Konsumtionen och kapitalet

av Axel Vikström

Hur framställs de superrika i medierna? Axel Vikström skriver om iögonfallande konsumtion, men också riskerna med att moralisera kring kapitalisters levandsvanor, när problemet snarare handlar om tillväxt på hållbarhetens bekostnad.

Jag sitter på tåget på väg till min svärmor i Sörmland när den grånande mannen på sätet mittemot börjar ställa frågor om romanen jag läser. En stund in i samtalet (som snabbt bytte spår från Samlade- verk till en lång monolog om hur coronapandemin är en iscensatt konspiration för att stoppa invandringen till Europa) visar det sig att 80-årige Caesar tydligen är en pensionerad riskkapitalist från Rom vars barnbarn inom en snar framtid ska gifta sig med en av Frankrikes rikaste män. Eftersom jag som bäst arbetar på min avhandling om hur miljardärer porträtteras i media, och därmed är väl medveten om hur sällsynt det är att som journalist eller forskare få tillgång till dessa storkapitalister, börjar jag peppra gubben med frågor om vad pengar betyder för honom. Caesar svarar med nya monologer om hur pengar bara är ett kvitto på framgång och att pengar på ålderns höst inte skänker någon glädje men att han ändå inte vill ge bort sina pengar eftersom alla välgörenhetsorganisationer styrs av LÖGNARE. När jag (antropologiskt utmattad) till slut reser mig för att byta till pendeltåget mot Nyköping berättar Caesar att en av hans rika kompisar som bor utanför staden äger 37 motorcyklar. Jag säger att det låter som lite väl många. Min reskamrat skakar på huvudet. ”Det är minst 36 för många”.

Från superfattiga till superrika

I december släppte FN:s miljöprogram UNEP sin årliga utsläppsrapport som uppmärksammar hur stort avståndet är mellan medlemsländernas faktiska utsläpp och klimatmålen från Parisavtalet 2016 (spoiler: det ser inget vidare ut). I rapporten lyfts bland annat fram hur de konsumtionsrelaterade utsläppen skiljer sig åt mellan olika inkomstgrupper. Med hänvisning till tidigare studier hävdar rapporten att den rikaste procentens utsläpp uppskattas vara uppemot dubbelt så stort som den fattigaste halvan av jordens befolkning (hur stor andel som utgörs av motorcyklar i Nyköping framgår inte). Med dessa siffror i åtanke uppmanar författarkvartetten bakom en artikel i tidskriften Nature Climate Change policymakers och forskare att ”skifta fokus från de superfattiga till de superrika”.

Den uppmaningen ställer jag mig bakom. Däremot bör det tilläggas att det inom den samhällsvetenskapliga forskningen faktiskt finns en lång tradition av att teoretisera kring de superrikas konsumtion. Inom sociologin är Thorstein Veblens The Theory of the Leisure Class från 1899 den kanske största klassikern. Veblens tes är att social status i grund och botten utgår från privilegiet att kunna ägna sig åt icke-produktiv konsumtion och fritid. För att statusen ska erhållas måste dock denna icke-produktivitet visas upp för omvärlden, vilket Veblen hävdar att överklassen strategiskt gör genom att ägna sig åt vad han beskrev som conspicious consumption och conspicuous leisure (sv. ungefär -iögonfallande konsumtion/fritid). Enligt Veblen kan Caesars kompis därmed inte kvittera ut sin sociala status förrän han baxat ut sina 37 motorcyklar på uppfarten och grannarna hunnit konstatera att ”ojoj här bor någon som verkligen kan unna sig det lilla extra”.

Samtida medieforskning pekar på att en betydande del av rapporteringen om de superrika fokuserar på just konsumtion. I min egen studie av svenska riksmedier framträder även denna tematik, om än i huvudsak koncentrerad till kvällstidningen Expressen (som dock i jämförelse med andra medier ägnar överlägset mest utrymme åt att porträttera de superrika). I artikel efter artikel matas läsaren med drönarbilder på de superrikas villor, ackompanjerade av bombastiska beskrivningar i stil med ”slottsliknande -bostad”, ”skärgårdsdröm” och ”600 kvadratmeter stort glaspalats”. Vid sidan av bostäderna får vi även ta del av stockfoton på de superrikas lyxbilar, även här till tonerna av fraser som ”bilen har en motor på 608 hästkrafter och tar föraren från 0–100 på 2,6 sekunder”.

