklingen är central
Helt och hållet kan man ändå inte bortse från religiösa förtecken. DUP är det största partiet i Nordirland men Sinn Féin ligger väldigt nära. Mest växer ändå de mindre, mer moderata partierna som inte vill se vare sig orange eller gröna banderoller.
Inte alla nordirländska katoliker är ivriga nationalister som vill se ett förenat Irland. Men i Belfastavtalets villkor finns det sagt att om en majoritet av nordirländarna vill att de sex grevskapen i norr ska bli en del av republiken Irland, så kan det ske. Tills vidare är protestanterna fler än katolikerna, men många räknar med att det snart blir tvärtom. Sinn Féin ligger i startgroparna för att kräva en folkomröstning om återföreningen.
En återförening av Irland som alltid har varit Sinn Féins mål.
Det vet unionisterna och en dylik utveckling vill de inte se.
Om Poots får sin vilja igenom och Nordirland blir en del av brexit-Storbritannien – hur går det då med gränsen mellan republiken Irland och brittiska Nordirland? Att EU och Storbritannien kom överens om en kompromiss som unionisterna i Nordirland nu är missnöjda med är ju ett resultat av att man ville undvika en hård EU-gräns mellan Irland och Nordirland.
Ifall en sådan gräns ändå kommer skulle det innebära att nya barriärer skapas mellan invånarna på bägge sidor av gränsen vilket i sin tur säkert skulle öka frustrationen.
Denna möjlighet skulle ge ny vind i seglen för Sinn Féins anhängare och kraven på en återförening.
Och än en gång få våldet att blossa upp på allvar.
