Staffan Laestadius, professor i industriell utveckling, sammanfattar i sin nya bok En strimma av hopp vad som krävs för att bygga upp en mera hållbar livsform.
”Vi har missat möjligheten att mjuklanda det fossila samhället. Inga tecken tyder på att vi kommer att klara den första försvarslinjen från Parisavtalet 2015, den som går vid 1,5° C. Vi kommer även att få svårt att hävda den andra försvarslinjen, tvågradersmålet … Nu, när det är mycket sent på dagen, är därför en seriös diskussion om vad som kan och måste göras mer angelägen än någonsin tidigare.”
Anslaget i Staffan Laestadius nya bok En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postfossila samhället kan tyckas motsäga titeln. Men, som den sista meningen i citatet säger, finns det mycket som kan göras, även om det är sent. Men det är inte för sent. Det finns ännu en strimma av hopp.
Den stora accelerationen
En omställning är möjlig. Men den kommer att bli mycket mer omfattande än de flesta (inte minst politikerna) har förstått: ”vi måste snabbt få en total kursomläggning bort från den inlåsning i en fossilbalbaserad utvecklingsbana som sedan 200 år utgör grunden för vår modernitet” som Laestadius skriver i förordet till sin bok. I de tio kapitel som följer demonstrerar han omställningens nödvändighet och dess möjligheter.
Staffan Laestadius är professor emeritus i industriell utveckling vid Tekniska högskolan i Stockholm och har efter pensioneringen engagerat sig i klimatfrågan och framför allt hur omställningen från en fossilekonomi ska gå till. Han är flitig föreläsare och har i två tidigare böcker visat vad som måste till för att vi ska kunna lämna vårt fossilberoende och bygga en ny och hållbar ekonomi. En strimma av hopp kan läsas som en sammanfattning av och diskussion om de idéer Laestadius redogjorde för i Klimatet och välfärden (2013) och Klimatet och omställningen (2018).
”Den stora accelerationen” är ett begrepp Laestadius återkommer till i böckerna. Med det avser han perioden efter andra världskriget, när den globala ekonomin växte i snabb takt, driven av en ännu snabbare ökning av konsumtionen av fossila bränslen – kol, naturgas och olja, billig och riklig olja. I det industrialiserade Nord steg levnadsstandarden snabbt, samtidigt som industrin spottade ur sig allt fler konsumtionsvaror, gator och vägar fylldes av avgasbolmande bilar och flygplan fulla av turister ritade ett tätnande mönster av kondensationsstrimmor över himlen. Särskilt under de senaste 30 åren, den så kallade globaliseringens tidevarv, har utsläppen av växthusgaser ökat kraftigt – faktum är att nära hälften av alla koldioxidutsläpp sedan industrialismens början har skett sedan 1990.
Det är ju inte hållbart. Jordens resurser är finita, som Laestadius upprepar i sin bok.
I sin bok vänder och vrider Laestadius på klimatkrisen – han granskar de tillfällen att begränsa utsläppen som vi försuttit, problemet att hantera krisen på ett demokratiskt sätt, klimatet och den ekonomiska tillväxten och teknikens roll när det gäller att avvärja krisen.
Falsk dröm om grön tillväxt
Han avfärdar rakt av alla drömmar om grön tillväxt. Naturen sätter gränserna för tillväxten och de är inte förhandlingsbara. Laestadius påminner även om att vårt nuvarande mått för tillväxt, BNP, saknar relevans i dagens värld. Idén om ständig tillväxt måste ersättas av ett nytt slags ekonomiskt tänkande som utgår från att vi hushåller med jordens återstående resurser. Ekonomin måste återgå till vad den var före det stora språnget: att förvalta knappa tillgångar och fördela dem så effektivt och rättvist som möjligt.
Ny teknik kommer inte att lösa klimatkrisen, slår Laestadius fast. De stora utsläppsreduktionerna måste ske under det innevarande decenniet, och då hinner vi inte vänta på till exempel ny kärnkraft, som har ledtider på upp till 20 år från byggbeslut till infasning på nätet (dessutom är kärnkraft allt annat än klimatneutral). Utsläppsreduceringarna måste alltså ske med befintlig teknik. Vind, sol och vatten räcker mer än väl till för att förse världen med förnybar el. Att ställa om transportsystemet från fossila bränslen blir den verkligt svåra utmaningen, konstaterar Laestadius. ”Biobränsle i SUV:en, flygplanet, lastbilen och fartyget som ett quick-fix: glöm det som huvudstrategi!” I stället måste transporterna minska med cirka sju procent årligen och de återstående systemen konverteras till främst eldrift och grön vätgas. Inte heller när det gäller transporterna är ny teknik den stora utmaningen, menar Laestadius. Problemet är att vi är inlåsta i infrastruktur som är svår att överge. Och vi kommer att bli tvungna att avstå från mycket vi tagit för givet – som till exempel den årliga flygresan till värmen, eller att beställa billiga prylar från Kina.
Oundvikliga kriser
Bokens viktigaste kapitel är de två sista, där Staffan Laestadius försöker antyda hur ett postfossilt samhälle kan tänkas se ut och hur vi konkret når fram dit. Han listar bland annat en lång rad exempel på omställningsprocessens ”byggklossar” – från grön urbanisering till en grön skatteväxling som främjar klimatsmart beteende och bestraffar fossilanvändning.
Trots att 1,5-gradersmålet och till och med tvågradersmålet antagligen inte går att nå menar Laestadius att allt hopp inte är ute. Allvaret i klimatkrisen har ännu inte fått tillräckligt genomslag, alldeles för många av våra politiska makthavare går fortfarande omkring med skygglappar mot vår tids viktigaste utmaning, som Laestadius uttrycker det. En omställning som kommer i gång nu är minst ett decennium försenad. Kaos och kriser på många områden är sannolikt oundvikliga. Vi behöver öka takten i omställningen. Målet måste vara att halvera utsläppen till slutet av det här decenniet.
En strimma av hopp är en stark och välskriven bok, som på ett begripligt sätt visar omfattningen av klimatutmaningen och vad vi måste göra för att avvärja en katastrof. Att på något decennium övergå till ett postfossilt samhälle är en enorm uppgift. Ändå måste den genomföras. Vi har inga alternativ. Staffan Laestadius visar i En strimma av hopp och i sina tidigare böcker att omställningen är både möjlig och genomförbar.
Staffan Laestadius:
En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postkoloniala samhället.
Verbal, 2021.