Det krävs inte mycket analytisk förmåga för att observera att detta snarast låter som förklädd reklam. Men till skillnad från reklamen som vi matas med till vardags är det ju inte direkt så att den genomsnittlige Expressen-läsaren (uppenbarligen till skillnad från greve Eric Douglas-) har råd att flytta till ”gräddvita palats med förgylld guldkula ovanpå husets inglasade torn”. Att vi inte spelar i samma ekonomiska liga tydliggörs av att prislappen på de superrikas bostäder och fordon ofta skrivs ut i texten. Här hade Thorstein Veblen inflikat att även om dessa artiklar inte visar oss föremål som vi själva kan konsumera, så får de oss likväl att tänka på konsumtion. ”Jag må inte kunna köpa några inglasade torn, men vad fan, hade det inte varit härligt att bygga den där inglasade verandan vi snackat om”. I linje med detta resonemang har flertalet forskare hävdat att de superrikas konsumtionsmönster på detta sätt sipprar ner till de arbetande klasserna, och att hushållens ökade skuldsättning (som ju låg bakom finanskrisen 2008) är ett resultat av vår strävan att efterapa de superrikas livsstil.

Läsaren blir konsument

Att påstå att medierna okritiskt hyllar de superrikas konsumtion vore dock missvisande. I mitt material förekommer bland annat en artikelserie om rika fastighetsägare som lever lyxliv samtidigt som deras hyresgäster tvingas utstå höjda hyror och slarviga renoveringar. Här lyfts konsumtionen fram för att det ska sticka i ögonen på läsaren. I andra fall, framför allt vid de få tillfällen när de superrika själva uttalar sig i medierna, är det snarast så att de går över lik för att framställa sig som ointresserade av lyx. IKEA-grundaren Ingvar Kamprads folklighet vilade i stor utsträckning på hans personliga varu-märke som ”snål smålänning”. En kritik som kan riktas mot Veblen är således att lyxens roll som statusmarkör måste studeras kontextuellt, och att det mot bakgrunden av den mix av jantelag och meritokratiska ideal som råder i dagens Sverige kan uppfattas som osmakligt att flasha sin icke-produktivitet. Så en alternativ tolkning är att synliggörandet av de superrikas lyxiga bostäder och fordon snarare görs för att låta läsaren skaka på huvudet och konstatera att vissa delar av eliten tappat all kontakt med verkligheten.

Trots dessa motsättningar i mediernas rapportering kvarstår intrycket att artiklarna om de superrika i betydande omfattning positionerar läsaren i rollen som konsument. Huruvida den faktiska effekten blir att vi känner oss manade att öka vår konsumtion är sedan en annan fråga. Av större betydelse är att relationen mellan de superrika och det övriga samhället genom dessa representationer kretsar kring ojämlikhet i termer av konsumtion i stället för produktion. Med detta menar jag att de superrikas roll som storägare vars förmögenhet och makt bygger på exploatering av den globala arbetarklassen hamnar i skymundan. Med andra ord, vi förleds att tro att skillnaden mellan mig och Caesars kompis är att han har 37 motorcyklar fler än mig, när skillnaden egentligen utgörs av våra olika roller i det kapitalistiska systemet. Visst bör de superrikas konsumtion kritiseras, men ifall kritiken ska bita på de strukturer som genererar både ojämlikhet och klimatkris så får den inte begränsas till moraliserande kring ”skrytsamma kapitalister”, eftersom detta riskerar att leda till den moraliska slutsatsen att de ”skötsamma kapitalister” som avhåller sig från konsumtion inte är del av problemet.

Lyxkonsumtion är ett symptom på ett ojämlikt samhälle, men liksom när det gäller sjukdom så är det de bakomliggande orsakerna som behöver behandlas. I stället för att bländas av lyxen skulle en mer renodlad antikapitalistisk kritik kunna fokusera på kapitalets ständiga behov av tillväxt och kapitalistens roll i att säkerställa detta på bekostnad av ekologisk hållbarhet och de arbetande klassernas frihet – inte på huruvida den individuella kapitalisten som spelar denna roll är skrytsam eller ödmjuk. Eller, som Marx med sin sedvanliga svulstighet uttrycker det när han i Kapitalets första band tilltalar kapitalisten: ”Du kan vara en mönstermedborgare, kanske medlem i föreningen för djurplågeriets avskaffande, du tillhör kanske t.o.m. de frälsta, men det som du representerar gentemot mig, har inget hjärta i bröstet.”

Foto: Riku Savolainen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.